X&Y

Konstnären Anna Odell och skådespelaren Mikael Persbrandt. Ett par skådisar som ska gestalta aspekter av deras två personligheter. De ska alla vara instängda i en filmstudio med uppbyggda boxar. Premissen är: ett utforskande, en lek mellan fiktion och verklighet. En lek med identiteter. Tyvärr ger mig inte filmen någon inblick i hur det är att vara människa. Jag var inte (och är inte) särskilt intresserad av den publika bilden av Anna Odell eller den publika bilden av Persbrandt eller vilka de eventuellt är "på riktigt".

Men absolut: filmen innehöll ett par roliga scener.  Onaniscenen tyckte jag var kul bland annat. Och några av skådisarna imponerar: Trine Dyrholm! Och i alla fall i början av en scen kände jag "på riktigt" när Odell tröstar den karaktär (Jens Albinus) som spelar hennes sköra jag. Men jag struntar helt i hennes och Persbrandts "konstbaby". Jag kände exakt som några av skådisarna uttryckte i filmen: var är manus och vad är meningen med detta?  Som en övning- absolut! Men inte med ambitionen att göra film. 

Sjaskiga och sorgliga liv

Jag har läst dem länge, ja så länge som internet har kunnat förse mig med dem och folk har delat dem (läs Flashback) . Jag laddar ned PDFer och bläddrar bland sidorna, beslagsprotokoll, utskrifter från larmcentraler, teknisk bevisning, vittnesmål, telefontrafik, triangulering. Mord är mest intressanta att läsa om så jag är väldigt typisk (och bör kanske sluta klanka ned på alla som läser deckare.)
Mord är så definitiva. Så orättvisa.
Ett av de första protokollen jag läste handlade om mordet i Stureby där medelklassungdomar var inblandade. Det senaste jag läste handlade om ett mord i en gångtunnel i Fagersta.

De här protokollen öppnar upp världar som jag annars inte skulle få inblick i. Gubbar som på fyllan slår ihjäl sina kärringar i sommarstugor, män som blir lämnade av sina kvinnor och då slår ihjäl dem och sedan bara är TVUNGNA att hacka dem i bitar för att dölja brottet. Vittnesmål från grannar och vänner som berättar om sina och de misstänktas liv. Bilder på brottsplatser, stökiga hem, gödselbrunnar, misstänkta föremål.

Mest intressant tycker jag det är när misstänkta mördare nekar i förhör och polisen försöker få dem att erkänna. Mördarna slingrar sig, de vet ingenting, minns plötsligt jättemånga detaljer från något de gjorde ett par timmar innan men just när mordet skedde svävar de på målet, har ingen aning. Polisen vet kanske saker som mördaren inte vet och försöker få dem att säga emot sig själva. Timmarna går. Polisen är tillmötesgående och blir kompis med den misstänkte. Polisen erbjuder öppningar, erbjuder frid kanske. Det gäller att stå emot. De flesta klarar det inte.

Och vilka är mördarna? Det är alltid så synd om dem. De är ofta så ynkliga, de förstår aldrig själva hur det kunna bli så här. De var på vippen att inte göra det men så var de tvungna. Alltid så små. Fagerstamordet är väldigt obehagligt att läsa om ur många aspekter. 28-åringens liv och tankar. Den yngre pojken. Vilket sjaskigt och sorgligt liv.

Klanen

Manhattan hösten 1986. Jag hade dejtat en kille som hette Bryan och när jag inte ville träffa honom mer kom han till baren där jag jobbade för att få svar på varför han inte dög. Han var påstridig och hämndlysten. Jag gillade inte hans stil och sa det till några av bargästerna. Genast ryckte gubbarna ut till mitt försvar. Den pensionerade polisen Steve ställde sig i dörren när Brian kom.  Jeff och Mike stod bakom honom med korsade armar. Brian fick lomma därifrån. Alla lovade hålla koll så att han inte skulle komma tillbaka.

En underlig tillfredställelse infann sig. För första gången i mitt liv hade några män ryckt ut för min skull. De såg sig själva som min"familj" och jag skulle försvaras. Jag var 20 år och jag hade aldrig i min uppväxt haft någon omkring mig som stod upp för min heder och ära. Varken min far eller bror 
brydde sig inte om vem jag dejtade eller inte dejtade.

Jag kom att tänka på den episoden i går när jag lyssnade på presentationen av antologin "Klanen".