Skrivet i Indien 2007
Så du vill gå din bedrövelses väg som är vägen till dig själv? Kan du även tvinga stjärnor att vrida sig runt dig? Lill-Feffe
Mot Kovalam
Damen med de jeansklädda benen i flygplanssätet bredvid ber mig vakta hennes sömn. Hon talar precis som de flesta kvinnor ur den generation som var ung på sjuttiotalet och skaffade sig en högre humanistisk utbildning med Jung och Freud som bas och nu lever i ett hem med danska designmöbler och bourgogne. Hon berättar att hon är psykiater. Hon kan massor om “flickor som skär sig” med mera. Hon somnar in. Lång borta i nordöst skymtar Afghanistan, snett åt höger Pakistan.
Fredsarbete tänker jag på, medan jag vaktar psykiatern, hur otroligt vettig sysselsättning är inte det?
Men om man inte längre kan göra en Viera de Mello-karriär inom FN eftersom man är för gammal och har fel bakgrund, språk, utbildning och kontaktnät, hur kan man då skaffa sig en nyckelposition för att verka för fred?
Det enklaste sättet är antagligen att börja verka för motsättningar hemma, då det inte är tal om att bo utomlands. Bidra till att bygga upp oöverstigliga konflikter, etniska och ekonomiska, hetsa de gammelrika i Djursholm mot de nyrika invandrarna, hetsa hyresrättssvenssons mot bostadsrättssvenssons, katolska irakier mot muslimska irakier, syrianer mot jugoslaver. Det jäser till att bli ett riktigt osande surdeg av aggressioner mellan olika grupper, ledarsidor och politiker talar inte om annat i månader i sträck. Medierna börjar till och med använda termen ”inbördeskrig”. Så småningom träder man själv in på scen, leende, lugn och brunbränd för att nysta upp och medla mellan grupperna. Karriären är ett faktum. Prydandet av The Economist hägrar.
-----
Solen går ned över Arabiska havet, de indiska männens ansiktsdrag blir allt svårare att urskilja i dunklet. De två svenska kvinnorna vid bordet bredvid mitt småpratar med varandra om buddhismens rötter och vänder sig västerut mot det försvinnande ljuset. Tre indiska män stannar till vid caféet och tittar intresserat på tv-skärmen, det pågår boxning.
Jag har aldrig förstått mig på sport och tävling.
Bollar, pengar och män är mysterier.
Moderskap är underligt och att vi fortsätter finnas.
Relationer är obegripliga och livet en gåta.
Kirre heter en amerikan med svintohår och grå t-shirt som kommer från Boston. Vi börjar prata på Beatles Café där han satt och läste boken “Ett oskrivet blad” och han redogör gärna och länge för saker han plockat upp i olika böcker han har med sig på resan.
- De som kallas analfabeter har ett annat grafiskt tänkande. De kallar mörkgul för ”smutsiga tänder” och gråblå för ”snö i skymning”, säger han.
-Åh, det är vackert, säger jag.
- Att läsa och skriva är inte naturligt, vi är inte genetiskt kodade för det. Hjärnan använder de banor som från början var ämnade för att skilja en liten grön orm från en böna till att skilja bokstaven A från bokstaven O, säger Kirre.
-DET vet jag, säger jag.
- Att läsa och skriva är ett slags hobby att jämföra med knyppling och broderi. Det blir en massa tid över för den växande sysslolösa klassen, läsning håller dem i schack, läsning förvandlar dem till god medelklass, läsning hör till massorna, medelklassen håller samhällsomstörtande aktiviteter på avstånd. Och visste du att det finns paralleller mellan framväxandet av det finansiella systemet och de ökade kravet på massorna att de skulle sluta masturbera?
-Nej, det var nytt! Verkligen? Berätta mer!
Jag vilar i hans svada.
Mitt enda anspråk är att tvinga de nu levande att bry sig om mänsklig erfarenhet uttryckt i text, att få texten att leva vidare. En man sade något apropå poesin innan han fick avgå från en hög post inom medier med en dumstruthatt på huvudet, förklarad okunnig och ovärdig: ”Många kulturer har haft sina högt värderade kulturyttringar som gått under och fått ge vika för nya.” Självfallet har han rätt och det är sorgligt att inte poeterna förstår detta.
Vad gör poeterna? De som inte hålls som gisslan av fienden, blir journalister. Några jobbar på behandlingshem. Några hemfaller åt prosa.
Det muntliga språket är en pågående sång som stelnar i språk, bevaras som fossil, behöver aldrig hittas, att skriva är att skapa fossil. Vi som snart ska dö sjunger en märklig visa för oss själva, som för att bevisa för oss att vi fortfarande är vid liv.
Men den ensamma människans skapande av någon som både talar och lyssnar? Vad är den värd? För mig kan den vara värd allt. Men för världen i stort? Vi blir fler och fler och fler.
Vems ensamhet svarar världen? Vems skapande av någon som talar och lyssnar? Kanske din, kanske min, kanske någon annans. Hon som säljer mig juice? Vad är hennes skapade litteratur värd? Kvinnan med de sex fingrarnas? Hon som säljer mig frukts?
När solen nu försvinner i havet står indierna som svarta siluetter vid havskanten, och vänder sina ansikten mot det knappa ljuset som hungrigt äts upp av vattnet. Strandvakterna blåser febrilt i sina visselpipor när de ser någon yngling simma för långt ut. Av lathet, inte vill de simma påklädda ut och rädda!
Eller av omsorg...?
Bakom hotellens kulisser vid stranden är det alldeles tyst och mörkt. Kanaler och avlopp löper kors och tvärs under träden. Män bär hinkar eller balar med tyg. Palmerna skuggar allt skräp. Några unga män går två och två med armarna om varandra försvinner in på en stig.
Längst in i mig själv finns ett stort svart hål där alla föreställningar om vem jag är rasade samman för väldigt länge sedan, det ligger där som bråte. Kanaler och avlopp. Vill hälla ut oljefat. Få det att brinna.
Swiss Café. Jag går upp för en trappa och hamnar ovanför tiggarna och sanden, tack. Den vackra unga indiskan i sin sari bär knyte i famn, räcker fram hand och får 50 rupies.
Fruktförsäljerskan med de röda tänderna har gjort mig till sin och skapar den för inhandlandet av frukt så viktiga relationen oss emellan. Jag är hennes. Hon säljer frukt. Jag köper.
Den svenska sjuksystern- min räddare eftersom jag blev av med plånboken samma dag jag kom hit- talar om sig själv och jag vilar i hennes berättelser om London, om att vara personlig tränare, om att sälja diamanter, om att råka ut för en bilolycka, om att flytta hem, om att vara tillsammans med en kirurg som inte älskar henne. Även hon nämner att hon jobbar med ”unga flickor som skär sig i armarna”. Är hela den svenska sjukvården specialiserad på detta nu förtiden?
Hur många kan de vara, akademikerdöttrarna?
Sjuksystern berättar också om de ryska hororna på Sturebadet, hon säger att hon vill hoppa av ”Stureplanståget”, att hon har börjat försöka bejaka att hon gillar Hemmets Journal på grund av korsorden.
Korsord! De förföljer mig. Jag börjar tänka på att korsord ska frälsa den tidning jag har anställning på men stoppar mig själv: gå in i din sorg nu, hona, säger jag till mig själv, ta hand om det där bråtet där längst inne. Hämta det som hämtas skall.
Bollan dyker upp och beställer en gin och tonic, snygg vit kostym.
- Men skogen är väl ändå ljus? säger han.
-Ja, jag är inte rädd i världen, det är innan världen jag är rädd, säger jag.
-Jag vet, säger han, men jag fanns ju, säger han.
-Ja, för att jag hittade på dig, säger jag.
-Där är böckerna hon skrev innan hon bara började stå i fönster och glo på himlen, året innan hon försvann. Släng dem. Släng hennes dravel. Berättelsen om ett språk som dör. Berättelsen om ett döende språk inuti en döende kvinnotyp.
Dikter då? frågar Bollan
- Ja, jag hör ju havet skölja upp över land, oavbrutet Jag ser ju fattiga unga män vars drömmar jag vill ta del av. Jag ser en svart himmel och ett opålitligt elsystem. Jag ser en välklädd man stå under balkongen med två blåtiror formade som hängmattor under ögonen.
- Var då?
Bollan böjer sig nyfiket över räcket.
- Jaså, ser man alltså ut när man opererat bort sina skinnpåsar... Bill, please! säger han.
-Som du ser, dikterna rasar i hop och blir annat. Nu får du går för jag ska prata med Kirre som kommer där, säger jag och puttar bort Bollan. Kirre går loss med en lång monolog om världsekonomin.
De har hittat döda språk inuti containrar
I månader fick språken driva till havs på båtar
I lådor som inte öppnats på mycket länge.
Samudra Beach. Fiskarna är sysselsatta timmar i sträck med att dra upp sina nät. De sjunger samtidigt, en bön till gudarna om fångst, alla sjunger, alla drar. Turisterna ligger på solstolar och läser engelska, tyska, danska, svenska, holländska deckare. Vad heter den europeiska medelklassens religiösa urkunder om inte deckare? Deckarförfattarna är profana profeter. Någon är mördad, vem som är ond är fördolt, ett pussel. Något ska karréerna ha att göra när de ligger raklånga och mätta.
Timmarna går. Alla fiskare sjunger, alla fiskare drar. De två äldsta fiskarna är i varsin ände, en lång mager farbror närmast havet och en kort mager farbror längst in, de lägger repen till rätta och bestämmer riktning. De unga starka männen drar i mitten skjortor och färggranna kjolar, kepsar och vita turbaner. Vilken fångst! Vad ska de få? Slutligen kommer nätet upp och när det är på land lämnar turisterna sina böcker och samlas runt om för att se på fångsten. Sex eller sju fiskkroppar sprattlar i nätet. Så mycket arbete för så lite fisk! Det utbryter gräl mellan de fiskare som stått och dragit på land och de som varit ute till havs med båtarna, vems är felet?
Hoppas den går att sälja dyrt. Hur länge skulle jag själv orka stå och dra i repet? Jag anar att jag snabbt skulle få solsting och att händerna skulle börja blöda efter 20 minuter. Jag skulle lomma tillbaka till solstolen och Marcel Proust och fortsätta småle åt beskrivningar om hushållerskor som är inkapabla till medlidande med människor i sin omedelbara närhet men som däremot gråter krokodiltårar över påhittade mänskliga öden som utspelar sig långt borta från hennes egen verklighet.
nu kommer havet havet havet nu kommer havet havet have nu kommer havet havet havet nu.
De bor på samma hotell som jag och har även de rest ospecificerat vilket har fått till följd att de delar rum, mamma, son och sons flickvän. Svärmor har väldigt roligt åt detta. Hon lät höra ett förnöjsamt skratt som pågick en aningen för länge, därav har de av mig i smyg fått namnet Mullhollanddrive-familjen eftersom Naomi Watts mamma och pappa skrattar för mycket och för länge i baksätet på bilen. HA HA HA HA. De tre anser att de hamnat i ett charterparadis. Sonen har inlett en relation med hovmästaren som hjälper dem att arrangera diverse utflykter. Den mörka flickvännen går hela tiden vid sidan om, jag har ännu inte sett någon kroppskontakt mellan henne och sonen, det verkar som det i första hand är sonen och moderns resa. När de fick höra att mina pengar var borta uttryckte de djupt medlidande med mig, men det var nästan så att de gottade sig åt mitt prekära läge. De erbjöd mig inte konkret hjälp, frågade inte ens om jag behövde låna en hundralapp. Vilket jag tacksamt hade gjort. Men vad de ojade sig. Dagen efter mötte jag de tre rödmosiga då de fått en Ayurveda-behandling, förvissade om att just den behandling de nyss fått var den absolut bästa Ayurveda-behandlingen i den allra bästa av charterturismvärldar. Och den andra kväll när jag genomled en urusel dansföreställning i hotellets trädgård tillsammans med min välgörare Sjuksystern satt de och stampade takten vid bordet bredvid och jag anar att de för sitt inre redan hade bestämt att just denna dansföreställning var den mest fantastiska de kunde åtnjuta. De nickade medlidsamt åt mitt håll, de har bestämt sig för att det är synd om mig, kvinnan utan pengar. Och de njuter av att jämföra sig med mig. HA HA HA
Sjuksystern med ett förflutet i London som personlig tränare och diamantförsäljerska söker mitt sällskap och eftersom hon varit snäll mot mig måste jag vara snäll tillbaka. Hon visar sig vara så ytlig och själlös att jag var tvungen att avboka en gemensam tripp till staden Trivandrum som jag första dagen nästan hade lovat mig till. Ett par timmar till i hennes närvaro framstod som ett komplett själsligt slöseri med tid. Det enda hon verkar roas av är att jämföra mellan olika hotell, jämföra olika priser, jämförelser i pengar länder emellan, en flaska parfym här, en flaska parfym där. Under vår två middagar långa samvaro har jag endast lyckas får ett stycke information av intresse från henne: ”jag läser Hemmets Journal på grund av korsorden”, var faktiskt det mest intressanta hon sa. Och hon är en sådan som ska hjälpa unga flickor som skär sig i armarna? Bevare oss om psykvårdens personal som möter oss på landets psykavdelningar består av själsligt grunda individer i sjuksysterns mått. Hon är som ett formlöst vatten som rinner åt det håll marken sluttar, för att citera Proust.
Tänker på poesi som motkraft till alla typer av förställelse.
Som att det måste gå att skriva sant. På något jäkla vis.
Skriver meningen: Vad jag hittills vet om pengar.
Skriver meningen: Hur man överlever som välutbildad vuxen svensk i hyresrätt.
Kirre går i gång igen.
-Du kan alltså skära av kontakten helt mellan en människas vänstra och den högra hjärnhalva. När du gjort detta kommer den vänstra delen göra allt för att dölja att den inte längre har koll på den högra, säger han.
-Hur då? frågar jag.
-Du kan be min högra hjärnhalva att gå fram till en telefon och ta upp luren utan att den vänstra vet om det. När du sedan frågar min vänstra hjärnhalvan om varför du reste dig och gick fram till telefonen kommer den att komma upp med en totalt påhittad förklaring. Som att den kände för att ringa till en kompis. Eller att den tyckte telefonluren såg ut att vara av. Den måste ljuga, dess uppgift är att hålla skenet uppe, illusionen att jaget är intakt. Illusionen att vi är ett odelat jag. Att vi vet vad vi gör. Att vi är.
Samudra Beach. Åh, fiskare jag vill ha era armar och era ben. Jag vill kunna era sånger.
Jag vet saker. Men kunskapen stannar aldrig. Jag minns inte. Jag känner något ett tag, sedan kan jag inte minnas vad jag känt. Vem var det som älskade mina barns fäder? Vem är det han säger sig älska? Det är aldrig samma. Jag dör hela tiden. Jag vet vad kärlek är, jag säger att det är en personlig fixering med starkt känslomässigt engagemang. Men det är allt. Jag glömmer varifrån det kommer. Jag äter det, jag är i det ett kort ögonblick, sen är det borta. Förstår ni?
Om våren går människorna runt med sopsäckar och kvastar. Det blir ett ljus. Här var norr, här var midnattsmörka land, här var karghet. Här var ensamhet och överlevnad.
Naturen hotar oss inte längre, vi åt upp henne, hon blev en del av oss själva. Vi åt upp skogen och träsken, vi åt farorna och döden. Människan härbärgerar allt. När hon är rädd är det inuti hon är rädd. När hon är hungrig är det själen som hungrar. Världen utanför oss har eliminerats. Människan är allt. Men hur mycket klarar hon av att äta? Implosionen när inträffar den? Hur många måste vi bli? Vi ska vara kvinna, vi ska vara man, vi ska vara träl, vi ska vara herre, vi ska vara värld. Vill vränga mig ut och in, vill vara tom. De nya barbarerna kommer att sticka hål på den västerländska människans uppblåsta självbild.
Lay low, play dumb, keep moving. Det är mitt bästa råd.
- Skräck skärper våra sinnen och lidande lär oss strategier för att undvika lidande, säger Kirre.
-Vi ska se till att vara rädda i bland alltså, säger jag.
- Processen mänskligheten genomgått från djur till människa karaktäriseras framför allt genom att vi eliminerat de flesta av de möjliga situationer då rädsla kan uppstå. I den civiliserade världen kan man i princip gå från vaggan till graven utan att någonsin känna den minsta rädsla. Många av oss måste drabbas av sinnessjukdom för att förstå vad den är. Men när skräcken är nära är språket strax där, säger han.
-Nu håller du föreläsning, Kirre. Och nu måste jag norrut.
-Håll dig nära skräcken. Håll dig nära den krypande oron, säger han.
-Adjö Indien. Adjö Kirre!
Det skymmer.
Det snöar.
Jag åker tåg.
Här har jag åkt tåg i över trettio år.
Förbi de stora husen,
förbi trädgårdarna med ek och björk.
Vart tog livet mig?
Ingenstans tog livet mig.
Vart tog livet mig?
Överallt tog livet mig.
Detta gråa land.
All denna blötsnö.
Men jag har benen, jag har armarna.
Och i köttet bor fåglar som sjunger.
Fotnot: Begreppet "Lay low, play dumb, keep moving" är myntat av Roger Stone
Bollan och Kirre är mina låtsasvänner sen barndomen. Bollan uppträder även som poeten Frank O Hara i vissa av mina texter. Vilka "fienderna" är minns jag inte men periodvis undersöker jag vilka de är. Som för att definiera mig. Här skulle de kunna vara de utestängande elitistiska poeterna, ja kanske Forum-poeterna.
Så du vill gå din bedrövelses väg som är vägen till dig själv? Kan du även tvinga stjärnor att vrida sig runt dig? Lill-Feffe
Mot Kovalam
Damen med de jeansklädda benen i flygplanssätet bredvid ber mig vakta hennes sömn. Hon talar precis som de flesta kvinnor ur den generation som var ung på sjuttiotalet och skaffade sig en högre humanistisk utbildning med Jung och Freud som bas och nu lever i ett hem med danska designmöbler och bourgogne. Hon berättar att hon är psykiater. Hon kan massor om “flickor som skär sig” med mera. Hon somnar in. Lång borta i nordöst skymtar Afghanistan, snett åt höger Pakistan.
Fredsarbete tänker jag på, medan jag vaktar psykiatern, hur otroligt vettig sysselsättning är inte det?
Men om man inte längre kan göra en Viera de Mello-karriär inom FN eftersom man är för gammal och har fel bakgrund, språk, utbildning och kontaktnät, hur kan man då skaffa sig en nyckelposition för att verka för fred?
Det enklaste sättet är antagligen att börja verka för motsättningar hemma, då det inte är tal om att bo utomlands. Bidra till att bygga upp oöverstigliga konflikter, etniska och ekonomiska, hetsa de gammelrika i Djursholm mot de nyrika invandrarna, hetsa hyresrättssvenssons mot bostadsrättssvenssons, katolska irakier mot muslimska irakier, syrianer mot jugoslaver. Det jäser till att bli ett riktigt osande surdeg av aggressioner mellan olika grupper, ledarsidor och politiker talar inte om annat i månader i sträck. Medierna börjar till och med använda termen ”inbördeskrig”. Så småningom träder man själv in på scen, leende, lugn och brunbränd för att nysta upp och medla mellan grupperna. Karriären är ett faktum. Prydandet av The Economist hägrar.
-----
Solen går ned över Arabiska havet, de indiska männens ansiktsdrag blir allt svårare att urskilja i dunklet. De två svenska kvinnorna vid bordet bredvid mitt småpratar med varandra om buddhismens rötter och vänder sig västerut mot det försvinnande ljuset. Tre indiska män stannar till vid caféet och tittar intresserat på tv-skärmen, det pågår boxning.
Jag har aldrig förstått mig på sport och tävling.
Bollar, pengar och män är mysterier.
Moderskap är underligt och att vi fortsätter finnas.
Relationer är obegripliga och livet en gåta.
Kirre heter en amerikan med svintohår och grå t-shirt som kommer från Boston. Vi börjar prata på Beatles Café där han satt och läste boken “Ett oskrivet blad” och han redogör gärna och länge för saker han plockat upp i olika böcker han har med sig på resan.
- De som kallas analfabeter har ett annat grafiskt tänkande. De kallar mörkgul för ”smutsiga tänder” och gråblå för ”snö i skymning”, säger han.
-Åh, det är vackert, säger jag.
- Att läsa och skriva är inte naturligt, vi är inte genetiskt kodade för det. Hjärnan använder de banor som från början var ämnade för att skilja en liten grön orm från en böna till att skilja bokstaven A från bokstaven O, säger Kirre.
-DET vet jag, säger jag.
- Att läsa och skriva är ett slags hobby att jämföra med knyppling och broderi. Det blir en massa tid över för den växande sysslolösa klassen, läsning håller dem i schack, läsning förvandlar dem till god medelklass, läsning hör till massorna, medelklassen håller samhällsomstörtande aktiviteter på avstånd. Och visste du att det finns paralleller mellan framväxandet av det finansiella systemet och de ökade kravet på massorna att de skulle sluta masturbera?
-Nej, det var nytt! Verkligen? Berätta mer!
Jag vilar i hans svada.
Mitt enda anspråk är att tvinga de nu levande att bry sig om mänsklig erfarenhet uttryckt i text, att få texten att leva vidare. En man sade något apropå poesin innan han fick avgå från en hög post inom medier med en dumstruthatt på huvudet, förklarad okunnig och ovärdig: ”Många kulturer har haft sina högt värderade kulturyttringar som gått under och fått ge vika för nya.” Självfallet har han rätt och det är sorgligt att inte poeterna förstår detta.
Vad gör poeterna? De som inte hålls som gisslan av fienden, blir journalister. Några jobbar på behandlingshem. Några hemfaller åt prosa.
Det muntliga språket är en pågående sång som stelnar i språk, bevaras som fossil, behöver aldrig hittas, att skriva är att skapa fossil. Vi som snart ska dö sjunger en märklig visa för oss själva, som för att bevisa för oss att vi fortfarande är vid liv.
Men den ensamma människans skapande av någon som både talar och lyssnar? Vad är den värd? För mig kan den vara värd allt. Men för världen i stort? Vi blir fler och fler och fler.
Vems ensamhet svarar världen? Vems skapande av någon som talar och lyssnar? Kanske din, kanske min, kanske någon annans. Hon som säljer mig juice? Vad är hennes skapade litteratur värd? Kvinnan med de sex fingrarnas? Hon som säljer mig frukts?
När solen nu försvinner i havet står indierna som svarta siluetter vid havskanten, och vänder sina ansikten mot det knappa ljuset som hungrigt äts upp av vattnet. Strandvakterna blåser febrilt i sina visselpipor när de ser någon yngling simma för långt ut. Av lathet, inte vill de simma påklädda ut och rädda!
Eller av omsorg...?
Bakom hotellens kulisser vid stranden är det alldeles tyst och mörkt. Kanaler och avlopp löper kors och tvärs under träden. Män bär hinkar eller balar med tyg. Palmerna skuggar allt skräp. Några unga män går två och två med armarna om varandra försvinner in på en stig.
Längst in i mig själv finns ett stort svart hål där alla föreställningar om vem jag är rasade samman för väldigt länge sedan, det ligger där som bråte. Kanaler och avlopp. Vill hälla ut oljefat. Få det att brinna.
Swiss Café. Jag går upp för en trappa och hamnar ovanför tiggarna och sanden, tack. Den vackra unga indiskan i sin sari bär knyte i famn, räcker fram hand och får 50 rupies.
Fruktförsäljerskan med de röda tänderna har gjort mig till sin och skapar den för inhandlandet av frukt så viktiga relationen oss emellan. Jag är hennes. Hon säljer frukt. Jag köper.
Den svenska sjuksystern- min räddare eftersom jag blev av med plånboken samma dag jag kom hit- talar om sig själv och jag vilar i hennes berättelser om London, om att vara personlig tränare, om att sälja diamanter, om att råka ut för en bilolycka, om att flytta hem, om att vara tillsammans med en kirurg som inte älskar henne. Även hon nämner att hon jobbar med ”unga flickor som skär sig i armarna”. Är hela den svenska sjukvården specialiserad på detta nu förtiden?
Hur många kan de vara, akademikerdöttrarna?
Sjuksystern berättar också om de ryska hororna på Sturebadet, hon säger att hon vill hoppa av ”Stureplanståget”, att hon har börjat försöka bejaka att hon gillar Hemmets Journal på grund av korsorden.
Korsord! De förföljer mig. Jag börjar tänka på att korsord ska frälsa den tidning jag har anställning på men stoppar mig själv: gå in i din sorg nu, hona, säger jag till mig själv, ta hand om det där bråtet där längst inne. Hämta det som hämtas skall.
Bollan dyker upp och beställer en gin och tonic, snygg vit kostym.
- Men skogen är väl ändå ljus? säger han.
-Ja, jag är inte rädd i världen, det är innan världen jag är rädd, säger jag.
-Jag vet, säger han, men jag fanns ju, säger han.
-Ja, för att jag hittade på dig, säger jag.
-Där är böckerna hon skrev innan hon bara började stå i fönster och glo på himlen, året innan hon försvann. Släng dem. Släng hennes dravel. Berättelsen om ett språk som dör. Berättelsen om ett döende språk inuti en döende kvinnotyp.
Dikter då? frågar Bollan
- Ja, jag hör ju havet skölja upp över land, oavbrutet Jag ser ju fattiga unga män vars drömmar jag vill ta del av. Jag ser en svart himmel och ett opålitligt elsystem. Jag ser en välklädd man stå under balkongen med två blåtiror formade som hängmattor under ögonen.
- Var då?
Bollan böjer sig nyfiket över räcket.
- Jaså, ser man alltså ut när man opererat bort sina skinnpåsar... Bill, please! säger han.
-Som du ser, dikterna rasar i hop och blir annat. Nu får du går för jag ska prata med Kirre som kommer där, säger jag och puttar bort Bollan. Kirre går loss med en lång monolog om världsekonomin.
De har hittat döda språk inuti containrar
I månader fick språken driva till havs på båtar
I lådor som inte öppnats på mycket länge.
Samudra Beach. Fiskarna är sysselsatta timmar i sträck med att dra upp sina nät. De sjunger samtidigt, en bön till gudarna om fångst, alla sjunger, alla drar. Turisterna ligger på solstolar och läser engelska, tyska, danska, svenska, holländska deckare. Vad heter den europeiska medelklassens religiösa urkunder om inte deckare? Deckarförfattarna är profana profeter. Någon är mördad, vem som är ond är fördolt, ett pussel. Något ska karréerna ha att göra när de ligger raklånga och mätta.
Timmarna går. Alla fiskare sjunger, alla fiskare drar. De två äldsta fiskarna är i varsin ände, en lång mager farbror närmast havet och en kort mager farbror längst in, de lägger repen till rätta och bestämmer riktning. De unga starka männen drar i mitten skjortor och färggranna kjolar, kepsar och vita turbaner. Vilken fångst! Vad ska de få? Slutligen kommer nätet upp och när det är på land lämnar turisterna sina böcker och samlas runt om för att se på fångsten. Sex eller sju fiskkroppar sprattlar i nätet. Så mycket arbete för så lite fisk! Det utbryter gräl mellan de fiskare som stått och dragit på land och de som varit ute till havs med båtarna, vems är felet?
Hoppas den går att sälja dyrt. Hur länge skulle jag själv orka stå och dra i repet? Jag anar att jag snabbt skulle få solsting och att händerna skulle börja blöda efter 20 minuter. Jag skulle lomma tillbaka till solstolen och Marcel Proust och fortsätta småle åt beskrivningar om hushållerskor som är inkapabla till medlidande med människor i sin omedelbara närhet men som däremot gråter krokodiltårar över påhittade mänskliga öden som utspelar sig långt borta från hennes egen verklighet.
nu kommer havet havet havet nu kommer havet havet have nu kommer havet havet havet nu.
De bor på samma hotell som jag och har även de rest ospecificerat vilket har fått till följd att de delar rum, mamma, son och sons flickvän. Svärmor har väldigt roligt åt detta. Hon lät höra ett förnöjsamt skratt som pågick en aningen för länge, därav har de av mig i smyg fått namnet Mullhollanddrive-familjen eftersom Naomi Watts mamma och pappa skrattar för mycket och för länge i baksätet på bilen. HA HA HA HA. De tre anser att de hamnat i ett charterparadis. Sonen har inlett en relation med hovmästaren som hjälper dem att arrangera diverse utflykter. Den mörka flickvännen går hela tiden vid sidan om, jag har ännu inte sett någon kroppskontakt mellan henne och sonen, det verkar som det i första hand är sonen och moderns resa. När de fick höra att mina pengar var borta uttryckte de djupt medlidande med mig, men det var nästan så att de gottade sig åt mitt prekära läge. De erbjöd mig inte konkret hjälp, frågade inte ens om jag behövde låna en hundralapp. Vilket jag tacksamt hade gjort. Men vad de ojade sig. Dagen efter mötte jag de tre rödmosiga då de fått en Ayurveda-behandling, förvissade om att just den behandling de nyss fått var den absolut bästa Ayurveda-behandlingen i den allra bästa av charterturismvärldar. Och den andra kväll när jag genomled en urusel dansföreställning i hotellets trädgård tillsammans med min välgörare Sjuksystern satt de och stampade takten vid bordet bredvid och jag anar att de för sitt inre redan hade bestämt att just denna dansföreställning var den mest fantastiska de kunde åtnjuta. De nickade medlidsamt åt mitt håll, de har bestämt sig för att det är synd om mig, kvinnan utan pengar. Och de njuter av att jämföra sig med mig. HA HA HA
Sjuksystern med ett förflutet i London som personlig tränare och diamantförsäljerska söker mitt sällskap och eftersom hon varit snäll mot mig måste jag vara snäll tillbaka. Hon visar sig vara så ytlig och själlös att jag var tvungen att avboka en gemensam tripp till staden Trivandrum som jag första dagen nästan hade lovat mig till. Ett par timmar till i hennes närvaro framstod som ett komplett själsligt slöseri med tid. Det enda hon verkar roas av är att jämföra mellan olika hotell, jämföra olika priser, jämförelser i pengar länder emellan, en flaska parfym här, en flaska parfym där. Under vår två middagar långa samvaro har jag endast lyckas får ett stycke information av intresse från henne: ”jag läser Hemmets Journal på grund av korsorden”, var faktiskt det mest intressanta hon sa. Och hon är en sådan som ska hjälpa unga flickor som skär sig i armarna? Bevare oss om psykvårdens personal som möter oss på landets psykavdelningar består av själsligt grunda individer i sjuksysterns mått. Hon är som ett formlöst vatten som rinner åt det håll marken sluttar, för att citera Proust.
Tänker på poesi som motkraft till alla typer av förställelse.
Som att det måste gå att skriva sant. På något jäkla vis.
Skriver meningen: Vad jag hittills vet om pengar.
Skriver meningen: Hur man överlever som välutbildad vuxen svensk i hyresrätt.
Kirre går i gång igen.
-Du kan alltså skära av kontakten helt mellan en människas vänstra och den högra hjärnhalva. När du gjort detta kommer den vänstra delen göra allt för att dölja att den inte längre har koll på den högra, säger han.
-Hur då? frågar jag.
-Du kan be min högra hjärnhalva att gå fram till en telefon och ta upp luren utan att den vänstra vet om det. När du sedan frågar min vänstra hjärnhalvan om varför du reste dig och gick fram till telefonen kommer den att komma upp med en totalt påhittad förklaring. Som att den kände för att ringa till en kompis. Eller att den tyckte telefonluren såg ut att vara av. Den måste ljuga, dess uppgift är att hålla skenet uppe, illusionen att jaget är intakt. Illusionen att vi är ett odelat jag. Att vi vet vad vi gör. Att vi är.
Samudra Beach. Åh, fiskare jag vill ha era armar och era ben. Jag vill kunna era sånger.
Jag vet saker. Men kunskapen stannar aldrig. Jag minns inte. Jag känner något ett tag, sedan kan jag inte minnas vad jag känt. Vem var det som älskade mina barns fäder? Vem är det han säger sig älska? Det är aldrig samma. Jag dör hela tiden. Jag vet vad kärlek är, jag säger att det är en personlig fixering med starkt känslomässigt engagemang. Men det är allt. Jag glömmer varifrån det kommer. Jag äter det, jag är i det ett kort ögonblick, sen är det borta. Förstår ni?
Om våren går människorna runt med sopsäckar och kvastar. Det blir ett ljus. Här var norr, här var midnattsmörka land, här var karghet. Här var ensamhet och överlevnad.
Naturen hotar oss inte längre, vi åt upp henne, hon blev en del av oss själva. Vi åt upp skogen och träsken, vi åt farorna och döden. Människan härbärgerar allt. När hon är rädd är det inuti hon är rädd. När hon är hungrig är det själen som hungrar. Världen utanför oss har eliminerats. Människan är allt. Men hur mycket klarar hon av att äta? Implosionen när inträffar den? Hur många måste vi bli? Vi ska vara kvinna, vi ska vara man, vi ska vara träl, vi ska vara herre, vi ska vara värld. Vill vränga mig ut och in, vill vara tom. De nya barbarerna kommer att sticka hål på den västerländska människans uppblåsta självbild.
Lay low, play dumb, keep moving. Det är mitt bästa råd.
- Skräck skärper våra sinnen och lidande lär oss strategier för att undvika lidande, säger Kirre.
-Vi ska se till att vara rädda i bland alltså, säger jag.
- Processen mänskligheten genomgått från djur till människa karaktäriseras framför allt genom att vi eliminerat de flesta av de möjliga situationer då rädsla kan uppstå. I den civiliserade världen kan man i princip gå från vaggan till graven utan att någonsin känna den minsta rädsla. Många av oss måste drabbas av sinnessjukdom för att förstå vad den är. Men när skräcken är nära är språket strax där, säger han.
-Nu håller du föreläsning, Kirre. Och nu måste jag norrut.
-Håll dig nära skräcken. Håll dig nära den krypande oron, säger han.
-Adjö Indien. Adjö Kirre!
Det skymmer.
Det snöar.
Jag åker tåg.
Här har jag åkt tåg i över trettio år.
Förbi de stora husen,
förbi trädgårdarna med ek och björk.
Vart tog livet mig?
Ingenstans tog livet mig.
Vart tog livet mig?
Överallt tog livet mig.
Detta gråa land.
All denna blötsnö.
Men jag har benen, jag har armarna.
Och i köttet bor fåglar som sjunger.
Fotnot: Begreppet "Lay low, play dumb, keep moving" är myntat av Roger Stone
Bollan och Kirre är mina låtsasvänner sen barndomen. Bollan uppträder även som poeten Frank O Hara i vissa av mina texter. Vilka "fienderna" är minns jag inte men periodvis undersöker jag vilka de är. Som för att definiera mig. Här skulle de kunna vara de utestängande elitistiska poeterna, ja kanske Forum-poeterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar