fredag 20 mars 2020

Corona


Märkliga tider. Beteenden blir förstorade, den rädde blir mer rädd och den hjälpsamme mer hjälpsam. Mänskligheten har trots allt fått en gemensam fiende. I höstas när jag var sjukskriven var det som att världen snurrade och jag stod stilla. Nu är det världen som står stilla.  Gatorna i stan är tomma, butiker tomma. Nu är det inte toapapper utan jäst som är slut i affären. Svensken bunkrar och bakar.

Jag läser på om själva viruset. Dessa biologiska enheter utan egen ämnesomsättning. Varken levande eller döda. Ofta hundra gånger mindre än en bakterie.

Den senaste gemensamma genetiska anfadern för alla olika typer av coronavirus har daterats till cirka 8000 f.Kr läser jag på Wikipedia. Vattnet i Venedigs kanaler är inte längre grumligt utan klart läser jag någon annanstans.

Vi lämnar staden för att vara på landet ett par dagar.  Jag ska försöka att inte läsa ALLA nyhetsartiklar. I stället flytta på stenar och gräva.

tisdag 4 februari 2020

Hipp som happ med prover

Om man råkar ha genen BRCA1 och får äggstockscancer så kan man efter cellgiftsbehandling få en medicin som heter Lynparza. I somras togs gentester på mig som skulle skickas iväg för analys i Lund. Under hösten har jag med jämna mellanrum frågat läkaren om svaret kommit men har fått nej och förstått att det kan ta tid. I morse läste jag att Lynparza brukar ges till patienter med genen direkt efter cellgiftsbehandling för att återfallsrisken ska minska. Jag kom på att jag inte fått veta om jag bär på genen eller ej, så jag ringde NKS. Då får jag veta att det aldrig skickades några prover i somras (!) utan att de skickades i januari. Det hela slarvades bort. Nu har jag kontaktat patientföreningen och försökt kolla i journalen i fall remisser ligger kvar men jag hittar inget.  Min fortsatta behandling känns lite slumpmässigt hipp som happig med andra ord.

lördag 14 december 2019

Paus

Inga synliga tumörer på röntgen sade läkaren och jag ska inte behandlas mer på 3 månader.  Kroppen är så slutkörd att den behöver vila oavsett. Att CA125-värdet hade stigit till 45 ska jag inte ta så allvarligt, det behöver inte betyda något. (CA125 är en cancermarkör för äggstockscancer: under 30 är normalvärde, i maj hade jag 250, efter operation 50, under hösten och cellgiftsbehandlingen sjönk det till 12-13). Jag har ett bråck efter operationen och får jag jätteont i magen ska jag uppsöka sjukhus. Det kan bli tarmvred. Har inte googlat bråck ännu. Nu tar jag cancerpaus.

fredag 6 december 2019

Helst inte tänka på utan vara

När jag blev sjuk började jag ta mediciner. Förutom cellgifter fick jag en massa olika preparat som skulle hjälpa mot diverse biverkningar. Min kompis B skämtade om att jag skulle ha en medicindosa. Under behandlingsdagarna med cellgifter åt jag en massa kortison (ni vet att barn med cancer ofta är uppsvullna på grund av kortisonet) Jag fick mediciner mot illamående, förstoppning, diarré, halsbränna, magkatarr, munsvamp, smärta, för att sova, mot allergisk chock osv. När sista behandlingen var över gick jag till Apoteket med en påse full av mediciner jag inte använt. Skön känsla. Jag vill inte ha något alls framöver. Men tack för att de hjälpte.

En annan aspekt av att vara sjuk är att man måste vara vaksam på den egna kroppens signaler som jag tidigare varit väldigt dålig på att tolka eller överhuvudtaget tänka på. Tidigare i höst fick jag till exempelvis hög feber och det tog ett par timmar innan jag kom att de hade sagt att jag ska ringa då, tänkte att det skulle gå över av sig själv och hade gått och lagt mig.

Denna vecka har något varit fuffens, matsmältningssystemet krånglar och jag vet att denna typ av cancer oftast kommer tillbaka i magen. Så jag bör ju vara uppmärksam på vad som händer. Så nu har jag efter 3 dagar pratat med sjukhuset och hämtat ut ny medicin och hoppas att det bara är magkatarr. Jag måste lära mig att ha en på- och avknapp för oro.  Jag tycker bäst om att inte tänka kroppen utan att bara vara kroppen. Den friskes privilegium.

Jan Holmberg skriver intressant i DN i dag om boken "Tragedy, the Greeks and us"  att tragedin inte lär oss särskilt mycket. Tvärtom lämnar den sina gestalter och publik med en omtumlande känsla av vilsenhet, ofta formulerad direkt i dramerna med den återkommande frågan: Vad ska jag göra?------Ett grundläggande skäl till sorg har dock vi människor gemensamt: att världen inte är skapad för oss, och inte heller vi för den. Det är en tragisk insikt som vi får leva med.

tisdag 3 december 2019

Ett slags blankhet

Cellgiftsbehandlingen gör att jag tappar namn och i viss mån ord. Och i viss mån händelser. Det episodiska minnet (heter det väl- det som gör att man kan återberätta långa haranger av något som hänt i stora episodiska sjok) har aldrig varit min starka sida. Jag var på fest i lördags och en person talade då om att vi setts på en annan persons 40-års fest. Inget som helst minne av det. Den kända kocken som bor mittöver oss försökte jag smalltalka med häromdagen och sedan fick jag för mig att han hade en Jack Russel men han har en fransk bulldogg. Ingen idé att försöka gissa känner jag. Jag är som ett blankt rör just nu med en väldigt glatt insida. Hoppas att det ska skapas lite nya hjärnceller och grejer framöver härinne. Det är också svårt att säga vad som är cellgifter och vad som är själva situationen. Hela hösten har handlat om att "skala av".  Familjen är dock här, vännerna är här, böckerna är här, hunden är här, vädret är här, ljuset är här.

torsdag 14 november 2019

Ladda pinnen

I bland tar jag upp en pinne till min hund Eddie. Eddie hoppar och skuttar och vill ha just den, inte någon annan. Så kastar jag pinnen, han springer efter, plockar upp, kommer med den, tuggar på den, njuter av att äga den.
Tar jag då upp en ny pinne släpper han raskt den gamla, det är den nya pinnen han vill åt nu, den andra glöms bort. Och när han själv ska nosa på marken efter pinnar vet han inte vilken han ska välja, liksom oförmögen att välja vilken pinne som man bör begära. Jag måste ladda pinnar med värde åt honom.
När jag gick in på möbelaffären Brandstationen på Hornsgatan igår såg jag ett bord i bambu och glas, jag tror att mina föräldrar hade något liknande, i alla fall förknippar jag det med typ bastumiljö på 70-talet. Men det var redan sålt. Sedan blev jag helt besatt av att hitta ett sådant bord på nätet. Sniffade och klickade runt, ville äga. Brandstationen hade laddat pinnen.

fredag 8 november 2019

Cancer- det är vi

 "Lidandets konung: historien om cancer" av Siddhartha Mukherjee handlar om cancerns  och cancerforskningens historia. Jag har slukat den. Särskilt delarna som handlade om celldelning, de har jag läst flera gånger. Föredömligt pedagogiskt skrivet för mig som bara läst biologi högstadiet. Om strömbrytare i cellerna: kinaser som står på hela tiden inuti cancerceller och får cellen att dela sig utan slut.  Forskare kan fortfarande inte redogöra för skillnaden mellan frisk och sjuk celldelning. Det mänskliga genomet har cirka 500 kinaser. De flesta sköter sig som de ska. (Ja, mirakel!)

Cancercellens tillväxt är som en spegelbild av den friska cellen och lånar sin odödlighet från normal fysiologi. Cancer kan sätta i gång på grund av yttre påverkan eller börja av sig själv.  En liten kromosombit byter plötsligt plats, den skulle sitta på plats 22 men sitter plötsligt på plats 9 och mutationen är ett faktum.  Ordet onkologi kommer från grekiska ordet Onkos som betyder last.  Vi bär alla denna inneboende last i vårt genom, redo att aktiveras. Cancern, det är typ vi. C´est nous.

Susan Sontags bok "Sjukdom som metafor" från 1978 ekar genom boken och han beskriver hur föreställningarna om vad cancer är varierar över decennierna. I vår tid är det genteknik och immunterapi som ska lösa cancerns gåta.

Hela krigsterminologin att man ska "kämpa" mot cancer och att det råder ett "krig mot cancer" härstammar från efterkrigstidens USA där skickliga PR-människor deltog i att samla in pengar för forskning.

Under 1800-talet experimenterade kemister med olika molekyler för att hitta billiga sätt att färga tyg. Alla dessa experiment lade grunden för läkemedelsindustrin. Senapsgas är ett tidigt cellgift. Galet intressant!

Susan Sontag fick för övrigt en av sina cancerbehandlingar i en tid där man praktiskt taget bombade patienter till dödens rand med cellgifter. En effekt var att patienterna fick ny cancer av själva cellgiftsbehandlingarna. Inte jättesmart med andra ord. I en annan tid trodde man på radikalkirurgi och tog bort så mycket man kunde från den drabbades kropp.

2600 år före Kr skrev Imhotep i Egypten om olika åkommor och hur man åtgärdar dem. När det kom till utbuktande knölar, svullnader i bröstet  skrev han kort på en av sina papyrusrullar: "Det finns ingen bot." Mellan år 1990 till 2005 sjönk dödligheten i bröstcancer i med 24 procent. Detta tack vare cellgifter, strålning och operationer.

1975 fick 16 av 100 000 amerikanska kvinnor äggstockscancer. 10 var döda efter 5 år. 2016 fick 12 kvinnor av 100 000 samma diagnos. 9 var döda efter 5 år. Inte jättemycket har hänt på det området uppenbarligen. Det är bättre att prata om cancrar i plural än att det ska vara en sjukdom.

"Cancer är en fantastisk möjlighet att pressa ansiktet mot det fönster som står mellan dig och din egen dödlighet" skrev poeten Jason Shinder. Instämmer.

torsdag 24 oktober 2019

Små svarta prickar

Att tappa håret verkar många verkar tycka är läskigast med cancer. Det tyckte jag också förut. Efter fyra cellgiftsbehandlingar har jag inget hår och inga ögonbryn och nästan inga ögonfransar. (Jo 2 på ena och 3 på andra ögat). Men när man väl är här, är hårlösheten det minsta problemet. Jo, jag lider av att inte vara snygg och ja, det är lite jobbigt med damerna på Friskis skräckslagna blickar på mig när jag (förvisso i turban) påminner dem om deras egen dödlighet.

Men i morse- vad får jag se om inte små små svarta prickar, ja nästan små strån, där ögonfransarna har varit. Det är små nya hårstrån som vill ut. Nu har jag två omgångar cytostatika kvar så de lär väl ryka igen men ändå. Det pågår något friskt därinne också.

tisdag 8 oktober 2019

Vovven

Hunden sitter och stirrar upp på mig. Han verkar ha blivit mer orolig efter kastreringen. När vi äter följer hans ögon intensivt våra rörelser. Han har aldrig fått människomat, aldrig tiggt. Nu håller han sig nära. De bruna ögonen håller uppmärksamt koll.

Grå dag. Jag och vovven ska gå promenad. Jag försöker gå minst 8 kilometer per dag. Nu har kortisonet släppt och tröttheten har kommit. Värk i lederna. Men jag går. Böjer mig som vass.

onsdag 2 oktober 2019

De gamla är mirakel!

Den förljugna inre trappan

Förr när jag tittade på äldre människor tänkte jag att det är lite synd om dem eftersom de är närmare slutet än jag. Att "the silent inner and outer crumbling" har pågått längre för dem än för mig. Ja, uppenbarligen bär jag en mental bild av den gamla livstrappan på vilken jag nu tagit ett par raska steg framåt och nedåt.

Men nuförtiden stirrar jag fascinerat på alla gamla och deras vita hår och skrynkliga anleten: Tänk att de lever! Att inget har pajat ännu. Att deras kroppar funkar! Helt otroligt. De är mirakel. Jag vill också bli gammal.

Jag målade trappan inte i Paint som planerat (Gamla Paint ville ha 95 kronor för att få användas! Jösses! Skojar ni?) utan i Photoshop. Fast Paint är ju retrokul...) Här är förlagan.


tisdag 1 oktober 2019

Nej och jag vet inte

På frågan om de där stickningarna i fötterna nyss beror på neuropati svarar jag: vet inte.
På frågan om cancern kommer att sprida sig till hjärna, lunga, tarm osv sen när jag är klar med cellgifter svarar jag: vet inte.
På frågan om varför cellerna började dela sig okontrollerat just i denna lekamen svarar jag: vet inte.
(Fast jag har alltid varit snabb, bra på att plocka upp trender, vill alltid vara först)
På frågan om jag själv ser någon orsak till cancern svarar jag: nej.
(Kvinnorna i den amerikanska gruppen svarar påfallande ofta stress på den frågan.
På frågan om jag ser cancer som en sjukdom svarar jag: nej.
På frågan om stress kan vara anledning till att man får cancer svarar jag bestämt: nej.
På frågan om vilka skador cellgifterna kommer att orsaka permanent svarar jag: vet inte.
På frågan om jag har ångest svarar jag: nej.
På frågan om det är synd om mig svarar jag: nej.
Nu ska jag läsa Haggan.

torsdag 5 september 2019

Halvvägs men genom vad

Om en timme ska jag äta fyra olika slags mediciner: Betapred, Ondansentron, Loratidin och Laritidin. Sedan beger jag mig till NKS för min tredje cellgiftsbehandling. Halvvägs i tunneln. Förra veckan gick jag (till slut) till en kurator. Det var som att sjukdomen kröp in under skinnet på både mig (och min man) när hösten kom och terminen började.

När kuratorn lyssnat färdigt på mig sade han att det verkar som att alla mina frågor är medicinska. Varför kontaktar du inte läkaren? sade han. Ja varför inte det, svarade jag.
Hon har väl annat att göra...varför ska jag störa henne med just mina medicinska frågor...?
Det där är en generationsfråga, sade han. De unga stör läkarna hela tiden. De till och med ifrågasätter de behandlingsmetoder läkarna förordar. Vissa av dem väljer till och med EGNA behandlingsmetoder med förödande resultat. Kuratorn sade även att när man inte vet saker går det väldigt mycket energi i hjärnan åt att fylla i luckor. Att det skapar omedveten stress.

Aha, jag tillhör alltså det gamla gardet. Märkligt är att jag är väldigt bra på att slåss för anhöriga inom vården och skriva lite lagom upprörda mail till läkare osv. Men när det kommer till min egen vård tar det stopp. Ordet "förmätet" kom för mig, att det skulle vara förmätet att kontakta läkaren. Kuratorn och jag kom i alla fall överens om att jag skulle ringa läkaren. Det gjorde jag genom kontaktsjuksköterskan dagen efter. Läkaren ska ringa denna vecka. Vi får se om hon gör det. Jag har skrivit ned frågor. Det är som att jag saknar en karta över var jag är. Vet ingenting om vad jag kan ha att förvänta mig. (Flera behandlingar? Prognos utifrån andra i min ålder och mitt stadium? Är jag testad för genen som ger denna cancer? Är det stor risk att bli kroniker osv)

Jag vårdas sedan ett halvår men har ingen läkarrelation. Fragmentarisk kunskap om sjukdomen får jag genom att googla och genom olika patientnätverk. Det svenska nätverket för gynekologisk cancer har en icke särskilt upplyftande toppbild på Facebook: 700 får diagnosen, 550 dör.

fredag 23 augusti 2019

Det är som det är och det blir som det blir

-Hur mår du? Du har haft något problem med magen väl?
-Jag mår ok, jo jag har ju problem, opererat mig och går på cellgifter.
-Inget kul. Jag hade ju bröstcancer, det är därför det ena bröstet är mindre än det andra.
-Jo, jag minns det. Men du slapp cellgifter, det är bra!
-Jo.
-Annas pappa, vet du hur många cellgiftsbehandlingar han fick?
-Nej.
-Över 100!
-Jösses! Och du?
-Två, har fyra kvar denna omgång.
-Men du mår bra?
-Jag mår bra, lite trött bara. Och håret är borta. Men det växer ju ut igen.
-Ja, det gör det. Bra att du mår bra.
-Ja. Det är som det är och det blir som det blir.
-Precis! Förresten, jag har skrivit upp något jag skulle säga när du kom. Vänta...jo, när jag dör vill jag ha en annons i både SVD och DN och mitt flicknamn ska stå med.
-Ok, det fixar vi.
-Och så får ni höra av er till NN, hon har varken DN eller SVD.
-Ok, det ska vi göra. Men du förstår att det finns en risk att jag dör före dig...
-Nej usch. Barn får inte dö före föräldrar. 
-Det hoppas jag inte men bara så att du vet. Men vi fixar med annonsen.
-Men å andra sidan vill jag inte att någon av er ska sitta så här som jag gör nu...
-Nej precis.

Att läsa" K"

Hon saknar de gamla i akademin, de som såg henne som den unga kvinnliga begåvningen. Allt var bättre förr. Lilla K. Förmer är bara förnamnet. Men också briljant. Ovan vid konkurrens. Sara Danius och Sara Stridsberg är också briljanta, varför är de inte vänner? En tragedi att vissa kvinnor har svårt för lagspel. De lämnade SA alla tre.

Hon skriver "K" i en verklig kris och texten berör mig. Hon lutar sig mot Birgitta Trotzig och Simone Weil som sina litterära "mödrar". Marguerite Duras är inte direkt en "mamma" men hon är också med i teamet K. Med flera. Jo visst kan man ha synpunkter på att hon jämför sin förföljelse med judeförföljelse och med Almqvist och Strindberg, men kom igen, hon lutar sig mot de hon kan luta sig mot. Hon är i kris.

Om duet i texten alltid är JC prickar han in henne bra genom att säga: "Du tror dig vara allt. Kung, jag menar drottning i din värld". Hon verkar inte inse inte vilken makt hon har i världen "därute" eller rättare sagt "därnere".

Att hon blir oerhört stolt över att få Nordiska Rådets pris är tydligt samtidigt som hon säger sig inte förstå sig på tävlingar. Och hon är VÄLDIGT säker på att alla vill peta ned henne från tronen. Konspirationen på DN, de mediokra, hopen, megärorna...(Jag var tvungen att googla vem som var nominerad till Nordiska Rådets pris samma år. Debutanten Tom Malmquist...skulle han vara en fiende...?)

Och hon går aldrig nära den fråga man vill ställa: Vad har du för killsmak, K? Alla dessa kvinnor som hennes man haft sex med och/eller varit fysiskt påträngande med på sitt Billy Buttiga vis, hur har det påverkat henne? Jag var också frankofil som tonåring, kunde killen franska så dög han. Men samtidigt: självklart får hon älska vem hon vill och jag tycker att hon beskriver sin kärlek vackert. Hon påminner om Mio i Mio min Mio som är trött på att höra att hans far är en slusk. Han är ingen slusk, han är en konung! Och hennes JC har inte våldtagit någon. (Jag har för övrigt läst domen och har också mina tvivel om hans skuld.)

K är skriven efter det att kulturministern använt ordet Äckel när hon tänker på JC. Degueulasse. Det är rätt magstarkt.

Undrar om hon (precis som jag) haft Carl Johan Malmberg som lärare i filmvetenskap. Pasolini finns med och Himmel över Berlin, Stalker refererar hon till på samma sätt jag gjorde tidigt nittiotal. Als das kind ein kind war. Hon använder sig även av Reskamraten av HC Andersen, jag måste läsa den för att förstå varför. En ond saga.

Författaren till "K" är en sådan jag under en period försökte (?) bli men egentligen aldrig ville (?) eller kunde (?) bli på grund av för vulgär: jag gillar gatan för mycket. Hennes dikter säger mig oftast: "Hej, jag är ett fint konstverk med rätt referenser och fin rytm, du ska beundra mig." Hon LUTAR sig mot litteraturen men hon bröstar sig inte upp över den på det där sättet som gör att jag blir lycklig.

Hon kallar Mare Kandre ett geni (nåja, snillrik). Men Mare hade humorn och bubblet. Mare var inte rädd att skita ned sig. KF spritter inte. Att tornet rasat kan nog bara vara bra hennes framtida konstnärskap. Det är rätt roligt härnere, trots allt.

torsdag 15 augusti 2019

Vad jag hittills snappat upp om C


Häxkvasten på björken kan man kalla för en tumör om man vill men den ställer inte problem för trädet på samma sätt som den skulle göra i fall den satt på människan eller djuret. Växter har nämligen inget blodomlopp som cancercellerna kan fara runt i. En stor kropp borde få cancer oftare än en kort eftersom den har fler celler och risken för mutation i någon av cellerna borde vara större. Men elefanter får nästan aldrig cancer och en viss sorts valar får väldigt sällan cancer fast de borde. Cancer är sedan gammalt. Innan syret fanns på jorden i några större mängder och innan könskromosomerna hade cellerna andra strategier för att få oändligt liv. Det kan vara denna urgamla strategi som är cancer. En cell som blir cancerogen kan alltså vara en cell som återgår till ett "safe mode", en gammal metod för överlevnad. De som tror på denna teori använder syre för att döda cancercellerna. Cellerna verkar inte gilla det.

torsdag 25 juli 2019

Skapa relationer

Att ta cellgifter att väldigt odramatiskt. Precis som jag tidigare kopplade "ta spruta" till sprutscenen i Pulp Fiction hade jag en bild av "ta cellgifter" från någon film där man med våld trycker in ämnen i en skrikande människas kropp. Så är det alltså inte. Man tar mediciner hemma, promenerar till Nya Karolinska, ligger lugnt och stilla på en brits med en slang i armen. Eftersom jag tagit 40 tabletter kortison innan var jag dock lite rastlös. Som tur var råkade min kompis B ta cellgifter samma dag så jag hade anledning att springa runt på avdelningen och prata med henne.Hon såg ok ut men har haft det tufft med sin behandling,  svamp i munnen och fått intravenös näring på nätterna. Vi kommer fortsätta ta cellgiftsbehandlingar samma dagar. Relationer är viktigt.

På tal om relationer. Under den tid jag varit sjuk (fick besked i slutet på maj) har jag i princip inte träffat någon läkare mer än en gång. (undantaget den stackars avdelningsläkaren på operationsavdelningen på NKS som vid första tillfället fick berätta att operationen var inställd och den andra gången berätta att operationen hade varit oproblematisk men att jag tyvärr inte kunde träffa läkaren som opererat. Och visst byggde jag lite relationer med undersköterskorna, särskilt på Huddinge.

Nu har jag visst en ansvarig läkare som jag träffat en gång men den här föreställningen att jag kan luta mig mot någon särskild som kan mer än jag, den har jag inte. Jag är ju uppvuxen med läkare- i bokform alltså: Axel Munthe, Lars Gyllensten och särskilt Oliver Sachs. Jag har till och med rått min yngsta son (men han har andra planer) att bli läkare och tänkte då främst på dessa herrar som förebilder.

Men på NKS är jag snarast underkastad ett system. Och ja, jag underkastar mig. Men det är ett system som inte uppmuntrar mig att luta mig mot någon särskild. I den amerikanska stödgruppen för äggstockscancerpatienter som jag är med i ringer sköterskorna och patienterna i väggklockor när man avslutat sin behandling, vissa står och kramar om sina läkare. Jag är inte direkt avundsjuk, jag noterar bara skillnaden. Jag är så inställd på att skapa relationer, för mig är det de som blir meningsbärande.

Det måste ju gälla alla. Det var en läkare som uttalade sig i tidningen om NKS att det var som att de här konsulterna hade förstört organisationen till den så milda grad att de inte själva kunde skapa mening. Som kolonisatörer som drar nya kartor och slår sönder fungerande institutioner. (Obs, jag orkar dock inte riktigt att "vara journalist i NKS-fallet,  jag bara anekdotiskt noterar vad jag upplever som patient.)

Sköterskorna på NKS jag träffade i går verkar  "göra sitt jobb" men inget mer. De verkar allvarligt talat inte glada. Jag försöker skoja och prata men det går inte så bra. Jag frågade en vad hon skulle göra på sin semester: "sova", sade hon och himlade med ögonen. Jag påpekade för en som passerade att det låg ett kvarlämnad provflaska på mitt handfat: "ta det med din sköterska", svarade hon surt.

Tur att Britt var där.

söndag 14 juli 2019

CA 125

Ja, vad ska jag säga om min humor? Jag tycker fortfarande det här är roligt skrivet fast jag då själv nu råkar kvala in i den grupp som inte lyckats blidka Försynen med min korta och kärnfulla storytelling. ( ja, lite töntigt skrivet att kulturen och biologin skulle liera sig men vad fan, man försöker ju testa saker)

Eller vad vet jag. Antingen sitter jag här sen och är glad och pånyttfödd med tussigt hår som växer ut. Eller så gör jag inte det. Eller så har jag en kronisk sjukdom vilket somliga i den amerikanska stödgruppen för äggstockscancer har. "Sjuk på mitt 9 år, sjuk på mitt 10 år" etc. Det är den gruppens medlemmar som lärt mig begreppet CA 125.  Deras värden går upp och ned och de är ömsom glada och ömsom ledsna.  De visar bilder på sina operationsärr och på sina kala hjässor. De tatuerar in rosa band på sina armar, de ringer i klockor när de slutfört sina sista cellgiftsbehandling. De berättar om sin monstruösa fatigue och om sitt illamående och om sina värkande muskler och lemmar. De diskuterar biverkningar och mediciner.

Gruppen består av 6443 medlemmar. I Sverige är det bara cirka  700 personer per år som drabbas. Och de flesta är tio-tjugo år äldre än jag. En närstående sa: vad konstig att just du blivit sjuk, du som lever så hälsosamt. Ja, det är ju bara otur, har inget med mitt leverne att göra.

Fick en plötslig fixering vid mina ögonbryn (allt annat hår kan jag tappa men vill för fan inte tappa dem!) och fick tips att göra 3D microblading innan jag börjar med cellgifter. Men efter ett antal samtal visade det sig att jag inte får det på grund av intar blodförtunnande medicin och börjar cellgiftsbehandlingen redan på onsdag. Surt. Får väl måla dit ett par sedan. Nu ska jag laga lasagne.

söndag 30 juni 2019

Pre op, op, postop

Operation av äggstockscancer den 18 juni på Nya Karolinska i Solna. Att vara där känns som att befinna sig på en flygplats: elegant och ödsligt, stora rum, konst, vacker belysning.  Jag skrevs in kvällen innan. Dagen för operation låg jag redo, med slangar i armarna och operationsklädd. De skulle hämta mig på förmiddagen. Men efter lunch, då jag legat och väntat  utan att få någon information, kom avdelningsläkaren in och berättade att operationen var inställd. Jag blev förtvivlad. Hon tröstade, lade sin hand på min arm, uppträdde mycket professionellt och empatiskt.

Känslan av att ha blivit övergiven var mycket stark. Hon, liksom flera andra tidigare, frågade om jag behövde prata med kurator. Nej, om vad? svarade jag. I det här fallet hade kuratorsstöd behövts på grund av hur jag blev behandlad av vårdapparaten, inte om att ha själva sjukdomen. Känslan är att man är helt obetydlig. Jag undrade hur de skulle gjort om jag hade varit kronprinsessan, hade de ställt in operationen då? Men det här var inget jag uttalade. Man slåss inte för sig själv i det läget. Läkaren gratulerade och sa att jag trots allt fått en ny operationstid snart, den 24 juni. Det var inte alls självklart. Jag frågade henne om jag kunde vara säker på att den verkligen skulle bli av. Det kan vi tyvärr aldrig riktigt lova, sade hon. Jag gick hem.

Veckan efter, den 23 juni, lades jag in igen. Min man hade ringt och talat med kontaktsjuksköterskan och de hade då lovat att jag skulle prioriteras och opereras först. På morgonen den 24 gick jag ned till operationsavdelningen på plan 6. Narkosläkare och teamet satte ryggbedövning, jag fick en komplimang för mitt personnummer. (De 4 sista siffrorna är en ovanlig kombination).God uppslupen stämning. Jag somnar in. Klockan är snart halv nio.

När jag vaknar är klockan runt halv tolv. Det första jag frågar är om jag har stomi. Det fanns nämligen en risk att de skulle ta en bit av tarmen under operation. Ingen stomi. Lyckokänsla.  Jag ligger på uppvaket, mitt i en korsning, där massor av personal och patienter passerar. Roligt att ligga och titta. Känner nästan ingen smärta. Timmarna går, studerar hur personalen jobbar, de far som skottspolar, de är vänliga och hjälpsamma både mot oss patienter och mot varandra. Jag suger på en liten svamp som jag kan doppa i vatten, är extremt törstig.

Framåt kvällen får jag flytta upp till avdelningen. Min man kommer. Jag känner mig ok och pratar glatt med honom. Men gradvis får jag mer och mer ont. Jag har en extra knapp jag kan trycka på en gång i halvtimmen  för mer smärtlindring i fall smärtan blir för stor, jag trycker hela tiden, ligger och väntar på att det ska gå 30 minuter.  Så fortsätter det hela natten. Smärtan är dock väldigt begriplig. Vet inte ens om jag kan sägas "lida" av den förutom när jag rör mig för då är det som knivar i magen. Smärtan berättar trots allt vad jag har varit med om. Den är verklig.

Men morgonen därpå blir smärtan värre  och de förstår att ryggbedövningen inte sitter som den ska. Så jag får rullas ned till narkosavdelningen igen. Där byter de slang i ryggen. Denna läkare har blåa träskor med kurbitsmotiv. Jag får återigen ligga och titta på personalen. På den här sidan är de inte lika samspelta, jag uppfattar till och med en i personalen som bitchig. Men det drabbar inte mig. Sakta försvinner smärtan helt.

Upp på avdelningen igen.  Plötsligt kan jag röra på mig. Jag går i korridoren med gåstol. Helt overkligt!  Personalen är snäll men ansträngd. Jag får höra att de stängt ned halva avdelningen på grund av personalbrist. Jag får höra att de inte trivs, att de ska byta jobb etc. Jag upplever att arbetsplatsen är dysfunktionell. Men sköterskorna är rara (de flesta) och (nästan) alla är empatiska och hjälpsamma. Jag får höra att de ställt in 18 operationer denna vecka (!).

På onsdagen får jag besked om att jag inte kan vara kvar på NKS utan ska flyttas till Huddinge Sjukhus. Man behöver mitt rum. Sjuksystrarna pratar om rehab och jag ber att få komma till Stockholms Sjukhem. Får veta att det är svårt att få plats där. Sköterskorna lägger fram det som att det inte är självklart att jag ska få plats på rehab, att jag ska överdriva min hjälplöshet så att de inte skickar hem mig. Det är liksom systrarna och jag mot systemet. Jag ber dem i alla fall skicka remiss till Stockholms sjukhem, det andra ligger i Täby, där det är svårare för mina anhöriga att hälsa på.
På eftermiddagen får jag besked om att jag fått en plats på Stockholms Sjukhem från och med fredag. Jag ska skatta mig lycklig tycker sköterskorna.

Men först Huddinge. En ambulans hämtar mig på bår och vi styr färden söderut. Ambulanssköterskan som sitter bredvid mig därbak är en trevlig ung man. Vi talar om hans jobb och om jakt med mera. Han berättar att knarkare brukar överdriva hur ont de har för att få extra morfin. Att det kan vara lite svårt att avgöra hur ont folk har. Vissa (unga ofta) kan säga att de har 10 ont (max) och samtidigt ligga och facebooka. Jag säger att jag inte kan säga exakt siffra på hur ont jag har. Men när jag ligger stilla denna onsdag är smärtan 0.

Vad jag minns mest av NKS: de futuristiska lokalerna, ödsligheten, de vackra lamporna i en ljusgård. Att jag kände mig som en rätt anonym person, en i raden. Som i en fabrik.

Huddinge är skruttigare. Åttiotalsinrett. Åttiotalsfotografier. De som tar emot mig vet inte hur ryggbedövningspumpen fungerar. De frågar mig. För att ändra styrkan i smärtlindringen behövs en kod. Den har inte Huddinge och Karolinska svarar inte på telefon. Så jag ligger kvar på samma höga dos.

Jag får en metallsäng och jag får dela rum med en äldre dam. Undersköterskorna säger: "tur du har som får dela rum med B". B har legat ensam på rummet ett par dagar och längtar efter sällskap. B har liknande cancer som jag. Hennes lunga har varit vattenfylld och hennes magsäck, hon har tömts 2 gånger. Hon längar till NKS där de ska börja cellgiftsbehandling. Hon prisar sköterskorna på Huddinge.  Hon sa senare  att de hade ändrat tiden för cellgiftsbehandlingen från måndag till torsdag. Måtte de göra henne frisk.

Under onsdag och torsdag är jag uppe och går, har inte ont alls. En av undersköterskorna utmärker sig. Hon älskar sitt jobb. Hon vill absolut inte bli sjuksköterska för då tappar man patientkontakten. Hon är en av de mest sympatiska personerna jag träffat och den som kom mig närmast.  Läkaren som opererade mig på NKS har jag inte ens fått träffa. Hon/han kom aldrig och informerade mig efter operationen. De som tjänar mest behöver inte ens träffa patienten.

På torsdagen ersätts ryggbedövning med tabletter och smärtan ökar men det är ok. De kalibrerar med långtidsverkande och korttidsverkande doser.

Vad jag minns mest från Huddinge, undersköterskan och hennes empati, min rumskamrat och hennes tacksamhet för vården.

På fredag åker jag till Stockholms Sjukhem. En kvinnlig taxichaufför hämtar mig i Huddinge. Hon är klädd i herrskjorta och byxor, mager, i 65-års åldern. Uppkavlade ärmar, ovårdat hår. Hon kör mig i rullstol till sin taxibil, bär mina väskor. Jag får sitta i framsätet. Hon kör nonchalant och alldeles för fort över gupp och det gör ont. Hon berättar att hennes man legat på Stockholms Sjukhem och att det är väldigt bra vård där. Hon övergår till att berätta att hon också har cancer, i levern. Att hon legat inne i omgångar och ska påbörja ny behandling nästa vecka. Eftersom hon är egenföretagare har hon inte råd att vara sjukskriven så hon kör taxi på heltid. Hon berättar och berättar och kör snabbt och vårdslöst. Jag mår illla. Orkar inte ta in hennes sjukdomsberättelse men hon märker inte att jag är avstängd. Samtidigt som hon kör och pratar sitter hon och pillar bort sårskorpor hon har på armarna, jag ser att det blöder, jag mår illa och försöker stänga av.  När jag väl är framme på Stockholms Sjukhem är jag helt slut mentalt och måste vila i två timmar.

På Stockholms Sjukhem är alla slangar borta. Fokus är på de primära kroppsliga funktionerna som inte riktigt fungerar som de ska. Sittgympa med skrufsiga gubbar. En tandlös gumma med ett gosedjur. En park som doftar jasmin. Vänliga sjukköterskor som kommer in och skannar min mage med ultraljud för att se om jag kissat som jag ska.

Jag är kvar här men vad jag kommer minnas: det brokiga klientelet,  sittgymnastiken, lugnet i mitt rum, dagliga rutiner, att det doftar jasmin, att hundar får komma på besök.







onsdag 5 juni 2019

Diagnos

I dag går jag och M från vårt hem vid Roslagstull till Nya Karolinska genom Hagastaden. Klockan 10 ska vi träffa läkare som ska berätta hur cancern ser ut inuti mig. Jag ska vara beredd på att vara där i 2-4 timmar. De ska tala om hur den ska behandlas och har jag tur får jag veta operationsdag. (Tänk om jag får en två dagar före midsommar och alla läkare är okoncentrerade och bara vill ha semester och sedan blir det värmebölja och en massa skumma bakterier far runt i sjukhuskorridorerna och jag får sjukhussjuka!) Ja, jag känner stark oro. Detta att läkarna VET något om hur min kropp ser ut inuti som jag ännu inte vet. En bekant vars fru haft cancer sade i går: "tänk på att inte fastna vid detaljer utan försök höra helheten." Han och hans fru hade tex fått höra att bukväggen måste avlägsnas och då hade de blivit helt hysteriska för de tänkte att bukvägg är lika med magsäck. 

Nya Karolinska är så nytt. När jag röntgades där förra veckan i en stor vit trumma tänkte jag på filmen 2001.

fredag 24 maj 2019

Inte reda ut, inte googla

Jag är på väg in i de sjukas rike. Kanske kommer jag tillbaka hit sen. "Hit"? Ja, eller så kommer jag ut någon annanstans. Jag gillar när det är mening med saker. "Läs på vårdguiden bara" sa den unga allvarliga doktorn, "googla inte  i största allmänhet". Jag läser att äggstockar är utmärkt lugna platser där man kan växa i lugn och ro,  läser borttagna organ,  stomi och att man kan absolut kan komma att finna  livskvalitet...trots allt sen osv. Den som lever får se. Nu väntar jag bara. Limbo.

torsdag 17 januari 2019

Något som heter saknad, något som heter kärlek


Jag har läst Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen av Ágota Kristóf (1935 - 2011). Hon var en ungersk författare som levde i Schweiz och skrev på franska. Den här samlingen kom ut 1986.

Handlingen: Två barn lämnas av mamma till mormor på landet i en by som kallas K. Det är krig. Barnen talar hela tiden i vi-form. Barnen är vi. Mormor kallas häxan och är inte snäll. Mormor kallar ungarna för "horungar". Barnen är inte heller helt snälla, inställda helt på överlevnad. Jag kommer att tänka på språket i Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Och jag tänker på Haruki Murakami för att språket är så enkelt och korthugget. (Jag har läst att Murakami hittade sin stil genom att skriva på engelska i stället för på japanska, här har vi en ungrare som skriver på knapphändig franska. Hon lärde sig sitt nya språk med hjälp av ordböcker och lexikon.) Viet är ett effektivt grepp. Jag "tror" på varje ord. Ungarna späker sig själva för att härda sig, de straffar en tjänsteflicka för att hon är grym mot en judinna som passerar byn på väg till ett dödsläger. Barnen skriver ned vad de upplever i en skrivbok och uppfinner regler för vad de får skriva. De får till exempel inte skriva att någon är snäll, för det vet de inte, men de kan skriva att någon ger bort en karamell. Show not tell. Viets verklighet är grym och osentimentalt framskriven.

Jonas Hassen Khemiri sa något klokt på Bokmässan i höstas: slösa inte med läsarens tid. Man måste berätta det man måste berätta så effektivt som möjligt. Så är det med Stora skrivboken, Kristófs prosa är så precis och hon stjäl inte min tid i onödan. Jag suger i mig vartenda ord. Första delen slutar med ett möjligt fadersmord och att viet upplöses eftersom ett av barnen försvinner över gränsen.

Beviset, tar vid där den första berättelsen slutade. Kriget är slut och nu är det inte längre ett vi utan skrivet i tredjeperson. En av tvillingarna, Lucas, blir kvar i mormor hus och är i fokus. Claus försvann över gränsen till den fria världen. En kvinna, Yasmine, flyttar in, Lucas tar hand om hennes pojke Mathias. Yasmine försvinner, pojken dör, Lucas köper en bokhandel, blir kär i en äldre bibliotekarie som heter Clara osv. Men fakta stämmer inte med vad som berättades i första delen. Det kanske inte var deras far som kom tillbaka trots allt. Berättelsen vrids till som iett kaleidoskop.

Den tredje lögnen förvrider perspektivet ytterligare och berättas i jag-form. Lucas är den som lämnat landet. Claus som kallar sig Claus Lucas är poet och bor kvar med sin mor som blivit tokig. När Lucas söker upp honom får han absolut inte träffa deras åldriga mor som Claus har tagit hand om hela livet. Ingen vill kännas vid att det bott några pojkar i byn K.

När jag slår igen boken har jag alltså ingen aning om vad som eventuellt har hänt eller inte hänt. Var det verkligen två pojkar? Vem lämnade landet, vem blev poet? Var inte mamman begravd i trädgården?  Moder, broder, syster, godhet, grymhet, saknad, språk. Väven är skickligt vävd.

Ett vet jag: människan är ofta nostalgisk när hon berättar, hon vill "tillbaka" (är det det som är kultur kanske?) och något finns som heter saknad och något finns som heter kärlek.

Läs mer 

Ps det här såg jag publicerat nu i SVD, apropå Murakami DS

måndag 31 december 2018

Det andra uppbådets avantgardist

Lille Zachris är den som aldrig skapar något nytt själv och aldrig tar några risker. Däremot hoppar han på de nymodigheter som börjar få vind i seglen och framställer dessa som sina egna. En andra uppbådets avantgardist, en vindflöjel. Sagan om Lille Zachris kallad Cinober skrev av E.T.A Hoffmann. Finns att läsa här på engelska.

Det är Lars Gyllensten som i Ur min offentliga sektor kallar Lars Gustafsson för Lille Zachris. Tonen är hätsk. Lika hätsk som mot litteraturkritikern Lars Bäckström som Gyllensten anser använder "modeord, tendentiöst tillrättaläggande, klyschor och slappa hugskott" när han ska bestyrka sin doktrin om nyenkelheten.

Men denna hätskhet, hur såg Gyllenstens och Gustafssons konflikt ut?  När jag läser deras texter ser jag likheter mer än olikheter. Är Gyllensten som jag? Snabb att kasta sig över skribenter som liknar honom själv? Negga om kvinnliga poeters provinsialism tex vilket jag vet att jag gjort.

torsdag 27 december 2018

Ensam på partaj

Jag är inte den som brukar gå på kulturfester och tycker att det är underligt att jag varje år blir bjuden på just Expressens Kulturfest. (Aftonbladets borde jag få gå på för där har jag ju medverkat, eller SVDs eller Tidningen Vis) Nåväl, förra vintern bestämde jag mig för att gå trots att jag inte visste om någon jag känner skulle gå dit, som ett socialt experiment om inte annat. Jag klädde upp mig och gick till Nalen. Jens Liljestrand och Karin Ohlsson stod i dörren och hälsade välkomna, de känner endast vagt igen mig.  Jag hämtade mat och ett glas vin och ställde mig vid ett tomt barbord. En kulturjournalist från Aftonbladet ställde sig vid samma bord tillsammans med sin man. Hon och jag var på AB samtidigt. Jag sa hej och försökte småprata lite med henne och maken. Det gick trögt. Hon vände till och med ryggen mot mig och uteslöt mig helt från sitt samtal. Ja, ja där stod jag i alla fall och åt gratismat. Efter en stund kom två unga kvinnor och delade bord med oss. Vi presenterade oss och började samtala, visade sig att vi har några gemensamma vänner osv. När den ene skulle gå till baren frågade hon om hon skulle hämta något till mig med.  Summan av kardemumman: De var VÄNLIGA och tog lite ansvar för den äldre damen som stod ensam vid deras bord. Till skillnad från dumma AB-tanten. Nåväl, nu är jag bjuden igen och vet inte om jag ska gå. Jag älskar ju partaj! Jag tycker även att partaj blir roligare om jag är bjuden på dem. Jag gör så att säga partajet en tjänst om jag går. Och jag fick två nya Facebook-vänner den kvällen och det blev livat i baren då jag stötte på kompisar från förr. Det lutar åt ett ja alltså. Gott slut!

måndag 10 december 2018

Blondes in Selamlik



En film som aldrig blev av. Lite rörig idé men jag tycker fortfarande att det är underhållande. 

Först på engelska. Sen blir det svenska. Hoppeliskutt! Sen engelska igen.

 1. In every society in every culture, women and men adapt to behaviours and take on appearances that give them social, cultural, economic and survival benefits. Man is mimetic an we can’t help it.

(Images from nature, of babies, animals, imitating objects)

In Gulag for example, the infamous soviet work camps, many women transformed from prudish, home woven girls to hard core prostitutes in order to please the men in charge- the criminal urkis- and by this transformation enhance their own chances of staying alive for one more day. 
Falling in love with a Russian intellectual these days was a really bad idea. The intellectuals were seen as scum and doomed as soon as they stepped in to Gulag.

(Images from Gulag, tattoos, black and white photos…archives…)

From this perspective it is not strange that women of the north east hemisphere like Sweden and Poland more than often dye their hair. It is just a smart survival strategy. If these women are lucky- they can attract a man from a position that they perceive as high in the hierarchy of the western hemisphere.

(Images of fat men in suits, big cars…mobile phones tacky watches, jewelry but also classy and more prominent guys as…Kofi Annan?)

But Blondes are not just one species. Just like in the old ottoman era, where the harem consisted of thousands of women, the blondes have their on hierarchical system.


(Images of harems and veiled women.)

Andrea Rosenbaum, professor in anthropology at the University of Stockholm has an ongoing project where she studies the hierarchy of blondes and at what point a blonde stops being an object and becomes a subject.

(Images: Andrea in her workplace at the university, computer, books, she walks down the street, tiny Jewish actress with glasses, blondes in a bus, blondes in a room, an intellectual Jewish woman, a couple of blondes, they look at each other, throw gazes, stare.. sometimes awkwardly they notice the camera….they know they are studied…. )

Rosenbaum: -Well, the concept of subject and object is almost obsolete these days. I see this from the standpoint of cultural survival strategy. But still- when do you stop being an object and become a subject? At what point? Primarily I study the gazes and how the blondes try to give themselves a position in the group. Call it hierarchy Call it female survival strategy...

(Images: Blondes….in a room, Four blondes sit in a white waiting room and read, maybe two chat. One intellectual blonde, on regular girl next door blonde, one sporty blonde etc. Different types. The door opens. A platina blonde walks in with fixed breasts and a pink jump suite. All the other blondes look at her.)

Rosenbaum: - I have been doing this for ten years. And all of my data is pointing towards one direction. And that is Mimesis. Mimesis is the built capacity of man which is much stronger than what we think is rational man. As a matter of fact, Im about to tear down the whole foundation of western thought.

Voice over: - Well, the concept of being blonde is to be found in every society on earth, even in Asia. We have come over this weird piece of film that has become very popular among asian nationalists right now and is spreading over the internet. In it two chinese “blondes” mock the Swedes in a park:

Chinese Pennalist on the square Nytorget Stockholm Sweden. Sunny spring day, they sit on a bench, well made up, great clothes. Two Chinese women who speak Chinese. Subtitled in Swedish or English. 

Scen 1. kinesiskorna  tittar på och kommenterar en svensk kvinna (1) som passerar med matkassar och unge.

-Ser du vad hon har i kassarna?
-Blöjor!
-Ha ha!
-Bindor!
-Ha ha!
-Välling!
- Ha ha!
 -Ungen har blaskiga ögon!
- Ja usch!
- Det är väl för att den får så dåligt med näring, du vet de lever ju på filmjölk och mackor.
- Ja, ingen köttbenssoppa här inte.
-Inte tänker de vuxna på vad de äter heller, det är därför de blir kraftiga så fort de inte är tonåringar längre.

Scen 2 kinesiskorna – svensk kvinna (2) passerar med unge.

- Den där då?
- Hon ser ut att avsky bilar.
- Ha ha - ja och vilka fula skor, hon röstar säkert på miljöpartiet.
- Och ungen då?
- Som en blek hårlös råtta.
 - Ha ha - inte får de se sina ungar växa upp heller
- Nä, det överlåter de åt främmande människor att göra, låter främmande män och kvinnor uppfostra deras barn, det tycker dom är rätt - dom verkar vilja se så litet som möjligt av sina barn, till och med på sommarloven skickar de bort dom - ja, det där som heter Barnens Ö.

Scen 3- kinesiskorna – en svensk kvinna (3 )

- Titta på den där blondinen - det enda de har är sina ljusa glesa hårstrån.
-De åldras så snabbt- när de är trettio ser de ut som gummor.
-Skumt att de har tänderna kvar.
-Ha ha!

Scen 4  kinesiskorna – en svensk kvinna (4) –med stora bröst.

-Den där då - försöker se ut som vad heter den där Ann Nicole 
- Jag fattar inte hur dom fått för sig att stora bröst är nåt snyggt, dom ser ju bara ut som mjölkkossor. 
- Ja men hon lär ju knappast ha råd med en bröstoperation.
- Nej för deras män tjänar ju ingenting.
- Ja herre vilka förlorare männen är!
- Hurra för kvinnokamp, nu sitter dom där och försörjer sina män i stället för tvärtom. 
- Haha - ja det är vidrigt , du vet när vi skulle genom entrén från tunnelbanan så bara tränger sig en man före och skriker nåt i stil med ”sorry, I’m in a hurry to pick up my kid from dagis” – ja men visst, håll inte upp dörrar, låt inte kvinnor gå före 

Scen 5 kinesiskorna och Lars Erik Åström som kommer in i bild, stannar till en kort stund, går ut ur bild 

-Det där var Torbjörn Tännsjö 
-Jaså var det. 
-Han som skrev att de förtryckta identifierar sig för starkt med den härskande klassen så de gör aldrig uppror 
-Ha ha -ja det säger ju allt om sakernas tillstånd.
-Ja ha ha!

Scen 6 kinesiskorna – översiktsbilder av parken 

- Den här parken är den finaste de har här i stan, här bor alla som har sådan här media jobb.
-Om den här parken var en wok panna vad blir det för mat av det här? 
- Fläsk med selleri? 
- Titta där kommer tofun och spenaten. 
- Ha ha!
  
Och så något slags övergång....

3.Blondes in Selamlik
 In the surburb of Rinkeby, four blondes already encountered in the first part try to take over on of the public spheres, the café, where the Turkish and Somalian men drink coffee all day. It’s filmed as a happening. We will study how the men interact with the blonde “perpetrators”. Will they leave the café? Will the Swedish women and the men start talking? The arriving blondes are to be friendly and talkative. Blondes in selamlik.


fredag 23 november 2018

X&Y

Konstnären Anna Odell och skådespelaren Mikael Persbrandt. Ett par skådisar som ska gestalta aspekter av deras två personligheter. De ska alla vara instängda i en filmstudio med uppbyggda boxar. Premissen är: ett utforskande, en lek mellan fiktion och verklighet. En lek med identiteter. Tyvärr ger mig inte filmen någon inblick i hur det är att vara människa. Jag var inte (och är inte) särskilt intresserad av den publika bilden av Anna Odell eller den publika bilden av Persbrandt eller vilka de eventuellt är "på riktigt".

Men absolut: filmen innehöll ett par roliga scener.  Onaniscenen tyckte jag var kul bland annat. Och några av skådisarna imponerar: Trine Dyrholm! Och i alla fall i början av en scen kände jag "på riktigt" när Odell tröstar den karaktär (Jens Albinus) som spelar hennes sköra jag. Men jag struntar helt i hennes och Persbrandts "konstbaby". Jag kände exakt som några av skådisarna uttryckte i filmen: var är manus och vad är meningen med detta?  Som en övning- absolut! Men inte med ambitionen att göra film. 

onsdag 21 november 2018

Sjaskiga och sorgliga liv

Jag har läst dem länge, ja så länge som internet har kunnat förse mig med dem och folk har delat dem (läs Flashback) . Jag laddar ned PDFer och bläddrar bland sidorna, beslagsprotokoll, utskrifter från larmcentraler, teknisk bevisning, vittnesmål, telefontrafik, triangulering. Mord är mest intressanta att läsa om så jag är väldigt typisk (och bör kanske sluta klanka ned på alla som läser deckare.)
Mord är så definitiva. Så orättvisa.
Ett av de första protokollen jag läste handlade om mordet i Stureby där medelklassungdomar var inblandade. Det senaste jag läste handlade om ett mord i en gångtunnel i Fagersta.

De här protokollen öppnar upp världar som jag annars inte skulle få inblick i. Gubbar som på fyllan slår ihjäl sina kärringar i sommarstugor, män som blir lämnade av sina kvinnor och då slår ihjäl dem och sedan bara är TVUNGNA att hacka dem i bitar för att dölja brottet. Vittnesmål från grannar och vänner som berättar om sina och de misstänktas liv. Bilder på brottsplatser, stökiga hem, gödselbrunnar, misstänkta föremål.

Mest intressant tycker jag det är när misstänkta mördare nekar i förhör och polisen försöker få dem att erkänna. Mördarna slingrar sig, de vet ingenting, minns plötsligt jättemånga detaljer från något de gjorde ett par timmar innan men just när mordet skedde svävar de på målet, har ingen aning. Polisen vet kanske saker som mördaren inte vet och försöker få dem att säga emot sig själva. Timmarna går. Polisen är tillmötesgående och blir kompis med den misstänkte. Polisen erbjuder öppningar, erbjuder frid kanske. Det gäller att stå emot. De flesta klarar det inte.

Och vilka är mördarna? Det är alltid så synd om dem. De är ofta så ynkliga, de förstår aldrig själva hur det kunna bli så här. De var på vippen att inte göra det men så var de tvungna. Alltid så små. Fagerstamordet är väldigt obehagligt att läsa om ur många aspekter. 28-åringens liv och tankar. Den yngre pojken. Vilket sjaskigt och sorgligt liv.

söndag 18 november 2018

Klanen

Manhattan hösten 1986. Jag hade dejtat en kille som hette Bryan och när jag inte ville träffa honom mer kom han till baren där jag jobbade för att få svar på varför han inte dög. Han var påstridig och hämndlysten. Jag gillade inte hans stil och sa det till några av bargästerna. Genast ryckte gubbarna ut till mitt försvar. Den pensionerade polisen Steve ställde sig i dörren när Brian kom.  Jeff och Mike stod bakom honom med korsade armar. Brian fick lomma därifrån. Alla lovade hålla koll så att han inte skulle komma tillbaka.

En underlig tillfredställelse infann sig. För första gången i mitt liv hade några män ryckt ut för min skull. De såg sig själva som min"familj" och jag skulle försvaras. Jag var 20 år och jag hade aldrig i min uppväxt haft någon omkring mig som stod upp för min heder och ära. Varken min far eller bror 
brydde sig inte om vem jag dejtade eller inte dejtade.

Jag kom att tänka på den episoden i går när jag lyssnade på presentationen av antologin "Klanen".

tisdag 30 oktober 2018

Hon som säljer mig frukts

Skrivet i Indien 2007

Så du vill gå din bedrövelses väg som är vägen till dig själv? Kan du även tvinga stjärnor att vrida sig runt dig? Lill-Feffe 


Mot Kovalam

Damen med de jeansklädda benen i flygplanssätet bredvid ber mig vakta hennes sömn. Hon talar precis som de flesta kvinnor ur den generation som var ung på sjuttiotalet och skaffade sig en högre humanistisk utbildning med Jung och Freud som bas och nu lever i ett hem med danska designmöbler och bourgogne. Hon berättar att hon är psykiater. Hon kan massor om “flickor som skär sig” med mera. Hon somnar in. Lång borta i nordöst skymtar Afghanistan, snett åt höger Pakistan.

Fredsarbete tänker jag på, medan jag vaktar psykiatern, hur otroligt vettig sysselsättning är inte det?

Men om man inte längre kan göra en Viera de Mello-karriär inom FN eftersom man är för gammal och har fel bakgrund, språk, utbildning och kontaktnät, hur kan man då skaffa sig en nyckelposition för att verka för fred?

Det enklaste sättet är antagligen att börja verka för motsättningar hemma, då det inte är tal om att bo utomlands. Bidra till att bygga upp oöverstigliga konflikter, etniska och ekonomiska, hetsa de gammelrika i Djursholm mot de nyrika invandrarna, hetsa hyresrättssvenssons mot bostadsrättssvenssons, katolska irakier mot muslimska irakier, syrianer mot jugoslaver. Det jäser till att bli ett riktigt osande surdeg av aggressioner mellan olika grupper, ledarsidor och politiker talar inte om annat i månader i sträck.  Medierna börjar till och med använda termen ”inbördeskrig”. Så småningom träder man själv in på scen, leende, lugn och brunbränd för att nysta upp och medla mellan grupperna.  Karriären är ett faktum. Prydandet av The Economist hägrar.

-----

Solen går ned över Arabiska havet, de indiska männens ansiktsdrag blir allt svårare att urskilja i dunklet. De två svenska kvinnorna vid bordet bredvid mitt småpratar med varandra om buddhismens rötter och vänder sig västerut mot det försvinnande ljuset. Tre indiska män stannar till vid caféet och tittar intresserat på tv-skärmen, det pågår boxning.

Jag har aldrig förstått mig på sport och tävling.
Bollar, pengar och män är mysterier.
Moderskap är underligt och att vi fortsätter finnas.
Relationer är obegripliga och livet en gåta.

Kirre heter en amerikan med svintohår och grå t-shirt som kommer från Boston. Vi börjar prata på Beatles Café där han satt och läste boken “Ett oskrivet blad” och han redogör gärna och länge för saker han plockat upp i olika böcker han har med sig på resan.

- De som kallas analfabeter har ett annat grafiskt tänkande. De kallar mörkgul för ”smutsiga tänder” och gråblå för ”snö i skymning”, säger han.
-Åh, det är vackert, säger jag.
- Att läsa och skriva är inte naturligt, vi är inte genetiskt kodade för det. Hjärnan använder de banor som från början var ämnade för att skilja en liten grön orm från en böna till att skilja bokstaven A från bokstaven O, säger Kirre.
-DET vet jag, säger jag.

- Att läsa och skriva är ett slags hobby att jämföra med knyppling och broderi. Det blir en massa tid över för den växande sysslolösa klassen, läsning håller dem i schack, läsning förvandlar dem till god medelklass, läsning hör till massorna, medelklassen håller samhällsomstörtande aktiviteter på avstånd. Och visste du att det finns paralleller mellan framväxandet av det finansiella systemet och de ökade kravet på massorna att de skulle sluta masturbera?

-Nej, det var nytt! Verkligen?  Berätta mer!
Jag vilar i hans svada.

Mitt enda anspråk är att tvinga de nu levande att bry sig om mänsklig erfarenhet uttryckt i text, att få texten att leva vidare.  En man sade något apropå poesin innan han fick avgå från en hög post inom medier med en dumstruthatt på huvudet, förklarad okunnig och ovärdig: ”Många kulturer har haft sina högt värderade kulturyttringar som gått under och fått ge vika för nya.” Självfallet har han rätt och det är sorgligt att inte poeterna förstår detta.

Vad gör poeterna? De som inte hålls som gisslan av fienden, blir journalister. Några jobbar på behandlingshem. Några hemfaller åt prosa.

Det muntliga språket är en pågående sång som stelnar i språk, bevaras som fossil, behöver aldrig hittas, att skriva är att skapa fossil. Vi som snart ska dö sjunger en märklig visa för oss själva, som för att bevisa för oss att vi fortfarande är vid liv.

Men den ensamma människans skapande av någon som både talar och lyssnar? Vad är den värd? För mig kan den vara värd allt. Men för världen i stort? Vi blir fler och fler och fler.

Vems ensamhet svarar världen? Vems skapande av någon som talar och lyssnar? Kanske din, kanske min, kanske någon annans. Hon som säljer mig juice? Vad är hennes skapade litteratur värd? Kvinnan med de sex fingrarnas? Hon som säljer mig frukts?

När solen nu försvinner i havet står indierna som svarta siluetter vid havskanten, och vänder sina ansikten mot det knappa ljuset som hungrigt äts upp av vattnet. Strandvakterna blåser febrilt i sina visselpipor när de ser någon yngling simma för långt ut.  Av lathet, inte vill de simma påklädda ut och rädda!
Eller av omsorg...?

Bakom hotellens kulisser vid stranden är det alldeles tyst och mörkt. Kanaler och avlopp löper kors och tvärs under träden. Män bär hinkar eller balar med tyg. Palmerna skuggar allt skräp. Några unga män går två och två med armarna om varandra försvinner in på en stig.

Längst in i mig själv finns ett stort svart hål där alla föreställningar om vem jag är rasade samman för väldigt länge sedan, det ligger där som bråte. Kanaler och avlopp. Vill hälla ut oljefat. Få det att brinna.

Swiss Café. Jag går upp för en trappa och hamnar ovanför tiggarna och sanden, tack. Den vackra unga indiskan i sin sari bär knyte i famn, räcker fram hand och får 50 rupies.

Fruktförsäljerskan med de röda tänderna har gjort mig till sin och skapar den för inhandlandet av frukt så viktiga relationen oss emellan. Jag är hennes. Hon säljer frukt. Jag köper.

Den svenska sjuksystern- min räddare eftersom jag blev av med plånboken samma dag jag kom hit- talar om sig själv och jag vilar i hennes berättelser om London, om att vara personlig tränare, om att sälja diamanter, om att råka ut för en bilolycka, om att flytta hem, om att vara tillsammans med en kirurg som inte älskar henne. Även hon nämner att hon jobbar med ”unga flickor som skär sig i armarna”. Är hela den svenska sjukvården specialiserad på detta nu förtiden?
Hur många kan de vara, akademikerdöttrarna?

Sjuksystern berättar också om de ryska hororna på Sturebadet, hon säger att hon vill hoppa av ”Stureplanståget”, att hon har börjat försöka bejaka att hon gillar Hemmets Journal på grund av korsorden.

Korsord! De förföljer mig. Jag börjar tänka på att korsord ska frälsa den tidning jag har anställning på men stoppar mig själv: gå in i din sorg nu, hona, säger jag till mig själv, ta hand om det där bråtet där längst inne. Hämta det som hämtas skall.

Bollan dyker upp och beställer en gin och tonic, snygg vit kostym.
- Men skogen är väl ändå ljus? säger han.
-Ja, jag är inte rädd i världen, det är innan världen jag är rädd, säger jag.
-Jag vet, säger han, men jag fanns ju, säger han.
-Ja, för att jag hittade på dig, säger jag.
-Där är böckerna hon skrev innan hon bara började stå i fönster och glo på himlen, året innan hon försvann. Släng dem. Släng hennes dravel. Berättelsen om ett språk som dör. Berättelsen om ett döende språk inuti en döende kvinnotyp.

Dikter då? frågar Bollan
- Ja, jag hör ju havet skölja upp över land, oavbrutet Jag ser ju fattiga unga män vars drömmar jag vill ta del av. Jag ser en svart himmel och ett opålitligt elsystem. Jag ser en välklädd man stå under balkongen med två blåtiror formade som hängmattor under ögonen.
- Var då?
Bollan böjer sig nyfiket över räcket.
- Jaså, ser man alltså ut när man opererat bort sina skinnpåsar... Bill, please! säger han.
-Som du ser, dikterna rasar i hop och blir annat. Nu får du går för jag ska prata med Kirre som kommer där, säger jag och puttar bort Bollan. Kirre går loss med en lång monolog om världsekonomin.

De har hittat döda språk inuti containrar
I månader fick språken driva till havs på båtar
I lådor som inte öppnats på mycket länge.

Samudra Beach. Fiskarna är sysselsatta timmar i sträck med att dra upp sina nät. De sjunger samtidigt, en bön till gudarna om fångst, alla sjunger, alla drar. Turisterna ligger på solstolar och läser engelska, tyska, danska, svenska, holländska deckare. Vad heter den europeiska medelklassens religiösa urkunder om inte deckare?  Deckarförfattarna är profana profeter. Någon är mördad, vem som är ond är fördolt, ett pussel.  Något ska karréerna ha att göra när de ligger raklånga och mätta.

Timmarna går. Alla fiskare sjunger, alla fiskare drar. De två äldsta fiskarna är i varsin ände, en lång mager farbror närmast havet och en kort mager farbror längst in, de lägger repen till rätta och bestämmer riktning. De unga starka männen drar i mitten skjortor och färggranna kjolar, kepsar och vita turbaner. Vilken fångst! Vad ska de få? Slutligen kommer nätet upp och när det är på land lämnar turisterna sina böcker och samlas runt om för att se på fångsten. Sex eller sju fiskkroppar sprattlar i nätet.  Så mycket arbete för så lite fisk! Det utbryter gräl mellan de fiskare som stått och dragit på land och de som varit ute till havs med båtarna, vems är felet?

Hoppas den går att sälja dyrt. Hur länge skulle jag själv orka stå och dra i repet? Jag anar att jag snabbt skulle få solsting och att händerna skulle börja blöda efter 20 minuter. Jag skulle lomma tillbaka till solstolen och Marcel Proust och fortsätta småle åt beskrivningar om hushållerskor som är inkapabla till medlidande med människor i sin omedelbara närhet men som däremot gråter krokodiltårar över påhittade mänskliga öden som utspelar sig långt borta från hennes egen verklighet.

nu kommer havet havet havet nu kommer havet havet have nu kommer havet havet havet nu.

De bor på samma hotell som jag och har även de rest ospecificerat vilket har fått till följd att de delar rum, mamma, son och sons flickvän. Svärmor har väldigt roligt åt detta. Hon lät höra ett förnöjsamt skratt som pågick en aningen för länge, därav har de av mig i smyg fått namnet Mullhollanddrive-familjen eftersom Naomi Watts mamma och pappa skrattar för mycket och för länge i baksätet på bilen. HA HA HA HA. De tre anser att de hamnat i ett charterparadis. Sonen har inlett en relation med hovmästaren som hjälper dem att arrangera diverse utflykter. Den mörka flickvännen går hela tiden vid sidan om, jag har ännu inte sett någon kroppskontakt mellan henne och sonen, det verkar som det i första hand är sonen och moderns resa. När de fick höra att mina pengar var borta uttryckte de djupt medlidande med mig, men det var nästan så att de gottade sig åt mitt prekära läge. De erbjöd mig inte konkret hjälp, frågade inte ens om jag behövde låna en hundralapp.  Vilket jag tacksamt hade gjort. Men vad de ojade sig. Dagen efter mötte jag de tre rödmosiga då de fått en Ayurveda-behandling, förvissade om att just den behandling de nyss fått var den absolut bästa Ayurveda-behandlingen i den allra bästa av charterturismvärldar. Och den andra kväll när jag genomled en urusel dansföreställning i hotellets trädgård tillsammans med min välgörare Sjuksystern satt de och stampade takten vid bordet bredvid och jag anar att de för sitt inre redan hade bestämt att just denna dansföreställning var den mest fantastiska de kunde åtnjuta. De nickade medlidsamt åt mitt håll, de har bestämt sig för att det är synd om mig, kvinnan utan pengar. Och de njuter av att jämföra sig med mig. HA HA HA

Sjuksystern med ett förflutet i London som personlig tränare och diamantförsäljerska söker mitt sällskap och eftersom hon varit snäll mot mig måste jag vara snäll tillbaka. Hon visar sig vara så ytlig och själlös att jag var tvungen att avboka en gemensam tripp till staden Trivandrum som jag första dagen nästan hade lovat mig till. Ett par timmar till i hennes närvaro framstod som ett komplett själsligt slöseri med tid. Det enda hon verkar roas av är att jämföra mellan olika hotell, jämföra olika priser, jämförelser i pengar länder emellan, en flaska parfym här, en flaska parfym där. Under vår två middagar långa samvaro har jag endast lyckas får ett stycke information av intresse från henne: ”jag läser Hemmets Journal på grund av korsorden”, var faktiskt det mest intressanta hon sa. Och hon är en sådan som ska hjälpa unga flickor som skär sig i armarna?  Bevare oss om psykvårdens personal som möter oss på landets psykavdelningar består av själsligt grunda individer i sjuksysterns mått. Hon är som ett formlöst vatten som rinner åt det håll marken sluttar, för att citera Proust.

Tänker på poesi som motkraft till alla typer av förställelse.
Som att det måste gå att skriva sant. På något jäkla vis.

Skriver meningen: Vad jag hittills vet om pengar.
Skriver meningen: Hur man överlever som välutbildad vuxen svensk i hyresrätt.

Kirre går i gång igen.
-Du kan alltså skära av kontakten helt mellan en människas vänstra och den högra hjärnhalva. När du gjort detta kommer den vänstra delen göra allt för att dölja att den inte längre har koll på den högra, säger han.
-Hur då? frågar jag.
-Du kan be min högra hjärnhalva att gå fram till en telefon och ta upp luren utan att den vänstra vet om det. När du sedan frågar min vänstra hjärnhalvan om varför du reste dig och gick fram till telefonen kommer den att komma upp med en totalt påhittad förklaring. Som att den kände för att ringa till en kompis. Eller att den tyckte telefonluren såg ut att vara av. Den måste ljuga, dess uppgift är att hålla skenet uppe, illusionen att jaget är intakt. Illusionen att vi är ett odelat jag. Att vi vet vad vi gör. Att vi är.

Samudra Beach. Åh, fiskare jag vill ha era armar och era ben. Jag vill kunna era sånger.

Jag vet saker. Men kunskapen stannar aldrig. Jag minns inte. Jag känner något ett tag, sedan kan jag inte minnas vad jag känt.  Vem var det som älskade mina barns fäder? Vem är det han säger sig älska? Det är aldrig samma. Jag dör hela tiden. Jag vet vad kärlek är, jag säger att det är en personlig fixering med starkt känslomässigt engagemang. Men det är allt. Jag glömmer varifrån det kommer. Jag äter det, jag är i det ett kort ögonblick, sen är det borta. Förstår ni?

Om våren går människorna runt med sopsäckar och kvastar. Det blir ett ljus. Här var norr, här var midnattsmörka land, här var karghet. Här var ensamhet och överlevnad.

Naturen hotar oss inte längre, vi åt upp henne, hon blev en del av oss själva. Vi åt upp skogen och träsken, vi åt farorna och döden. Människan härbärgerar allt. När hon är rädd är det inuti hon är rädd. När hon är hungrig är det själen som hungrar. Världen utanför oss har eliminerats. Människan är allt. Men hur mycket klarar hon av att äta? Implosionen när inträffar den? Hur många måste vi bli? Vi ska vara kvinna, vi ska vara man, vi ska vara träl, vi ska vara herre, vi ska vara värld. Vill vränga mig ut och in, vill vara tom. De nya barbarerna kommer att sticka hål på den västerländska människans uppblåsta självbild.  

Lay low, play dumb, keep moving. Det är mitt bästa råd.

- Skräck skärper våra sinnen och lidande lär oss strategier för att undvika lidande, säger Kirre.
-Vi ska se till att vara rädda i bland alltså, säger jag.
- Processen mänskligheten genomgått från djur till människa karaktäriseras framför allt genom att vi eliminerat de flesta av de möjliga situationer då rädsla kan uppstå. I den civiliserade världen kan man i princip gå från vaggan till graven utan att någonsin känna den minsta rädsla. Många av oss måste drabbas av sinnessjukdom för att förstå vad den är. Men när skräcken är nära är språket strax där, säger han.
-Nu håller du föreläsning, Kirre. Och nu måste jag norrut.

-Håll dig nära skräcken. Håll dig nära den krypande oron, säger han.
-Adjö Indien. Adjö Kirre!

Det skymmer.
Det snöar.
Jag åker tåg.
Här har jag åkt tåg i över trettio år.
Förbi de stora husen,
förbi trädgårdarna med ek och björk.
Vart tog livet mig?
Ingenstans tog livet mig.
Vart tog livet mig?
Överallt tog livet mig.
Detta gråa land.
All denna blötsnö.
Men jag har benen, jag har armarna.
Och i köttet bor fåglar som sjunger.


Fotnot: Begreppet "Lay low, play dumb, keep moving" är myntat av Roger Stone
Bollan och Kirre är mina låtsasvänner sen barndomen. Bollan uppträder även som poeten Frank O Hara i vissa av mina texter.  Vilka "fienderna" är minns jag inte men periodvis undersöker jag vilka de är. Som för att definiera mig. Här skulle de kunna vara de utestängande elitistiska poeterna, ja kanske Forum-poeterna.