Ett slags blankhet

Cellgiftsbehandlingen gör att jag tappar namn och i viss mån ord. Och i viss mån händelser. Det episodiska minnet (heter det väl- det som gör att man kan återberätta långa haranger av något som hänt i stora episodiska sjok) har aldrig varit min starka sida. Jag var på fest i lördags och en person talade då om att vi setts på en annan persons 40-års fest. Inget som helst minne av det. Den kända kocken som bor mittöver oss försökte jag smalltalka med häromdagen och sedan fick jag för mig att han hade en Jack Russel men han har en fransk bulldogg. Ingen idé att försöka gissa känner jag. Jag är som ett blankt rör just nu med en väldigt glatt insida. Hoppas att det ska skapas lite nya hjärnceller och grejer framöver härinne. Det är också svårt att säga vad som är cellgifter och vad som är själva situationen. Hela hösten har handlat om att "skala av".  Familjen är dock här, vännerna är här, böckerna är här, hunden är här, vädret är här, ljuset är här.