tisdag 27 oktober 2020

Fetma och Högmod

Den jättesnälla psykoterapeuten pratar om kris och krishantering. Jag tänker: jag må ha blivit tjock och det retar mig men jag kan allt, har känt allt. ”Tanken påverkar känslan som påverkar kroppen som påverkar beteendet.” Jo tack, innan upplysningen skalade jag potatis och diskade. Efter upplysningen likadant. Hon påpekar att vi ska lyssna till det inre barnet och att vi bör närma oss hysteriska barn genom att vara milda och förstående. Ett hysteriskt barn ligger framför mig i en mataffär.  Något har inte gått som ungen vill. Jag sätter mig inte ned och är förstående.  Att bära ut ungen skrikande och sen skälla på den är mer min melodi. Men jag säger inte det.

måndag 26 oktober 2020

Rehab

Vi är 14 personer i en sal, 12 har bröstcancer, 1 är man med en annan cancer, 1 är jag. Undersköterskan säger att vi inte ska vara varandras psykologer. Undersköterskan säger att vi inte ska tala om våra sjukdomar när vi äter. Mannen vill gå på gymet samma kväll. Det får han inte förrän det varit genomgång. Hjälp!

tisdag 20 oktober 2020

Googles och min hemlighet

Inte förrän jag såg en bild på nätet av en vit flugsvamp som såg ut att ha LÄTT rosa skivor fick jag panik. Några timmar tidigare hade jag kaxigt mumsat en bit svamp som jag var helt säker på var en knölchampinjon - en Agaricus sylvicola eller möjligen en snöbolls­champinjon, en Agaricus arvensis. 

Den doftade mandel, den hade ljusrosa skivor, den smakade bra. Nu låg jag till sängs och kände efter. Kurrade inte magen på ett oroväckande sätt? Regeln lyder: Ät aldrig vita svampar med vita skivor. Den vita flugsvampen har detta, men champinjoner har aldrig helvita skivor. Så långt var jag med. Men den andra skillnaden: champinjoner står aldrig i en strumpa, slida eller volva. Vad var det? Vaddå volva?

Vad var det vita sladdret på stammen?  Hastigt övergav jag svamp-googlandet för giftinformartions-googlande.  Medicinskt kol är visst bra att ha hemma, det absorberar giftet. Symtom kan komma efter ett par timmar. Så kaxig var jag inte att jag åt de två svamparna som jag alltså nyss var säker på var champinjoner, de låg i soporna, jag hade som sagt bara tagit en bit. Det stod att det var bra att ha med svampen när man åkte in akut så att de kunde vara säkra och att man måste få en ny lever inom en vecka.  

Jag funderade på att säga till min familj att ta med svampen ifall jag föll i koma men ville inte skrämma upp någon. Sen somnade jag. Och vaknade dagen efter. Och det hela var överspelat. Och bara Google visste.

lördag 10 oktober 2020

Det är det akuta som berör

10 Oktober 2020 Lunch på Burger King i Järna.

Ett regn, en utflykt till Södertälje där skogskornell, dvärgsyren och klätterbenved inhandlades. Och ett par gröna gummistövlar på frikyrkoloppisen i Viksängen. 

Jag har precis börjat läsa Lena Anderssons bok "Dottern" och tänker herrgud, jag är ju som huvudpersonen fast i peruk och smink och med en barndom med en frånvarande pappa istället för dotterns pappa som tvingade henne att tävla. Kanske även med ett lättare sinne som dotterns bror stod för. Men i övrigt: Ja. 

Om min amerikanska vän frågade: hur var din svenska uppväxt skulle jag be henne läsa "Dottern".

Att dö är inte svårt men att fortsätta leva och åldras kommer att bli svårt. Jag är inte längre kvinna utan gumma eller gubbe som far runt med skogskornell och benved. Skillnaden mellan att vara döende och akut döende är att telefonen slutar ringa. Det är det akuta som berör. Samma när man föds förstås. Summa summarum. Det icke-akuta har inte samma beröringsgrad.

Åt lunch med min bekant S häromdagen. Hon är väldigt duktig på sin manifesterande kvinnlighet. Oftast pratar hon bara om sig själv men i går intresserade hon sig lite grann för mig. Hon sa  bland annat att jag ser bra ut. Jag tackade och svarade att jag tyvärr inte känner mig attraktiv. Jag använde både författarna Lena Andersson och Åsa Lindeborg som två poler: den ena "vägrar" spela kvinna, den andra spelar kvinna för mycket. Jag pendlar mellan dessa poler.

Att dö är lätt, att bli gammal är knepigare.

tisdag 6 oktober 2020

Att läsa ÅL

Vad skriver hon om? Blusar och middagar, barn. jobb, publicistiska beslut, shoppingrundor, duschkrämer, killkompisar (jag vill också vara kompis med Oisin! men kanske helst inte med Dan). Hon skriver om författarträffar, jobb, panelsamtal och sin lojalitet mot AB. Hon älskar en tjusig  äldre man i tornet på Medborgarplatsen. Hon gillar vin. Hon rör sig i begränsade och privilegierade  rum. I det här digitala rummet (i bloggens, facebooks, instagrams rum) rör hon sig inte i. Hon kollar på mello med Lena Andersson och Björn Linnell i Tensta (åh det vill jag också!) 

 Jag hade respekt för henne innan jag läste boken och jag fortsätter att ha respekt. Hon står för sig själv. Å ena sidan kritiserade hon #metoo å andra sidan deltog hon i "drevet" mot Benny Fredriksson. Tänk om andra (kultur)chefer skulle kunna rannsaka sig själva på samma sätt hon gör.  Björn Wiman? Thomas Mattson? Det är HON som skriver om och tar på sig ansvaret för BF, inte hennes chefer på AB. Respekt. 

Samtidigt är det något slags kvinnlig behagsjuka över henne som jag retar mig på. Jag skiter i hennes förfall. Ja, stackare att bli lämnade av din man men spelar det verkligen någon roll att det var en YNGRE kvinna som ersatte dig. Måste vi vara gulliga i högklackat, måste vi vara så fuckable ända tills vi dör? Kan vi inte bli mer haggiga?

Jag delar ÅLs frågetecken under läsningen av förundersökningen som gällde Klådan. Man måste kunna få komplicera saker. Alla som står där ÅL står och LA står och Ekis Ekman står är värda respekt oavsett om vi håller med eller ej. Den här offentligheten är ur led. Och som ÅL skriver, hon var med och skapade den.  Lite tradigt om socialismen, men kul med han med hotellet i Varberg och Jan Myrdahl mitt i allt. Men lite trött på att läsa om uppväxten och pappan. Och sluta köp grejer. Smörigt om ungarna. Gulliga och duktiga ungar förresten, sonen som vill äta hela tiden och hennes kyl som är tom.  Det känner man ju igen. Året med tretton månader

lördag 5 september 2020

Om poeter och amerikaners sätt att uttrycka sig

Ok poeter först.  Hur ofta ställer de inte till sina liv och bygger upp inre raserier för att på så sätt öppna upp bakdörrarna i hjärnan till sexualiteten och vreden så att de ska kunna skriva "med våld". De älskar sånt! Om inte det går tar de till droger och mediciner. Strävan efter obalans är typisk för dem.

Amerikaner vet jag inte hur de gör men det har med deras kultur att göra. Ju mer pratig och kulturellt rik omgivningen är desto mer ordrikt svarar den lilla amerikanska hjärnan på det skulle jag säga. Har ni hört en amerikansk 10-åring från en välutbildad familj i New York? Hennes lilla hjärna kokar av språk och den svämmar över av lusten att uttrycka sig. Hon låter som Woody Allen. Vänder och vrider verbalt på världen som verkar finnas som en spegelbild inuti henne.

Dessa två fenomen hänger i hop på något vis men det får jag fortsätta undersöka i en annan text.



fredag 20 mars 2020

Corona


Märkliga tider. Beteenden blir förstorade, den rädde blir mer rädd och den hjälpsamme mer hjälpsam. Mänskligheten har trots allt fått en gemensam fiende. I höstas när jag var sjukskriven var det som att världen snurrade och jag stod stilla. Nu är det världen som står stilla.  Gatorna i stan är tomma, butiker tomma. Nu är det inte toapapper utan jäst som är slut i affären. Svensken bunkrar och bakar.

Jag läser på om själva viruset. Dessa biologiska enheter utan egen ämnesomsättning. Varken levande eller döda. Ofta hundra gånger mindre än en bakterie.

Den senaste gemensamma genetiska anfadern för alla olika typer av coronavirus har daterats till cirka 8000 f.Kr läser jag på Wikipedia. Vattnet i Venedigs kanaler är inte längre grumligt utan klart läser jag någon annanstans.

Vi lämnar staden för att vara på landet ett par dagar.  Jag ska försöka att inte läsa ALLA nyhetsartiklar. I stället flytta på stenar och gräva.

tisdag 4 februari 2020

Hipp som happ med prover

Om man råkar ha genen BRCA1 och får äggstockscancer så kan man efter cellgiftsbehandling få en medicin som heter Lynparza. I somras togs gentester på mig som skulle skickas iväg för analys i Lund. Under hösten har jag med jämna mellanrum frågat läkaren om svaret kommit men har fått nej och förstått att det kan ta tid. I morse läste jag att Lynparza brukar ges till patienter med genen direkt efter cellgiftsbehandling för att återfallsrisken ska minska. Jag kom på att jag inte fått veta om jag bär på genen eller ej, så jag ringde NKS. Då får jag veta att det aldrig skickades några prover i somras (!) utan att de skickades i januari. Det hela slarvades bort. Nu har jag kontaktat patientföreningen och försökt kolla i journalen i fall remisser ligger kvar men jag hittar inget.  Min fortsatta behandling känns lite slumpmässigt hipp som happig med andra ord.