10 Oktober 2020 Lunch på Burger King i Järna.
Ett regn, en utflykt till Södertälje där skogskornell, dvärgsyren och klätterbenved inhandlades. Och ett par gröna gummistövlar på frikyrkoloppisen i Viksängen.
Jag har precis börjat läsa Lena Anderssons bok "Dottern" och tänker herrgud, jag är ju som huvudpersonen fast i peruk och smink och med en barndom med en frånvarande pappa istället för dotterns pappa som tvingade henne att tävla. Kanske även med ett lättare sinne som dotterns bror stod för. Men i övrigt: Ja.
Om min amerikanska vän frågade: hur var din svenska uppväxt skulle jag be henne läsa "Dottern".
Att dö är inte svårt men att fortsätta leva och åldras kommer att bli svårt. Jag är inte längre kvinna utan gumma eller gubbe som far runt med skogskornell och benved. Skillnaden mellan att vara döende och akut döende är att telefonen slutar ringa. Det är det akuta som berör. Samma när man föds förstås. Summa summarum. Det icke-akuta har inte samma beröringsgrad.
Åt lunch med min bekant S häromdagen. Hon är väldigt duktig på sin manifesterande kvinnlighet. Oftast pratar hon bara om sig själv men i går intresserade hon sig lite grann för mig. Hon sa bland annat att jag ser bra ut. Jag tackade och svarade att jag tyvärr inte känner mig attraktiv. Jag använde både författarna Lena Andersson och Åsa Lindeborg som två poler: den ena "vägrar" spela kvinna, den andra spelar kvinna för mycket. Jag pendlar mellan dessa poler.
Att dö är lätt, att bli gammal är knepigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar