Handlingen: Två barn lämnas av mamma till mormor på landet i en by som kallas K. Det är krig. Barnen talar hela tiden i vi-form. Barnen är vi. Mormor kallas häxan och är inte snäll. Mormor kallar ungarna för "horungar". Barnen är inte heller helt snälla, inställda helt på överlevnad. Jag kommer att tänka på språket i Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Och jag tänker på Haruki Murakami för att språket är så enkelt och korthugget. (Jag har läst att Murakami hittade sin stil genom att skriva på engelska i stället för på japanska, här har vi en ungrare som skriver på knapphändig franska. Hon lärde sig sitt nya språk med hjälp av ordböcker och lexikon.) Viet är ett effektivt grepp. Jag "tror" på varje ord. Ungarna späker sig själva för att härda sig, de straffar en tjänsteflicka för att hon är grym mot en judinna som passerar byn på väg till ett dödsläger. Barnen skriver ned vad de upplever i en skrivbok och uppfinner regler för vad de får skriva. De får till exempel inte skriva att någon är snäll, för det vet de inte, men de kan skriva att någon ger bort en karamell. Show not tell. Viets verklighet är grym och osentimentalt framskriven.
Jonas Hassen Khemiri sa något klokt på Bokmässan i höstas: slösa inte med läsarens tid. Man måste berätta det man måste berätta så effektivt som möjligt. Så är det med Stora skrivboken, Kristófs prosa är så precis och hon stjäl inte min tid i onödan. Jag suger i mig vartenda ord. Första delen slutar med ett möjligt fadersmord och att viet upplöses eftersom ett av barnen försvinner över gränsen.
Beviset, tar vid där den första berättelsen slutade. Kriget är slut och nu är det inte längre ett vi utan skrivet i tredjeperson. En av tvillingarna, Lucas, blir kvar i mormor hus och är i fokus. Claus försvann över gränsen till den fria världen. En kvinna, Yasmine, flyttar in, Lucas tar hand om hennes pojke Mathias. Yasmine försvinner, pojken dör, Lucas köper en bokhandel, blir kär i en äldre bibliotekarie som heter Clara osv. Men fakta stämmer inte med vad som berättades i första delen. Det kanske inte var deras far som kom tillbaka trots allt. Berättelsen vrids till som iett kaleidoskop.
Den tredje lögnen förvrider perspektivet ytterligare och berättas i jag-form. Lucas är den som lämnat landet. Claus som kallar sig Claus Lucas är poet och bor kvar med sin mor som blivit tokig. När Lucas söker upp honom får han absolut inte träffa deras åldriga mor som Claus har tagit hand om hela livet. Ingen vill kännas vid att det bott några pojkar i byn K.
När jag slår igen boken har jag alltså ingen aning om vad som eventuellt har hänt eller inte hänt. Var det verkligen två pojkar? Vem lämnade landet, vem blev poet? Var inte mamman begravd i trädgården? Moder, broder, syster, godhet, grymhet, saknad, språk. Väven är skickligt vävd.
Ett vet jag: människan är ofta nostalgisk när hon berättar, hon vill "tillbaka" (är det det som är kultur kanske?) och något finns som heter saknad och något finns som heter kärlek.
Läs mer
Ps det här såg jag publicerat nu i SVD, apropå Murakami DS
