Bloggtext sparat som utkast. Vet ej exakt när texten skrevs.
Nu har jag läst de tre delarna av Haruki Murakamis IQ84. Känslan av att Murakami är dum i huvudet finns kvar. Alla dessa upprepningar, att uttala allting om och om igen. Det var ett halvår sedan jag läste tvåan men det gjorde inget för han berättar ju handlingen igen. Han hittade sin egna litterära stil genom att skriva på engelska och sedan översätta tillbaka till japanska (Sam Anderson/ NYT).
I samma intervju beskriver han sig själv som en stor kastrull. Han kokar inte upp så snabbt men håller värmen länge när han väl börjat bli varm. Ja, och fiktionen är verkligen som en stor gryta. Som han rört om i så att det står härliga till.
Nu har jag läst de tre delarna av Haruki Murakamis IQ84. Känslan av att Murakami är dum i huvudet finns kvar. Alla dessa upprepningar, att uttala allting om och om igen. Det var ett halvår sedan jag läste tvåan men det gjorde inget för han berättar ju handlingen igen. Han hittade sin egna litterära stil genom att skriva på engelska och sedan översätta tillbaka till japanska (Sam Anderson/ NYT).
I samma intervju beskriver han sig själv som en stor kastrull. Han kokar inte upp så snabbt men håller värmen länge när han väl börjat bli varm. Ja, och fiktionen är verkligen som en stor gryta. Som han rört om i så att det står härliga till.
För mig är Tengos faders död central. Som att författarjaget väver just denna berättelse för att orka med att faderns död. Och fadern är den oälskande som lämnar mörka skuggor i Tengos liv. Little People är problematiska för de flesta recensenter. Murakami får inte riktigt till det med dem. De är små skojiga gnuer som får mig att tänka på både Astrid Lindgrens underjordiska i " tu tu tu, lika många får i dag som i går". När Little People drar trådar från luften och från den anskrämligt fula Lyckodocksskallen Ushikawas hjässa ärt det som att Dostojevksij möter David Lynch minimänniskor som dyker upp i filmen Lost Highway, mamman och pappan blev små och dansar runt.
Jag har alltid tyckt om att vistas inuti Murakamis sagoberättande men samtidigt leds jag. Mitt hjärta slår långsammare. Som att jag är barn och att tiden går mycket, mycket sakta. Jag vill gå därifrån men kraften i berättelsen är starkare. Min upplevelse liknar mannens som sitter längst ned i brunnen i Fågeln som vrider upp världen. Inget händer, inget händer, inget händer men till sist ger väggarna vika och en annan värld uppenbarar sig.
I slutet av IQ84 låter Murakami sin kvinnliga huvudperson Aomame klättra upp för trapporna vid motorvägen för att komma tillbaka till den riktiga världen. På vägen upp passerar hon ett övergiven fönster där det står en benjaminfikus. Den stod där 8 månader tidigare också när hon skyndade sig ned för att hinna till sitt viktiga möte. Jag har sett den växten. Jag vet hur ljuset lyser på de dammiga bladen, hur övergiven den ser ut och jag kan se strukturen på den ljusa polyestergardinen.
I slutet av IQ84 låter Murakami sin kvinnliga huvudperson Aomame klättra upp för trapporna vid motorvägen för att komma tillbaka till den riktiga världen. På vägen upp passerar hon ett övergiven fönster där det står en benjaminfikus. Den stod där 8 månader tidigare också när hon skyndade sig ned för att hinna till sitt viktiga möte. Jag har sett den växten. Jag vet hur ljuset lyser på de dammiga bladen, hur övergiven den ser ut och jag kan se strukturen på den ljusa polyestergardinen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar