torsdag 9 oktober 2014

Oraklet

Trots att hennes hår hade börjat gråna tillhörde hon dem som fortfarande trodde att det fanns en gud och att denne kunde tas "på bar gärning"som hon uttryckte det.
Hon sprang haltande genom de centrala delarna av staden och basunerade ut sina sanningar för alla som ville lyssna.  Hennes röst hade varit så skönklingande att de som drog sig till minnes hennes rop ansåg att det hon ropat var sant och riktigt.
Min tunga plikt blev så småningom att upplysa alla om att det var motsatsen som var sann.
Av hennes framfart fanns endast hårtussar kvar. De hade yrt i vinden och så småningom blivit ihopsopade med vintergruset.

Dikt från samlingen "Bäst i Motsatt Kön" 1996

Smittan 1

Jag är en person som har en märklig historia att berätta, som jag bara för några dagar sedan bestämde mig för att försöka skriva ned, innan glömskan kommer som glömskan alltid brukar göra, till oss som inte har för vana att notera märkvärdigheter i våra egna liv.

Er som läser som säkert slukar välskrivna rader till höger och till vänster och med bestämdhet vet var någonstans man sätter punkt och semikolon och annat, ber jag om överseende med min ryckiga prosa, jag kommer förmodligen, förutsatt att jag törs lämna över denna text till någon utomstående - vilket jag nu i skrivande stund helt och hållet betvivlar- att få hjälp av den med största noggrannhet utvalda personen, som jag alltså redan nu inser att jag aldrig kommer att hitta, att rätta alla de stavfel och syftningsfel som så lätt kan smyga sig in när man arbetar så frenetiskt som jag gör, hjälp att flytta runt mina tankar till dess att de framstår som rediga och klara, putsa till orden så att jag inte alltför snabbt blottar min ringa bildning, mitt knappa ordförråd, min själs våndor och min oförmåga att tänka i raka banor.
Nej, redan nu märker ni att jag tappar tråden och försvinner i väg mot obetydligheter och nonsens! Jag tillåter helt enkelt min överhettade hjärna leda mig på villospår hela tiden. Tro mig: Jag förebrår er INTE ifall ni redan nu har tröttnat. Jag ska försöka skärpa tankarna innan jag fortsätter. Jag vilar en stund.

 Så där ja. Det var en hel radda med egendomliga sammanträffanden som skedde häromdagen. Mycket besynnerliga omständigheter som ledde fram till att jag nu, och detta måste jag nästan viska fram, har blivit vad man brukar kalla upplyst. Jag fick nämligen av en, för mig helt obekant och dessutom obetydlig och nästan, med tanke på hans ålder, föraktlig gestalt, veta att jag bär på, och nu viskar jag förtroligt i era öron: en smitta!

 Men vilken smitta sedan! Inte en snabbt kommande och snabbt övergående sådan. Inte en som människor i sin ungdom drabbas av på grund av deras späda kroppars lust till främmande element. Utan en smitta som jag har burit och burit i många år. Jag har förstått det nu med facit i hand. Jag ser tillbaka på de sista åren av mitt liv och jag vill utbrista: Nu förstår jag varför det och det skedde! Nu vet jag varför det där ägde rum! Eureka! Aha!

lördag 30 augusti 2014

Snabbvisit

Vem jag är.  Min sanna ålder vet jag inte, inte heller min riktning. Det jag vet: kommer inte göra stora avtryck, är enbart på besök. Flyktig som en gas och ok med det.  Tron på att civilisationen utvecklas i en framåtrörelse visade sig vara fiktion och gäller alltså inte. Platsen har ersatt tiden på ett märkvärdigt sätt. Allt sker samtidigt, vi är icke moderna, vi är även omoderna. Inte bara låter vi bli att döda, vi dödar också. Men så här på denna punkt: Att le mot främlingar, ge lite mer än vad jag tar är religionen. Att prägla marken tills nästa regn är ambitionen.

tisdag 3 juni 2014

Den svenska författaren får sig ett ligg

Apropå den pågående diskussionen om kulturmän. Text från 1990. Av Jenny Morelli

En juninatt i slutet av 1900-talet träffade den svenske författaren en i media ofta förekommande blondin på en krog i staden. Han tyckte hon var söt och vulgär. Blondinen å sin sida tyckte att författaren var ful men att han hade ett symboliskt värde. Han drack whisky. Hon drack vin. De följdes åt hem när krogen stängde och ledde varsin cykel genom stan. Blondinen pratade hela tiden. Hon talade om sorg och språklöshet, om kärlek om tålamod. Han var tyst, fick knappt en syl i vädret. Han var en aktad man med hår i näsan. Han var viss om sin storhet. Alla de andra betydelsefulla männen i staden tyckte att han var ett geni. Den vissheten räckte långt. Han var mån om och vårdade sin upphöjda position. Han gillade män som skrev om män. Han brukade umgås med sina intellektuella likar, på kafé och på lokal. Hon visade ingen nämnvärd respekt för honom. Som om hon hade knarkat.
 -Det finns tre kategorier av män. Vet du vilka? sa Blondinen när de ledde cyklarna uppför en backe. Det där var sådan där ytlig veckotidningskunskap som han avskydde. Flams.
-Aha, vilka är de?
-Hjärnmän, hjärtmän och kukmän, svarade hon
-Och vad är jag, frågade han. -
En hjärnman förstås, svarade hon.
-Hur vet du det?
-Jo, för du har ingen kropp, sa hon. Hon fnissade.
-Och själv då? Vad är du? sa han.
-Jag är allt, svarade hon.
-Du är en mediabluff, sa han.

---------

 En annan bok i hyllan var skriven av hans gode vän, Den Andre Svenske Författaren.
-Har du legat med honom också? sa han med sarkasm i rösten.
-Nä, ville inte, jag ligger helst inte med knarkare, svarade hon. Författaren ryste. Detta var ett slag under bältet. Han älskade den andra författaren och hyllade hans arbete. Han ilsknade till. Vad är det här för en kvinna?
-Jag vill inte att du talar om Honom. Du har ingen rätt, sade författaren.
- Ingen rätt? Jag trodde jag var hemma hos mig?
- Var bara tyst. Inget annat.
---------

onsdag 12 februari 2014

Hanterandet av döda


Hittade nyss på Google Drive. Har ingen aning om att jag skrivit. Det hade något med Hjärnstorm att göra tror jag. Skrevs uppenbarligen innan jag flyttade från Aspudden. Bra att dö gammal.

fredag 31 maj 2013

Gubben längst fram- c'est moi

Ni vet den där äldre mannen som alltid sitter längst fram på seminarier och sedan greppar mikrofonen och håller en lång utläggning om sakernas tillstånd- det strömmar lite gott ur blandat ur gubbens mun, han har suttit tyst länge och tagit emot information och nu får vi ta del av hans spridda reflexioner, information som idisslats i hjärnan. Han är jag.

Med detta sagt vill jag nu delge er mina tankar kring medievärldens framtid efter att ha på första bänk avlyssnat (och ja, ställt frågor med mikrofon) ett seminarium om boken “På väg mot medievärlden 2020” med Gunnar Nygren/ Ingela Wadbring  som redaktör.

Första intrycket: det kommer gå illa. Det finns ingen existerande affärsmodell för information som inte samtidigt har ett kommersiellt syfte, allt blir marknadskommunikation. Andra intrycket: Vissa kommer kunna ta del av högkvalitativ journalistik i framtiden också men de tillhör en bråkdel av befolkningen.

Finns det en presumtiv marknad för trovärdighet? Finns ett verkligt behov hos människor att bli tilltalade som läsare och inte som presumtiva konsumenter av ett budskap, en vara eller en tjänst- eller är detta behov socialt konstruerat av en kultur, ett lands utbildningsväsen? Jag fick inga svar.

Scenario: De lägre samhällsklasserna får liksom nu hålla tillgodo med förklädd reklam och PR förpackat som journalistik. Den övre medelklassen ger upp sitt uppfostringsprojekt av de lägre och skapar exklusiva reservat åt sig själva där de betalar för att SLIPPA läsa smörja som  tex SVD Weekend

söndag 5 maj 2013

Gnesta

I kanalen mellan Klämmingen och Frösjön. Tyst, vackert och snårigt.

torsdag 18 april 2013

Vi ska visst sjunga, Gellert Tamas

Vad säger Gellert Tamas i Dagens Nyheter? Eftersom han alltid påstår sig stå för fakta tänkte jag först att jag ska argumentera emot. Men så inser jag att man inte vinner över Tamas med fakta utan med samma typ av känslomässiga bilder som han använder.

Jag har länge haft svårt för hans mässande ton och hans förmåga att alltid skuldbelägga sina läsare. En dysangelisk Björn Ranelid med ett hårt och kallt budskap. Det är i ditt svenska hjärta den största rasisten bor. Han verkar alltid säga samma sak: Det är ditt fel, läsare att lasermannen springer runt och dödar folk. Jag har aldrig känt mig träffad och jag litar inte på honom nu heller eftersom han fortfarande arbetar med känslomässiga trick.

Är det någon som orkestrerat den politiskt korrekta tystnaden hos den upplysta vänstersvensken i innerstaden är det han. Rubriken i dagens DN-texten lyder: Det är dags att sluta sjunga.

Så vad säger Tamas? 1. Att statsmaken skanderar slagord i stället för att diskutera verkliga problem på Birgit Friggebos tid och nu. 2. Att Beatrice Ask är lika tondöv som Friggebo och att jakten på papperslösa strider emot föreställningen om allas lika värde. 3.Att liberala röster som Jasenko Selimović är blinda för existerande strukturer. 4. Att strukturell diskriminering finns. 5. Att Sverige är sämst i Europa på att tillvarata kompetens hos asylsökande. ( ha: Vi är alltså BÄST på strukturell diskriminering)  6. Alla andra markörer – kön, ålder eller klass – underordnas en enda faktor: vår, våra föräldrars eller ibland till och med våra mor- och farföräldrars födelseort. 7. Att frågor som "Hur mycket invandring tål Sverige?" gynnar Sverigedemokraternas politik. 8. Att Stina Dabrowski basunerar ut högerpopulismens grundtema att "vi inte får diskutera". 9. Att det fortfarande är rätt att inte stämma upp i gemensam sång och att vi inte ska känna oss som förträffliga antirasister.

Det här är mina reaktioner: Jag är trött på Friggebo-liknelsen. Det var 21 år sedan. Ja, det var klumpigt och naivt av henne att försöka lätta upp stämningen med sång. Nej, man knappast kan likställa invandrade svenskars situation på 1990- talet med de svartas frihetskamp i Amerika på 1960-talet. Men hon menade inget ondskefullt och det är märkligt att tro att politiker ska komma med konkreta förslag på ett möte med ett par hundra medborgare i ett Folkets hus. Mycket har hänt sedan dess och jag gillar inte att han målar upp publiken i Rinkeby som "frustrerade, rädda, rent av skräckslagna. De fruktar, bokstavligt talat, för sitt liv." Aha, en grupp offer står där. Någon kanske var rädd, visst, andra kanske var något annat. Inte vet jag, men hur vet han det?

Är inte expert på Reva. Åtgärden var säkert ineffektiv och resultatlös. Men Reva är väl en konsekvens av vår nuvarande lagstiftning? Reva är typ poliser som gör sitt (dåliga) jobb? Om Reva är inhumant ge mig ett alternativ till Reva? Hårdare gränskontroller? Låta alla som vill vara här? Kalla inte bara Reva ondskefullt. Formulera ett alternativ.

Jag tror inte Jasenko Selimović är helt blind för strukturer men han ser Tamas och Khemiris inställning till dessa strukturer som icke-konstruktiv. Selimović verka tycka att Sverige har kommit ganska långt i vår demokratiska process och att det är mer konstruktivt att vara ödmjuk inför det faktum att vi har det rätt bra.  Jag tror också att det finns strukturell diskrimering- överallt i alla sammanhang. Enligt en rapport från IFAU tenderar såväl invandrade som infödda svenskar att anställa personer med samma bakgrund. Det är en mänsklig svaghet att ofta "gilla lika"men jag likställer den inte med rasism.

Jag gillar inte heller att folk är sysslolösa. Jag vill att alla som vill jobba ska få jobb. Att människors meriter ska tillvaratas. Men Gellerts jämförande fakta om skillnader i sysselsättningsgrad länder emellan lämnar många frågor obesvarade. Skillnader har väl till exempel med ett lands lönenivåer att göra? Och att vissa länder -som Irland- har många invandrare som redan kan engelska? Och det här med att vara överkvalificerad gäller faktiskt alla jag känner oavsett vilka deras föräldrar är. Enligt denna rapport utmärker sig inte Sverige särskilt (sid 68) . Här är vi i gott sällskap av Tyskland, Norge, Danmark, Belgien, Kanada. I länder som Ungern och Grekland däremot är invandrare mer sysselsatta. Är dessa länder något att härma? Gellerts poäng är som vanligt att vi är VÄRST på att diskriminera. Jag köper inte det. Det betyder INTE att jag inte tror diskriminering existerar eller att vi inte ska jobba med dessa frågor.

Inte heller köper jag att diskussioner om problem med invandring gynnar Sverigedemokratisk politik.  Jag tror tvärtom att det är på grund av att många intellektuella undvikit svåra frågor om invandringspolitik som Sverigedemokraterna tagit sig in i riksdagen.  Det har funnits (mer förr- mindre nu) en kompakt tystnad kring vissa snåriga ämnen hos medelklassen i innerstaden eftersom det är så lätt att tycka fel. Gellert föreskriver alltså att alla (icke-sverigedemokrater som vill titta framåt och bygga en gemenskap med alla som bor här) ska SLUTA sjunga.
Nej, så klart vi inte ska sluta sjunga. Vi måste bara komma på bra sångtexter först.

onsdag 20 februari 2013

Affischera sina tankars gränser


Som att vi bygger olika rum där vårt eget tänkande ekar och rummens väggar är tapetserade med namn från filosofihistorien.  Att affischera sina tankars gränser med filosofiska namn: anar att det är så det måste vara. Att det helt enkelt inte skulle kunna vara på något annat sätt. Det är väl det som är "kultur". Men jag gillar inte väggar. Jag tänker alltid på tänkande som något som dunstar upp från- och svävar lite hit och dit över- en göl. Men så är jag ju inte heller filosof. Reflexion efter Filosofiska Rummets fenomenologi-diskussion. 

onsdag 13 februari 2013

måndag 11 februari 2013

Ingenting har hänt

I en parallell verklighet ringer sjukhuset i torsdagskväll och säger att de fått in en man och ett barn. En långtradare i södergående riktning på E4:an vid Salem såg dem inte och körde rakt in i bilen. Men ingenting har hänt. Alla mår bra. Fast bilen är kvaddad. Brandmännen var snälla och polisen körde dem ända till Gnesta.






söndag 3 februari 2013

Tonårspoesi

Inspirerad av Jenny Maria Nilsson letar jag fram ungdomsdikter från förr. 1985 närmare bestämt.

The first cut is the deepest, helt klart:


Jag tror inte jag kan stå emot länge till.
Tiden kommer ge min kärlek den gloria den saknar.
Nuet är alltid tyngt av kroppen.
Skriv aldrig om kärlek, galning!
Jag kan inte annat.
Tillintetgjord väntar jag på tiden.
Jag kan inte annat.
Rummet innehåller bara mig.
Tillbaka till livmodern, mörker, dvala.
Jag önskar att jag fastnat i din mun.
Inuti dig. För evigt förankrad i ditt kött.
Det kan aldrig bli stiltje igen.
Utan hopp om kärlek var jag lycklig.
Jag hoppades inget.
Nu kommer det ta år innan det mojnar.
Det här är något större än förälskelse, kärlek, längtan, sinnlighet, vänskap.
Du var ett nödvändigt villkor.


Det skymmer. Det är april.

9 april 1985. Ur samlingen "La Pucelle".

torsdag 31 januari 2013

Jens och Nike

Nike Markelius, fd trummis i Tant Strul gick ut  nyligen i Dagens Nyheter och beskrev känslan av förnedring när hon tvingas sitta på meningslösa möten med jobbcoacher eftersom hon måste ut i arbetslivet och inte får stämpla längre. Texten går att läsa här.

Någon vecka senare skrev Jens Liljestrand en text i Expressen i vilken han blir förbannad på Nike Markelius- inte för att hon beskriver det meningslösa systemet utan för att hon beskriver dessa coacher på ett förnedrande sätt. Hennes text får honom att fatta sympati för kvinnorna som fått de här otacksamma jobben. Hans text kan ni läsa här.

Nu blev det så där intressant igen på Facebook för mina bekanta därinne delar sig raskt i två väldigt tydliga läger. För Nike Mot Jens och För Jens Mot Nike.

Själv håller jag med Liljestrand om att Nike Markelius text är ineffektiv så till vida att man som läsare tar parti FÖR jobbcoacherna MOT denna 50-åriga konstnärsdiva som uppenbarligen inte kan tänka sig att köra buss eller jobba på café när hon så småningom blir frisk. Misstaget Nike gör är att hon är föraktfull mot andra offer i det olyckliga system hon befinner sig i. Ingen bra utgångspunkt för förändring. Hon ser inte systemet, hon ser onda människor som vill henne illa.

Men jag förstår känslan Nike Markelius beskriver och jag tror precis som hon att det är ett enormt slöseri på resurser att starta en jobb-coach-industri. Jag har varken under socialdemokratiskt eller borgerligt styre fått ett jobb genom arbetsförmedlingen. Stämplade gjorde jag en kort period för många år sedan och det var vidrigt. En gång gick jag till soc och det var ännu vidrigare.  Och kultursvängen är på sitt sätt också vidrig. Ingenstans är man fri.
Så här skriver Liljestrand:

"...kultursvängen som ingen annan bransch kombinerar egotrippar och bekräftelse med social och ekonomisk otrygghet. Jag har sett det i min närhet, upplevt det själv."

På 90-talet var jag periodvis lika kränkt som Nike och tyckte verkligheten stal min självbild som konstnär. Men slutligen förstod att jag aldrig skulle känna mig fri inom den självbilden. Jag begrep att jag skulle bli tvungen att klamra mig fast vid en konstnärlig identitet för att orka spela med i ett godtyckligt och korkat bidragssystem och leva osäkert, dessutom blev mina föräldrar trötta på att ständigt sticka åt mig pengar eftersom de inte tyckte att jag var genial och borde underhållas.

Och jag såg många begåvade människor i min närhet bli sjuka och gå under för att de klamrade sig fast vid den där självbilden. På grund av barnen blev jag verklighetsanpassad; en journalist. MYCKET motvilligt men ändå. Och den dag som jag inte får vara journalist kanske jag kan få jobb på restaurang igen. Dikter skriver jag som hobby.

Men vad är det vi bör diskutera?
Ska vi med skattemedel försörja ett antal kulturarbetare som inte kan leva på sin konst utan att kräva att de samtidigt kör buss eller servera på restaurang?
Om svaret är ja- i sådana fall: hur många?
Och vilka blir kriterierna för att få vara en sådan kulturarbetare?
Ska man ha kvalitetskriterier? Eller vad?

Men om svaret är nej- ska alla konstnärer komma från den övre medelklassen.
De är nämligen de enda som har råd att skapa. Jag ser det hända redan nu.

tisdag 8 januari 2013

Luka luka insa noka

Det finns ett feministiskt språk som heter Láadan. Visst låter det som om det konstruerats av en synnerligen hard working hemmafru på 80-talet: ordet radíidin betyder nämligen "non-holiday, a time allegdely a holiday but actually so much a burden because of work and preparations, that it is a dreaded occasion, especially when there are too many guests and none of them help".

Min favorit bland konstruerade språk är Toki Pona som konstruerats för att nå största möjliga enkelhet. 123 ord stort, 14 grundljud. John Quijada med språket ithkuil och hans gelikar är ett coolt gäng helt klart.  Läs mer om honom och andra konstruerade språk här

måndag 7 januari 2013

Blackbeansoup- räddar januari- 5 för en tia

Från rymden tack, inte från slurv och slafs

Har aldrig tänkt på att fotograferna Lennart Nilsson och Joel Peter Witkin har något gemensamt men efter dokumentären i går så ser jag likheterna.
Jag ser framför mig hur en ung och ambitiös Lennart Nilssson tassar bort till rätt avdelning på KI eller KS för att hämta ett aborterat foster.  Sedan tillbaka till fotostudion där han släpper ned den lilla kroppen i ett akvarium och ljussätter den på bästa sätt. Den svävar i rymden. Den är vacker. LIFE-redaktören jublar när hon ser resultatet. Världen jublar.

Så befäste han en föreställning om att vi kommer från evigheten (made of stars) och inte från slurv och slafs. Är bilderna "sanna"? Ja visst, om man med sann menar snyggt ljussatt foster i ett akvarium. Förmodligen färglagt i efterhand  Jag beundrar hans gärning mer och mer när jag inser vad han gjort. Se Nilssons storhet. Han var galnare och ville mer än vad man kunnat ana.

Inte "trivs bra i fängelset" för där sitter hon ej


lördag 5 januari 2013

Kära likgiltiga evighet

Teologie doktor Ann Heberlein vänder sig till Gud i Dagens Nyheter. Bilden av hennes allmäktige säger mycket om henne själv och jag förundras över vilket litet barn hon verkar vara. Bilden av ett tänkt du fungerar som en spegling av jagets alla önskningar. Hon säger ungefär: "Jag vill tro att du är en stark manlig beskyddare som tar hand om mig när jag mår dåligt".  Är det en vuxen kvinna, en feminist som talar här?
Börjar det inte bli dags att lämna gud? Det är tommare utan föreställningen om en högre makt men samtidigt lättare att andas. Man blir förstås väldigt ensam men det är okej. Har man tur träffar man andra som också är ensamma som man kan slå sig i slang med. Det finns ingen högre mening förutom den vi själva skapar. Ingen metafysisk kärlek existerar, bara den vi själva ger och tar, kärlek är en mänsklig verksamhet. Barn föds och evigheten förhåller sig likgiltig till deras existens. De kan viras in i papperspåsar och läggas i mörka gränder för att dö. Evigheten bryr sig inte. Håller helt med Marx om att religion är suckar från förtryckta varelser. Men att inte sucka gör mig förstås inte mindre förtryckt. Ödmjuk kan man vara inför andra storheter såsom tiden och rymden.

Jag försöker nu låtsas att jag vänder mig till min egen tänkta storhet. Det är inte lätt:

kära...likgiltiga...evighet...här rullar det på...vi fortsätter att plocka upp spädbarn och vira in dem i varma filtar...vi fortsätter att ta på varandra och att sjunga...kort är livet...

fredag 4 januari 2013

Framtidshopp stavas gröt

Gladiatorerna börjar klockan åtta. Har lovat min son Olle att titta på det. I kväll har vi ätit rester; ris, fiskbullar, kyckling. Chipsen och manchego-osten inhandlades i dag. Avslutade middagen med choklad med flingsalt.  Mor dricker Côtes du Rhône. Barnen dricker vatten. Far äro i Gnesta. Jag har verkligen skrivtorka. Tvingar mig själv att berätta vad jag gör i brist på inspiration. Är det så här när hälsan tiger still? Är detta tillståndet jag egentligen längtat efter i hela mitt liv?  Träffade en ung homo ludens denna morgon- hen sade att livet pendlar mellan hybris och den djupaste förtvivlan (sa hen:  förtvivlan?). Hen berättade dessutom om alla jämnåriga som skaffar kids och blir JÄTTETRÅKIGA.  Jag parerade med ett: "alla blir inte jättetråkiga. Men de flesta. Skaffa yngre vänner." Sedan försökte jag ingjuta hopp i min yngre vän och sade: hybris och förtvivlan går så småningom över. Till vad? frågade hen. Till ett slags jämnare gröt, svarade jag. 

Natt på Frejgatan

Står i pyjamas i det mörka köket och tittar ut genom fönstret. Huset på andra sidan mot Birger Jarlsgatan till är upplyst av grannarnas julbelysningar, en stjärna lyser starkt ovanför hustaket. I rummet bredvid köket ser tonårskillarna V och M på film (Ben Stiller?) I ett annat rum sover O på sin röda soffa. Drömmer kanske om "Sune i Grekland" som han såg i dag tillsammans med sina syskon och K.  O gjorde en dragning av filmen när han kom hem: en ondsint siminstruktör, en rolig pappa som gör något med en donut, någon som får ett slag mellan benen... M sover också efter att ha läst nya New Yorker allra först. Jag har tillbringat sista timmen med att läsa mig själv. Det är märkligt att vara text. Det är besynnerlig att glömma det man skriver i samma sekund man skriver det. Även detta ögonblick skall försvinna. 

måndag 31 december 2012

Föresatser och snittar


Inte ljuga för mig själv och därigenom skriva mer för att skriva kräver uppriktighet. Och då menar jag här. Försöka hitta fram till en ny uppriktighet. Vad jag nu menar med det. Läsa mer och Facebooka mindre. Teckna och måla mer förmodligen på kurs för annars blir det inte av. The Artist Way? Ja kanske, jag tror nämligen att det är så enkelt. Man blir kreativ när man bekräftas av andra. Vilka andra vet jag inte ännu. Tycker för övrigt mycket om denna strof av Nietzsche: "Ett verkligt intellekts ärelystnad är att inte längre upplevas som individuellt".  Nedskrivningssystem 1800-1900 är svår men inspirerande. Håller jag med honom? Vet inte ännu eftersom jag inte förstår exakt vad det innebär det att vår världsbild i första hand tekniskt konstruerad? Springa och träna, hoppa och skutta.
I kväll ska vi till M på middag och mitt jobb är att göra snittar. Jag har aldrig gjort snittar. Googlar snittar.  Ädelost och creme fraiche? Lax och dill? Det här blev lite lamt och rörigt men: Gott nytt år!

lördag 15 december 2012

Skälla ut en svart brud


Apropå Lena Anderssons välformulerade krönika i DN i dag om att det inte räcker att ena parten i en kommunikation betraktar den andra som individ och inte som grupprepresentant drar jag mig följande till minnes. 1986 var jag servitris på åttonde avenyn, Manhattan. Runt hörnan från restaurangen låg en skola. Där jobbade rektorn Hank (svart) och under sig hade han en (mestadels) svart stab. Många lunchgäster kom därifrån. De flesta var trevliga och rara, särskilt Hank som jag lärde känna ganska bra.

Det var dock ett gäng brudar som brukade komma in och behandla mig som skit. De sade aldrig hej, de var snorkiga och gav aldrig någon dricks. Jag tog skit ett bra tag, uppträdde alltid trevlig och korrekt. Men en dag beställde de en soppa som de tyckte de fick vänta för länge på. En av tjejerna ropade fram mig till bordet. "Du är en jävla rasist", sade hon. "Det är därför vi får vänta på soppan." Nej, jag är inte rasist, soppan är inte klar och du är förbannat otrevlig. Jag vill inte ha sådana gäster som du här." Mitt hjärta bankade. Hon och tjejerna droppade av, de kom aldrig mer tillbaka. Det tog ett tag för mig att bearbeta det faktum att jag faktiskt fräste till åt tre idioter, inte tre svarta kvinnor.

lördag 1 december 2012

Vilka brillor ska jag ha?

 För två år sedan provade jag också brillor. I ett annat kök. 2 är dagens fynd från Myrorna. Det lutar åt dem längst ned till vänster.

söndag 18 november 2012

Brunetten

Hotell Stella


Det där med "viffi" som fransmännen kallar wifi kan man glömma här. Men annars känns Stella som hemma. Härliga konstiga material, mysigt urtvättade lakan, tar inte kort, serverar inte frukost, en lite brysk dam på första våningen.  Rekommenderas.

Intryck från Paris Photo (draft)

tisdag 23 oktober 2012

Kassa torka tårar

Fem stjärnor av Jeanette Gentele i SVD som kallar serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” "djupt gripande".  I DN heter det att Jonas Gardell bär vittnesbörd. Mina facebookvänner uppdaterar hulkande från tevesofforna. Jag såg tredje avsnittet i går och undrar vad ni alla har sett.
Innan jag börjar negga kan jag ge Stefan Sauk cred för gestaltningen av pappan. Bra gjort.
Skådisarna Adam Pålsson (Rasmus) och Adam Lundgren (Benjamin) verkar varken veta vilka de är eller har ett manus att hålla sig till. De får vänslas mest. Är de av kött och blod och bär sina egna berättelser eller klippdockor som ska gestalta en idé om unga martyrer?

Redan i första scenen anade jag oråd när jag såg Rasmus förfärligt översminkade sår. (Linda Blair?)
Och Paul, bögen som spelas av Simon J Berger, vars roll är att hålla ihop det unga böggänget. Vad ska jag säga? Jag har känt många Paul.  Alla dessa har framförallt- och detta är viktigare än röda tånaglar eller långa örhängen- haft ett varmt hjärta och omfamnat människor. Det är så de skapar en gemenskap runt sig. De har inte varit cyniska och kyliga som Berger får denna karaktär att framstå.

Jaha, där sitter kompisgänget och firar jul igen. Paul i mitten säger lite vassa kvickheter.  De andra bara reagerar på hans repliker, fnissar ansträngt för så kul är det inte.  Snart ska alla dö. Varför ska jag tro på denna gemenskap? Jag tittar på ett rätt kasst martyrspel. En dyr pekoral.

PS Ja, Ingrid det var roligt att de spelade in på din gård DS

fredag 19 oktober 2012

Den leende cyklisten/ Dag 1

I dag var det premiär för konstprojektet Den leende cyklisten.

Vid Kungsgatan stannade en välklädd karl vid övergångsstället för att jag skulle cykla förbi. Men då stannade jag, log och släppte fram honom med orden "det är jag som ska stanna". Han log tillbaka.

Vid Strömbron stannade jag för rött bredvid en ung dam i nylonstrumpor, pumps, kjol och urringad tröja. Det blåste kallt från havet och började regna. "Oj oj, oj, du är fel klädd i dag" sade jag. "Usch, jag vet" sa hon. "Men du är snygg!" sa jag och log. Hon log.

Vid Hornstull väntade jag på grön gubbe vid övergångsstället. En farbror stod bredvid. "Här kan man få stå länge" sa jag och log. "Vasa?" sa han.  Sen blev det grönt.

Vid Zinkensdamm cyklade jag förbi en liten dam med röd "kepshjälm", alltså en cykelhjälm som är förklädd till keps. Jag var på vippen att ropa: "Snygg keps!" men hindrade mig eftersom jag såg risker med att damen skulle tappa koncentrationen och köra rakt in i en refug.

Vid Sveavägen stirrade jag på en snygg karl med tangorabatt medan jag låste upp cykeln. Han log. Jag log.

INGÅR: Kropp, cykel, lampa på kvällen, stänkskärm, tydliga tecken hos cyklisten när den svänger, hyfs och stil och respekt för andra personer och bilar som också har rätt till staden osv

INGÅR INTE: att alltid stanna för rött, att aldrig köra på trottoar, att aldrig köra mot enkelriktat, att aldrig skälla tillbaka på tanter som skäller på en för att man cyklar på trottoaren. Ju färre gånger man behöver sätta ned foten mellan punkt A-B desto fler stilpoäng får man.

TEMA: storstad, vänlighet, hålla sams om det utrymme man har, visa hänsyn, sprida god karma. 

onsdag 10 oktober 2012

5 år med Lars Vilks

Jag har läst Vilks blogg länge. Han har lärt mig att ha ett kritiskt förhållningssätt till konstvärlden och jag förstod intentionerna med hans Muhammed-teckning som jag läste om på semestern på Gotland i juli 2007. Den tillkom för att han ville gestala ett ämne vid en gräns där den svenska samtidskonsten inte ville och inte vill befinna sig- det vill säga vid gränsen mot islam. Det var när Tälleruds hembygdsgård inte ville visa teckningen av säkerhets skäl som den blev en nyhet. Vilks sökte alltså inte uppmärksamhet, han gavs den.

Jag hade mitt första gräl men verkligen inte mitt sista (för det var i går) om Vilks intentioner den sommaren. Förstörde stämningen vid middagsbordet tyckte min man. Vi grälar fortfarande om Vilks, kanske är det vårt sätt att bidra till konstprojektet.

Förra veckans Uppdrag Granskning övertygade mig inte om att Lars Vilks har en dold politisk agenda. Inte heller att hans innersta önskan skulle vara att hetsa mot muslimer. Programmet avslutade med att Janne Josefsson anklagar Vilks för att vara islamkritisk, “du har sagt att de flesta muslimer är bokstavstrogna”.  “Nej, jag säger (i radioprogrammet) att den islamiska världen domineras av dem”, sa Vilks. Då spelade Josefsson upp den oklippta intervjun från Kulturnytt. Vilks säger på bandet att muslimer i allmänhet är bokstavstrogna. Men Vilks poängterar återigen att kontexten var islamska länder. Vilks vankar nu virrigt fram och tillbaka och ser ut att ha tappat greppet.  Ungefär som att han inte VET SJÄLV var han står i frågan. Josefsson vill få oss att tycka att det Vilks säger är superkontroversiellt och att han nyss avslöjat sig. Hotar bokstavstrogna muslimer i islamska länder demokratiska värderingar och yttrandefrihet?  I ett land som Egypten kanske man kan svara ja. I Turkiet träffade jag flera som tyckte så. Var står Janne Josefsson själv?

Vilks arbetar konceptuellt. Återigen: Konstupplevelsen är inte teckningen som sedan förvandlades till politik och en yttrandefrihetsfråga.  Det är det symboliska värdet vi har laddat teckningen med och sedermera vad vi projicerar på konstnären själv som är själva grejen.  Han har ställt sig vid en för oss (oss=svensk media/ medelklass/ ofta vänsterliberal konstpublik) oerhört besvärlig gräns. Och det vi upplever, känner, tar ställning för eller emot när vi betraktar hans “konstverk” är del av verket.  Som alltså inte blir klart förrän det ställs ut. Och ingen upplåter en konsthall åt Vilks att ställa ut i. För det är för farligt.

Han är glasklar på bloggen. De gånger jag sett honom på teve slår det mig att han inte debatterar lika väl som han skriver. Men alla starka känslor, åsikter och affekter han väcker hos sin omgivning har lärt mig något om vad samhället står i dessa frågor.  Täppas Fogelberg tycker att hans hus ska stormas, Leif GW är inne på liknande vildsinta tankegångar.

Jag kan också känna mig provocerad när han i Josefssons program till synes lallar med på Sion-konferensen. Han smalltalkar, han skämtar om mordförsöket. Josefsson vill att han ska använda sin position i rampljuset till att slå näven i bordet och säga emot. Men det gör han inte. Men tänk efter- är det hans jobb? Platsen han åkte till skulle jag inte veta något om i fall det inte var för honom.  Och varför kräver vi av Vilks att han ska arbeta journalistiskt och redovisande? Journalistiken får väl vi själva klara av. Han anklagas av till exempel Åsa Lindeborg för att “bara” jobba mot islam- men islam var ju och är ju den blinda fläcken. Konstvärlden ljuger sålunda när den påstår sig vara intresserad av yttrandefrihet, gränser och provokationer. Man kan inte hylla Pussy Riot samtidigt som man dissar Vilks. Det är hyckleri.

Det finns en annan gräns han synliggjort, den mellan honom och konstetablissemanget. Det var rätt tyst på kultursidorna hela sommaren 2007. När det började skrivas var det mestadels negativt. Det vill säga vad Vilks gör accepteras inte som bra konst Etablisemanget brukar försvar sig med att det Vilks gör är "dåligt". Men inte kan man väl ha synpunkter på ett verk som ännu inte är klart. Därför tycker jag att de också hycklar. Vad säger det om vårt kulturklimat? Vad har egentligen hänt med västvärldens syn på yttrandefrihet sedan Salman Rushdie gav ut Satans Verser 1989. Att den som provocerar en våldsam minoritet får skylla sig själv?

Vilks kritiserades för sitt dåliga omdöme, att han inte “höll hunden i kopplet” när han for till New York i somras. Men ha i åtanke att det var svensk media som blåste upp det hela, inte Vilks själv.  Och jag kan inte se några tecken på dåligt omdöme eftersom VI reagerar och får möjlighet att själva ta ställning. Så får vi en lektion i extremism. Vilken annan konstnär lär oss detta?

Lars Vilks är inte som Aftonbladets Åsa Lindeborg påstår feg. Tvärtom är han modig och tror så starkt på det han gör att han struntar i andra människors negativa projektioner.När den dagen kommer att islam blir mindre laddat kommer vi omvärdera hans gärning. Läs hans blogg, lär av honom, varför inte försöka hitta ANDRA gränser och tystnader i vår samtid?  Livet är kort, konsten är lång. Det fria ordet får inte undvika farliga områden och konsten ska inte väja för besvärliga ämnen.
Häromkvällen var för övrigt en bra och sansad debatt på Publicistklubben som man kan se här.  Det gladde mig att Marianne Lindberg De Geer står upp för konstens frihet.

torsdag 4 oktober 2012

Narcissism på nätet?



 Hasselbladstiftelsen och Göteborgs Universitet anordnade ett seminarium i Göteborg den 2 oktober på temat ”Nätet som jag- självrepresentation, sociala medier och fotografi”.

Medverkande var Sarah Kember, Louise Wolthers och konstnären Willem Popelier. Läs mer om dem här.

Sarah Kember, professor i New Technologies of Communication på Goldsmiths, University of London talade om The Ubiquitous Photography, det vill säga det omnipresenta, det allestädes närvarande fotografiet och hur den nya informationsteknologin omformar vår syn på oss själva.
Enligt henne är vi så att säga fångna i den eftersom den både är osynlig och ideligen förändrar sig efter våra behov. Hennes forskning är inriktad på feminism, teknikstudier och nya medier. Jag anade en dystopisk ton i hennes resonemang, vi är inte fria, vi är varor på det nya kommersiella fältet, både producenter och konsumenter i ett: ”prosumenter”. Som att teknologisk utveckling har en inneboende intention att vilja snärja och övervaka. Hon förnekade detta när jag frågade men samtidigt använde hon ord som "absurt" att vi skulle ha datorer i toaletter i framtiden. Det kan man ju tycka. Eller inte.
Men hennes budskap är bra: vi måste bli medvetna om vår roll för att kunna förändra den framtida teknologin och därigenom den framtida berättelsen om oss själva. Hur ställer man sig utanför? Hur kan man hitta nya sätt att vara oppositionell på? Det kan man grunna på.

Louise Wolthers, Hasselbladstiftelsen var nästa talare. Hon forskar om linsbaserade övervakningssystem och begreppet ”övervakningskultur” återkom ett flertal gånger under anförandet. Hon presenterade tre konstnärskap: Hasan Elahis www.trackingscience.net, Lorie Novak vars projekt Collected Visions var en av de första interakiva storytellingsajterna och danskarna Bojen och Ørums gemensamma videoinstallation AutoBiography. De sistnämnda använder matematiska formler för att generera nya tolkningar av deras egna identiteter och undersöker därigen begreppet självbiografi.
Här hade jag lite svårt att hänga med, det blir alltid så när forskare läser högt ur sina papper. Jag önskar mig en text att reagera på, annars kan man inte hitta svagheterna.  Eller att hon släpper pappret och talar med oss- men då blir det slarvigt tänkt tycker forskarna, Synd för ämnet att det inte kommuniceras UTÅT.

Sist men inte minst : den holländska konstnären Willem Popelier. Han började sin presentation med att skryta om alla sina konstnärliga utmärkelser. Snabbt insåg man att han skapade satir och mycket riktigt- han ville visa hur vi skryter i sociala medier såsom Facebook. Här ruskade jag på huvudet för jag känner inte igen beteendet annat än som perifert, men Valands Hans Hedberg som satt till vänster om mig måste känna många skrytmånsar för han skrattade så att han skakade. Poängen som alltså Popelier ville göra var: Sociala medier gör oss skytsamma...OK, fattar poängen, men håller inte med.
Popelier berättade sedan om sin bok ”_och Willem” som berörde mig av helt andra skäl än de han framförde. Popelier har en tvillingbror som skildes från familjen tidigt i livet. Så de två bröderna växte inte upp tillsammans. Popelier hade skapat projektet kring bilder av de två barnen, bilder där man alltså inte vet vem som är vem osv. Han beskrev detta som en undersökning av identitet men under ytan anade jag en annan och svårare berättelse: en om förlust. Där blev det väldigt intressant, särskilt som tvillingbrodern inte ville vara med i bokprojektet och Popelier tog bort hans namn och ansikte från boken.


Sedan beskrev han Showroom Girls där han cyberstalkade två fjortonåriga tjejer. Genom att hämta bilder från en affär, där tänkbara köpare provar datorns inbyggda kamera (Tänk vårt beteende på Siba, Elgiganten) hade han använt bilder på två poserande tjejer som lagrats, letat reda på deras identiteter, tagit reda på så mycket han kunde om dem och sedan ställt ut det hela UTAN att informera tjejerna. De fick reda på projektet när de hade läst om det i tidningen- de och deras föräldrar undrade varför han inte hade kontaktat dem. Och det undrar publiken också. Han hävdade att metoden var den enda rätta eftersom syftet var att visa hur lätt det är att leta rätt på information om enskilda. Syftet med projektet var också en undersökning av den digitala narcissism som råder enligt Popelier.

Här opponerar jag mig återigen. Konstnären verkar hysa en gammaldags, mainstream syn på medier och teknologi som jag känner igen från föräldrarmöten. Kontentan: 1. Det finns mängder av onda människor där ute som stalkar oss. 2. Människor blir narcissistiska på grund av sociala medier. Jag SER inte dessa fenomen i min omgivning, håller inte med. Förstår faktiskt inte vad narcissism har med tonåringarnas kråmande framför datorns kamera att göra? De vill ju vara snygga och bli sedda. Inget nytt. Teknologin gör oss möjligen mer exhibitionistiska, sociala och lekfulla. Och låter världen veta det. Tvärtom tror jag: bilderna och all meningslös info vi slänger upp på oss själva gör oss  MER medvetna om hur obetydliga vi är på det stora hela och alltså MINDRE narcissistiska. Jag tror inte heller det är någon större risk för majoriteten av oss som lever i demokratier att bli övervakade eller förföljda på grund av vad vi lägger ut på Facebook. Jag skulle vilja säga att det faktiskt är mer narcisstistiskt av Popelier att utsätta dessa minderåriga för sitt konstprojekt. Han anser ju att hans högre syfte står över deras behov av att få leka i fred. För mig faller alltså premisserna för hans resonemang. Narcissmen bär han på, inte nätets tonåringar. Vi ser hos andra vad vi bär på själva.

Men överlag var det spännande som sagt att få reda på vad samtidsforskarna fokuserar på. Seminariets organisatörer var Hans Hedberg, Gunilla Knape, Tyrone Martinsson och Louise Wolther. Läs mer om seminarieserien här.

onsdag 3 oktober 2012

August- en djefla utställning=WOW

 Jag hade nästan tänkt att inte åka förbi Liljevalchs och pressvisningen för jag är trött- inte på Strindberg men väl på Strindberg-årets alla jippon. Men jag cyklade till Djurgården och släpptes in och trädde in i en helt otrolig utställning som säkert Strindberg skulle ha gillat för den var MODERN och RÖRLIG och hade SJÄLVFÖRTROENDE. Scenografen Ulla Kassius ("Geniet från Söder" sa Mårten Castenfors och jag håller med) Marie Lundquist ("Sveriges bästa författare", sa Castenfors) med flera deltog. Och de hade haft KUL när de gjorde den och det märktes på dem. Vi gick genom De små gnetiga bokstävernas rum,  Guldmakarens rum, Inbillningarnas rum och Kryptallens rum med flera rum. Jag hinner inte skriva mer om detta nu men det var riktigt djefla bra.  Läs mer på  Liljevalchs hemsida. Öppnar i övermorgon.

Självporträtt med löv och blå byxa

tisdag 25 september 2012

Tanters stirr

Ok, jag är nio år och åker själv till skolan. Buss och tunnelbana inga problem. När jag kommer fram skickar jag ett sms: JAG ÄR FRAMME NU. När jag lämnar skolan skickar jag ett sms: JAG GÅR FRÅN SKOLAN NU. Det ENDA som är jobbigt med att åka själv är alla äldre damer som STIRRAR UT mig när jag sitter på mitt säte i godan ro. Råkar jag harkla mig STIRRAR de på mig. De gör mig NERVÖS med sitt stirrande. Hej då.

onsdag 19 september 2012

Istanbul

Utsikt från hotelltak i Beyoglu.
 
Kvällen jag for hemifrån kände jag ett stort "varför" inuti, det är ju i denna lilla nordliga stad jag lever och verkar, varför ska jag lämna den? Vad är en stad om man inte älskar någon i den? Så där höll jag på. Men nu vet jag varför jag for. Alla ansikten och blickar jag mötte där, alla intryck, alla dofter finns inuti nu. Staden är magnifik, mångröstad och komplex. Ruiner och byggplatser sida vid sida. Istanbul fyllde mig med vördnad och optimism, tänk vad människor hittar på. Vad människor kan. Blå moskén, Top Kapi, Prinsöarna, Fener, Beyoglu, Hagia Sofia. Vikingarna som på 900-talet karvade in typ "I was here" i runskrift en trappa upp, klumpiga streck i den magnifika kyrkan. Jag skämdes å min landsmäns vägnar. Kunde ni inte hittat på något mer elegant sätt att uttrycka er på bland all prakt?
 
Mysig stämning i Blå moskén, ungar kutar runt, det luktar Friskis & Svettis för alla tar av sig skorna. Jag fick en starkare känsla för moskén som ett socialt rum i Istanbul. Umayyaad-moskéen i Damaskus där jag var för ett par år sedan kändes mer som en vallfärdsort, den här var också ett vardagsrum.
 
Såg bara en bråkdel förstås men fick en favoritstadsdel: Kuzguncuk. Den ligger på den asiatiska sidan och påminde om Brooklyn. Särskilt den sociala gemenskap som verkade råda i grannsskapet. Lönnar med kamouflageklädda stammar prydde några av gatorna. Jag hälsade på en kompis kompis och drack öl på hennes balkong. Hon var orolig för Turkiets framtid som sekulär stat och kände sig sviken av de intellektuella och av politiken. EU hade varit hoppet, nu hotar Syriens kris att sprida sig till Turkiet. När hon puttade till en katt som ville stjäla vår mat sade våra bordsgrannar, hennes vänner skämtsamt: "Vet du inte att du måste vara snäll mot djuren, annars kommer vi inte med i EU".
Vilket EU undrade jag. Vännerna fnissade.

Ja, en slags dysterhet och en oro för framtiden. Den kände jag även hos två andra turkarna jag hade middag med en annan kväll, en konstnär och en restaurangägare. Konstnären var 58 och hade en 2-årig son med en kvinna som hade slängt ut honom. Han var ledsen för det. Ville inte säga vad han hade gjort men han hade varit dum. Jag tyckte de skulle gå på rådgivning. Han var rädd att mista sin son för gott.

Basilikacisternen! (Hur bygger man akvedukter? Hur många män fick gräva? Hur fick man vattnet från sjön som ligger 17 kilometer norr om Istanbul? Hur länge grävde man?)  Istlikal Cadesi,  spårvagnarna, färjorna över Bosporen, alla män som står och fiskar, alla män som fikar, alla män som RÖKER, alla män som går. Kvinnorna som sitter själva och äter på samma restaurang som jag, den trötta rynkan i mångas ansikten. Som i New York faktiskt, staden ger energi men den tar också.

Knådades på hamam, tyvärr var de tjocka damerna en aning för okoncentrerade för min smak. De glömde mig först, sedan skulle jag sitta i kö med andra turister, då klagade jag och fick gå före kön till de andra turisternas förtret. Masssagen var bra, tvagningen var so so. Jag gillar inte att känna mig som vem som helst. I alla fall inte när jag är naken.

Hösten kom till Istanbul i förrgår. En kall vind plötsligt.
Drack i fyra dagar ett äckligt bittert  kaffe på hotellet innan jag insåg att det var te jag hällt i mig. Ganska gott te dessutom.

Turkarna snälla och inte gåpåiga- det KAN ha med min ålder att göra att jag är osynlig men staden kändes cool, jag tror nästan unga snygga tjejer i shorts kan gå relativt ifred. Sista dagen blinkade en gammal turk med ena ögat, det var nog det mest påträngande jag var med om under mina dagar där. På kvällarna åt jag middag med olika trevliga människor eller själv.  Mehane var mums. Nu ska jag laga blodpudding.


Hagia Sofia.

Halvdans klotter på 900-talet.

Träd och båtar som väntar i bakgrunden i kö. De ska genom Bosporen. Värsta båtstockningen.

Hotel Buyuk Londra

Skylt på Buyuk Londra.

Så kom hösten även till Istanbul.

fredag 3 augusti 2012

Flaskan i trappen

Avalons svaga skelett


Nu har jag äntligen sett den hyllade filmen Avalon. Och jag instämmer med kören: Johannes Brost är lysande, Leonore Ekstrand (regissörens faster- ej skådis) är superb. Peter Carlberg är mycket bra. Stämningen i Båstad, tonfallet, skådespelarnas kemi med varandra= perfekt. Storyn= bra. Men manus och regi= icke godkänt.

Brost lämnas ofta vind för våg och då är det enbart på grund av hans timing och skicklighet och icke att förglömma- hans fårade, åldrade, vackra, trötta ansikte med i bland den glada munnen med alla de vita tänderna som håller uppe mitt intresse. Filmen hade tjänat på ett starkare skelett och tydligare riktning för utan Brost hade filmen rasat i hop. Regissören Axel Peterséns borde ha funderat ett par varv till över dramaturgi och vad som ska hända i de separata scenerna, inte luta sig så mycket på Brost.
Men överlag- en toppenrulle. Heja Avalon! Heja Peterséns.

torsdag 2 augusti 2012

Den vilda sidan och den hopsjunkna

Ansiktets högra sida har skrumpnat i hop, ögat hänger längre ned, min högra sida är ledsnare, mer sårbar och barnsligare. ( Mer som Ringaren, ha ha) Den vänstra sidan är mer alert, ögat stirrar, hela intrycket är piggare ut och ansiktet håller sig uppe. Vad styr utseendet på höger och vänster ansiktshalva undrar jag? Styrs vänster ansiktshalva av höger hjärnhalva precis som vänstra handen? Då är den stirrande blicken min kreativa sida. Om höger ansiktshalva styrs av den vänstra hjärnhalvan är det hopsjunkna ansiktet min depressiva sida, alltså den som är vänd mot verkligheten och den likgiltiga himlen. Ja, jag ser väldigt allvarlig ut och det är för att jag koncentrerar mig ordentligt för att hålla upp bilderna och plåta samtidigt.

Artipelag- så rätt att det blir trist


Var på konsthallen Artipelag och blev helt betagen av arkiktekturen (Johan Nyrén! RIP!) platsen, tallarna, Baggensfjärden, takterassen och inte att förglömma; STENARNA som byggts in i huset. Platsens själ: absolut!

Och konsten var...helt okej. No offense, alla duktiga konstnärer som visade era saker där, problemet var att jag inte överraskades ALLS. Såg inget och lärde mig inget nytt. Det var som att samtliga konstnärer jag intervjuat för Tidningen Vi de senaste åren fanns representerade i samma rum.

Den uppenbart konventionella försteintendenten Bo Nilsson har valt ut konsten. Och jag förstår att det ska vara så att säga bred konst. Men what about Baby-Björn Jakobsson himself? Har inte han en egen smak? Jag hade nästan hellre sett skymten av den, även om den skulle vara "fel". För det blev något av en besvikelse att vandra runt där bland alla familjära verk. Så rätt att det kändes fel.

Okej, det är inte Robert Weil som väljer ut verken på Magasin 3 heller men han har ju valt superproffset David Neuman som intendent. Bo Nilsson är uppenbarligen ingen David Neuman- han är mer en Jenny Morelli, ha ha.

Den generösa satsningen på den tyska fotografen Candida Höfer gillade jag dock skarpt, men jag hade velat se ett tydligare och mer pedagogiskt grepp om hennes konstnärskap. Varför inte texter på väggarna tex? Bjud in oss i konstnärens värld när vi väl har tagit oss ut i skärgården och kommit hit för att vara med om något. Se bilder av henne här.

Bilden ovan föreställer David Svenssons verk ”Old world rise again” sammansatt av gamla glaskupor som han köpt på loppisar runt om i världen och byggt en ny stad av. Helt magiskt bra. Foto: Jean Babtiste Beranger/ Artipelag

onsdag 1 augusti 2012

A visit from the goon squad


Sjömän brukade kalla albatrossen för goon, en otympligt flaxande fågel som inte verkar kunna styra sina rörelser ordentligt. Ordet kom så småningom att betyda en storvuxen och korkad våldsverkare utan hjärna. Och en Goon Squad är ett helt gäng stora otympliga buffliga typer som slår ned folk, typ huliganer. Bokens svenska titel: Huliganerna kommer på besök.

Men i den Pulitzerprisbelönta boken "A visit from the goon squad" av den amerikanska författarinnan Jennifer Egan är det tiden själv som är en Goon Squad och som ohjälpligt klubbar ned oss och lämnar oss halta, lytta, blinda, rynkiga och brännmärkta.

Jag vet inte exakt hur författaren gör det men jag känner genast stark identifikation med både berättarrösten och Sasha: skivbolagstjejen som inte kan låta bli att stjäla saker. (Möjligen är det för meningen "You mean steal it?" på sidan 2 som gör det, ni får kolla själva)

Rösten fortsätter i alla fall att presentera nya aktörer kapitel efter kapitel. Persongalleriet är stort och brokigt: vi möter Benny, Rhea, Lou, Joycelyn, Scotty, Mindy, Charlie, Jules med flera.

Stilen är kaxig, humoristisk och driven- det känns direkt att det kommer hända något kul och hemskt när som helst. Och det gör det. I bland är det som att läsa en novellsamling eftersom varje kapitel har en egen dramaturgi och en egen...tonart även om personerna återkommer.

Först möter vi alltså Sasha på date med Alex som hon träffat på nätet. Det är 2000-tal. Den trista daten blir raskt lite roligare och jobbigare när hon snott en plånbok inne på damtoaletten och brottas i sitt inre med sin terapeut som vill få henne att sluta snatta.

I nästa kapitel hoppar vi till 70-talets San Fransisco och träffar punkarna Rhea och Joycelyn och den kokainsniffande Lou, tillbaka till nutid och den fallna PR-drottningen La Doll som klantat sig rejält och som jobbar för en diktator, den en gång begåvade musikern Scotty som snodde tjejen Benny var kär i men som nu filosoferar i skuggan av New York City och fiskar förorenade abborar i East River och funderar över skillnaden mellan ett liv UTANFÖR och ett liv INNANFÖR. Och så är vi tillbaka i tiden i Afrika på safari med Lou och hans barn och nya flickvän, sedan i New York i nutid med den feta och comeback-sugna rockstjärnan Bosco som en gång var så wild and crazy att självaste Iggy Pop framstod som passiv och blygsam bredvid honom på scen.

Den som är tonåring och spelar huvudrollen i det ena kapitlet är vuxen och skymtar i en biroll i nästa. Perspektiven förskjuts. Men det märkliga är att det nästan inte spelar någon roll (för mig) vilka de är eller vad de heter- de har något gemensamt som jag inte kan sätta fingret på.

De kastas omkull av den goon som kallas livet. Tiden är oss hack i häl och äter upp oss. Jag tänker både på Dostojevskisk polyfoni och på Stephen Kings langoliärer som ohjälpligt glufsar oss i nackhåren. Men ack vad roligt det kan vara på vägen till det ohjälpliga slutet. "Sure everything is ending- but not yet"som den rejält tilltufsade karaktären Jules säger när turen plötsligt ler mot honom.

Nuet som jag trodde var "nuet" i boken blir plötsligt "då" i bokens sista powerpoint-kapitel då vi är i framtiden, det är visst science-fiction.

Egan säger sig ha inspirerats av både Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" och teveserien Sopranos som hon såg samtidigt som hon läste Proust. Goon Squad ska bli en teve-serie som produceras av HBO. Frågan är hur bra det kan bli. Det är trots allt inte karaktärerna som rollfigurer som är bokens egentliga kvalitet utan...ja återigen; tonen, de introspektiva berättelser människorna bär om sig själva.

DN:s Jonas Thente skrev lyriskt om boken i samband med att den gavs ut på svenska.

fredag 29 juni 2012

Humpty, Kasper eller Ringaren- vem får följa med till #Almedalen?

Kasper är ju äldst och skörast, dessutom tenderar han att skrämma folk, särskilt politiker. Lilla Ringaren har sett minst av världen, Humpty är världsvanoch tålig....lutar åt Humpty.