Vad skriver hon om? Blusar och middagar, barn. jobb, publicistiska beslut, shoppingrundor, duschkrämer, killkompisar (jag vill också vara kompis med Oisin! men kanske helst inte med Dan). Hon skriver om författarträffar, jobb, panelsamtal och sin lojalitet mot AB. Hon älskar en tjusig äldre man i tornet på Medborgarplatsen. Hon gillar vin. Hon rör sig i begränsade och privilegierade rum. I det här digitala rummet (i bloggens, facebooks, instagrams rum) rör hon sig inte i. Hon kollar på mello med Lena Andersson och Björn Linnell i Tensta (åh det vill jag också!)
Jag hade respekt för henne innan jag läste boken och jag fortsätter att ha respekt. Hon står för sig själv. Å ena sidan kritiserade hon #metoo å andra sidan deltog hon i "drevet" mot Benny Fredriksson. Tänk om andra (kultur)chefer skulle kunna rannsaka sig själva på samma sätt hon gör. Björn Wiman? Thomas Mattson? Det är HON som skriver om och tar på sig ansvaret för BF, inte hennes chefer på AB. Respekt.
Samtidigt är det något slags kvinnlig behagsjuka över henne som jag retar mig på. Jag skiter i hennes förfall. Ja, stackare att bli lämnade av din man men spelar det verkligen någon roll att det var en YNGRE kvinna som ersatte dig. Måste vi vara gulliga i högklackat, måste vi vara så fuckable ända tills vi dör? Kan vi inte bli mer haggiga?
Jag delar ÅLs frågetecken under läsningen av förundersökningen som gällde Klådan. Man måste kunna få komplicera saker. Alla som står där ÅL står och LA står och Ekis Ekman står är värda respekt oavsett om vi håller med eller ej. Den här offentligheten är ur led. Och som ÅL skriver, hon var med och skapade den. Lite tradigt om socialismen, men kul med han med hotellet i Varberg och Jan Myrdahl mitt i allt. Men lite trött på att läsa om uppväxten och pappan. Och sluta köp grejer. Smörigt om ungarna. Gulliga och duktiga ungar förresten, sonen som vill äta hela tiden och hennes kyl som är tom. Det känner man ju igen. Året med tretton månader
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar