Fetma och Högmod

Den jättesnälla psykoterapeuten pratar om kris och krishantering. Jag tänker: jag må ha blivit tjock och det retar mig men jag kan allt, har känt allt. ”Tanken påverkar känslan som påverkar kroppen som påverkar beteendet.” Jo tack, innan upplysningen skalade jag potatis och diskade. Efter upplysningen likadant. Hon påpekar att vi ska lyssna till det inre barnet och att vi bör närma oss hysteriska barn genom att vara milda och förstående. Ett hysteriskt barn ligger framför mig i en mataffär.  Något har inte gått som ungen vill. Jag sätter mig inte ned och är förstående.  Att bära ut ungen skrikande och sen skälla på den är mer min melodi. Men jag säger inte det.

Rehab

Vi är 14 personer i en sal, 12 har bröstcancer, 1 är man med en annan cancer, 1 är jag. Undersköterskan säger att vi inte ska vara varandras psykologer. Undersköterskan säger att vi inte ska tala om våra sjukdomar när vi äter. Mannen vill gå på gymet samma kväll. Det får han inte förrän det varit genomgång. Hjälp!

Googles och min hemlighet

Inte förrän jag såg en bild på nätet av en vit flugsvamp som såg ut att ha LÄTT rosa skivor fick jag panik. Några timmar tidigare hade jag kaxigt mumsat en bit svamp som jag var helt säker på var en knölchampinjon - en Agaricus sylvicola eller möjligen en snöbolls­champinjon, en Agaricus arvensis. 

Den doftade mandel, den hade ljusrosa skivor, den smakade bra. Nu låg jag till sängs och kände efter. Kurrade inte magen på ett oroväckande sätt? Regeln lyder: Ät aldrig vita svampar med vita skivor. Den vita flugsvampen har detta, men champinjoner har aldrig helvita skivor. Så långt var jag med. Men den andra skillnaden: champinjoner står aldrig i en strumpa, slida eller volva. Vad var det? Vaddå volva?

Vad var det vita sladdret på stammen?  Hastigt övergav jag svamp-googlandet för giftinformartions-googlande.  Medicinskt kol är visst bra att ha hemma, det absorberar giftet. Symtom kan komma efter ett par timmar. Så kaxig var jag inte att jag åt de två svamparna som jag alltså nyss var säker på var champinjoner, de låg i soporna, jag hade som sagt bara tagit en bit. Det stod att det var bra att ha med svampen när man åkte in akut så att de kunde vara säkra och att man måste få en ny lever inom en vecka.  

Jag funderade på att säga till min familj att ta med svampen ifall jag föll i koma men ville inte skrämma upp någon. Sen somnade jag. Och vaknade dagen efter. Och det hela var överspelat. Och bara Google visste.

Det är det akuta som berör

10 Oktober 2020 Lunch på Burger King i Järna.

Ett regn, en utflykt till Södertälje där skogskornell, dvärgsyren och klätterbenved inhandlades. Och ett par gröna gummistövlar på frikyrkoloppisen i Viksängen. 

Jag har precis börjat läsa Lena Anderssons bok "Dottern" och tänker herrgud, jag är ju som huvudpersonen fast i peruk och smink och med en barndom med en frånvarande pappa istället för dotterns pappa som tvingade henne att tävla. Kanske även med ett lättare sinne som dotterns bror stod för. Men i övrigt: Ja. 

Om min amerikanska vän frågade: hur var din svenska uppväxt skulle jag be henne läsa "Dottern".

Att dö är inte svårt men att fortsätta leva och åldras kommer att bli svårt. Jag är inte längre kvinna utan gumma eller gubbe som far runt med skogskornell och benved. Skillnaden mellan att vara döende och akut döende är att telefonen slutar ringa. Det är det akuta som berör. Samma när man föds förstås. Summa summarum. Det icke-akuta har inte samma beröringsgrad.

Åt lunch med min bekant S häromdagen. Hon är väldigt duktig på sin manifesterande kvinnlighet. Oftast pratar hon bara om sig själv men i går intresserade hon sig lite grann för mig. Hon sa  bland annat att jag ser bra ut. Jag tackade och svarade att jag tyvärr inte känner mig attraktiv. Jag använde både författarna Lena Andersson och Åsa Lindeborg som två poler: den ena "vägrar" spela kvinna, den andra spelar kvinna för mycket. Jag pendlar mellan dessa poler.

Att dö är lätt, att bli gammal är knepigare.

Att läsa ÅL

Vad skriver hon om? Blusar och middagar, barn. jobb, publicistiska beslut, shoppingrundor, duschkrämer, killkompisar (jag vill också vara kompis med Oisin! men kanske helst inte med Dan). Hon skriver om författarträffar, jobb, panelsamtal och sin lojalitet mot AB. Hon älskar en tjusig  äldre man i tornet på Medborgarplatsen. Hon gillar vin. Hon rör sig i begränsade och privilegierade  rum. I det här digitala rummet (i bloggens, facebooks, instagrams rum) rör hon sig inte i. Hon kollar på mello med Lena Andersson och Björn Linnell i Tensta (åh det vill jag också!) 

 Jag hade respekt för henne innan jag läste boken och jag fortsätter att ha respekt. Hon står för sig själv. Å ena sidan kritiserade hon #metoo å andra sidan deltog hon i "drevet" mot Benny Fredriksson. Tänk om andra (kultur)chefer skulle kunna rannsaka sig själva på samma sätt hon gör.  Björn Wiman? Thomas Mattson? Det är HON som skriver om och tar på sig ansvaret för BF, inte hennes chefer på AB. Respekt. 

Samtidigt är det något slags kvinnlig behagsjuka över henne som jag retar mig på. Jag skiter i hennes förfall. Ja, stackare att bli lämnade av din man men spelar det verkligen någon roll att det var en YNGRE kvinna som ersatte dig. Måste vi vara gulliga i högklackat, måste vi vara så fuckable ända tills vi dör? Kan vi inte bli mer haggiga?

Jag delar ÅLs frågetecken under läsningen av förundersökningen som gällde Klådan. Man måste kunna få komplicera saker. Alla som står där ÅL står och LA står och Ekis Ekman står är värda respekt oavsett om vi håller med eller ej. Den här offentligheten är ur led. Och som ÅL skriver, hon var med och skapade den.  Lite tradigt om socialismen, men kul med han med hotellet i Varberg och Jan Myrdahl mitt i allt. Men lite trött på att läsa om uppväxten och pappan. Och sluta köp grejer. Smörigt om ungarna. Gulliga och duktiga ungar förresten, sonen som vill äta hela tiden och hennes kyl som är tom.  Det känner man ju igen. Året med tretton månader

Om poeter och amerikaners sätt att uttrycka sig

Ok poeter först.  Hur ofta ställer de inte till sina liv och bygger upp inre raserier för att på så sätt öppna upp bakdörrarna i hjärnan till sexualiteten och vreden så att de ska kunna skriva "med våld". De älskar sånt! Om inte det går tar de till droger och mediciner. Strävan efter obalans är typisk för dem.

Amerikaner vet jag inte hur de gör men det har med deras kultur att göra. Ju mer pratig och kulturellt rik omgivningen är desto mer ordrikt svarar den lilla amerikanska hjärnan på det skulle jag säga. Har ni hört en amerikansk 10-åring från en välutbildad familj i New York? Hennes lilla hjärna kokar av språk och den svämmar över av lusten att uttrycka sig. Hon låter som Woody Allen. Vänder och vrider verbalt på världen som verkar finnas som en spegelbild inuti henne.

Dessa två fenomen hänger i hop på något vis men det får jag fortsätta undersöka i en annan text.

Krönika om cancer

Läkaren hette Anton. Bara några minuter innan hade jag skojat på Facebook om att doktorn förmodligen är jätteung eftersom han heter Anton. Sen blev det som på film: läkaren lägger pannan i djupa veck. Fast nu var det ingen skådis utan jag som satt där och inte riktigt tog in vad Anton sa. Är det sista gången jag ser syrener blomma? frågade jag till slut. Nej, det ska vi väl inte tro, sa han. Spridd äggstockscancer. Operation och cellgifter. Så trädde en som “aldrig är sjuk och kommer att överleva alla och hålla tal på allas begravningar” in i de sjukas rike. När jag sprang i korridorer för att hitta rätt till provtagningar och avdelningar låtsades jag vara fru Drusse i “Riket”. Min man och jag kunde skoja trots diagnosen men vi fick äntligen ändan ur vagn och skrev testamente. Cancer är dock en otroligt tråkig historia. Den är en stor svart yllefilt som kväser alla andra berättelser. Och ja, jag var livrädd för operation och för cellgifter. Blev tröstad av Sara Danius som i radio talade om Aischylos fabel om eken och vassen. Nej - det är inget KRIG man måste bekämpa, man måste inte vara stark, bättre att böja sig som ett vasstrå. Att ta cellgifter visade det sig sedan vara ganska odramatiskt. Alla kräks inte och tappar naglar och får neuropati. När håret lossnar i tussar lägger man ut bilder på sig själv i snaggat hår i cancerforum och får en massa likes och pepp och sedan ramlar det av och till sist inser man att håret var ens minsta problem. Man sätter på sig en turban, målar dit ett par ögonbryn och läppstift och går med en kompis på museum. Där ser man en massa pensionärer som dricker vin och äter mat. Gamla vithåriga människor som jag hittills tyckt synd om för att jag har trott att de är närmare döden än vad jag är. Men nu: De är mirakel! Att de inte rasat ihop kroppsligen? Helt otroligt! Åh, jag vill också bli så där gammal. Men livet har inte gett mig en smocka, att få cancer är en del av att vara människa, det är ingen rättighet att leva tills man blir 90. Jag skulle vilja säga till alla jag har mött som tror att det är deras fel att de får cancer: den patologiska celldelningen skiter i dig som person. Cancer är en berättelse på en nivå som inte människan kan begripa ännu. Nu har det bildats vitt ludd på kinderna efter cellgifterna. Jag går in på ett cancerforum på Facebook, kallar mig Kapten Onedin och frågar hur man ska hantera det. Det ramlar av eller så rakar du bort det, säger damerna där. Skulle jag vilja vara utan denna erfarenhet? Det konstiga svaret på den frågan är nej, det skulle jag inte. Det här är mitt liv. Och nu är det corona-tider och snart blommar syrenerna. (Publicerad i "Rädda Livet" nr 2 2020)

Corona

Märkliga tider. Beteenden blir förstorade, den rädde blir mer rädd och den hjälpsamme mer hjälpsam. Mänskligheten har trots allt fått en gemensam fiende. I höstas när jag var sjukskriven var det som att världen snurrade och jag stod stilla. Nu är det världen som står stilla.  Gatorna i stan är tomma, butiker tomma. Nu är det inte toapapper utan jäst som är slut i affären. Svensken bunkrar och bakar.

Jag läser på om själva viruset. Dessa biologiska enheter utan egen ämnesomsättning. Varken levande eller döda. Ofta hundra gånger mindre än en bakterie.

Den senaste gemensamma genetiska anfadern för alla olika typer av coronavirus har daterats till cirka 8000 f.Kr läser jag på Wikipedia. Vattnet i Venedigs kanaler är inte längre grumligt utan klart läser jag någon annanstans.

Vi lämnar staden för att vara på landet ett par dagar.  Jag ska försöka att inte läsa ALLA nyhetsartiklar. I stället flytta på stenar och gräva.

Hipp som happ med prover

Om man råkar ha genen BRCA1 och får äggstockscancer så kan man efter cellgiftsbehandling få en medicin som heter Lynparza. I somras togs gentester på mig som skulle skickas iväg för analys i Lund. Under hösten har jag med jämna mellanrum frågat läkaren om svaret kommit men har fått nej och förstått att det kan ta tid. I morse läste jag att Lynparza brukar ges till patienter med genen direkt efter cellgiftsbehandling för att återfallsrisken ska minska. Jag kom på att jag inte fått veta om jag bär på genen eller ej, så jag ringde NKS. Då får jag veta att det aldrig skickades några prover i somras (!) utan att de skickades i januari. Det hela slarvades bort. Nu har jag kontaktat patientföreningen och försökt kolla i journalen i fall remisser ligger kvar men jag hittar inget.  Min fortsatta behandling känns lite slumpmässigt hipp som happig med andra ord.

Alla nuckors klubb

Vi är mer än våra tillstånd vill jag utbrista.
Boken Nuckan av Malin Lindroth var verkligen inte bra. Sista stycket handlar om kintsugi alltså den japanska metoden att laga gamla spruckna krus med guld. Och det är ju vad Malin Lindroth velat göra med begreppet “nucka”. Synd att det inte blev guld.

När jag lägger ifrån mig texten tänker jag flera saker: att (med mig jämngamla) Malin Lindroth sitter fast i skam, att hon har sökt kärlek hos fel män och att 11-års terapi uppenbarligen inte verkar ha hjälpt alls. Och att den där häxan i USA som en gång sa till Malin Lindroth att hon var ful fortfarande håller henne i ett stadigt grepp.

Vad gör begreppet “nucka” annat än att befästa att det finns något som heter det? Jag kommer att tänka på en förening vars medlemsbrev jag ombads skriva för länge sen när jag var singel. Den hette typ “de ensamstående mammornas förening” Jag tänkte i mitt stilla sinne då att ett medlemskap skulle befästa ett tillstånd jag inte ville vara i– alltså att vara ensamstående mamma med barn (vilket jag var) – och för alltid förvandla den just då rådande omständigheten till en identitet. Nej tack.

Jag tyckte sålunda att det var en väldigt underlig förening.

Om jag ska vara konstruktiv så borde denna bok i stället heta “Alla nuckors klubb” och den tyvärr humorlösa Malin Lindroth borde skrivit om hur hon försöka värva mig till klubben för eftersom hon inte vill vara helt själv i den.

Vrider och vänder man lite på begreppen är jag helt klart en presumtiv medlem även om mitt förflutna inte innehåller lika många “tack men nej tack” som Malin Lindroths. 

Ja, det var en sorglig och konstig bok som gjorde mig djupt beklämd. Vi ÄR inte våra tillstånd Malin Lindroth, vi är mer än så.

Vitt brus

Så går solen ner igen i Goa och jag har läst klart Vitt brus av Don DeLillo, en författare som jag borde ha intresserat mig för tidigare, men jag anar att den var för svår för mig när den kom ut 1985 och jag kom till USA 1986 och skulle läsa den på engelska. 

Det känns som att boken förebådar hela mitt 90-tal. Så småningom tycker jag dock att den blir alltför kompakt och pratig; långa smarta utläggningar om än det ena än det andra. Gestaltningen blir sekundär, varenda person verkar finnas till för att hålla Don De Lillo-monologer vilka absolut inte ointressanta bara alldeles för långa och för många. 

Huvudpersonen skildras som en någorlunda närvarande far men jag kan inte låta bli att jämföra med till exempel en modernare Karl Ove Knausgårds fadersgestalt. Den här pappans ungar dyker upp i raderna som sanningssägare; blott verktyg för pappas behov av att hålla sin inre monolog så de blir aldrig egna gestalter. 

Om DeLillo inte hade så stort ego skulle han både förstå det och dessutom slippa sin värsta dödsskräck för hela boken handlar om just det: rädsla för döden.

Tokarczuks och Houellebecqs likheter

Inferno heter restaurangen i Goa. Att vara här känns som att vara på ett nöjesfält, som på Gröna Lund. På väggarna eldtapeter och servitörerna har skjortor med svart botten med eldslågor på. En TV visar sport.

Ett gäng engelsmän– som alla ser gravt alkoholiserade ut– dricker vatten (!)
Det serveras en usel Palak paneer som påminner om spenatsoppa.
 Men här finns också en stadens puls och mycket att kolla på.

Jag sitter och läser Olga Tokarczuk och ser likheter med Styr din plog över de dödas ben och Houellebecqs Serotonin som jag precis läst.

1. Djurens situation och lidande. MH reser runt i Frankrike. Grisar far illa. OTs kvinna som beskriver djurens rätt, djurättsaktivist, djur som hämnas.

2. Ensamheten hos berättarna. Båda är milt sagt extrema kufar. OTs skriver arga brev till myndigheter. MHs har gett upp men beskriver alltid människor på håll, precis som OT

3. Uppgivenheten, allt är för sent, dystopiskt.

4. Utsvävningarna. OTs astrologiska, MHs naturvetenskapliga.

5. Förmågan att se andra människor. OT ger dem namn: “Storfot”. MH beskriver scener. Här finns också skillnader dem emellan.

Men herre Jösses, engelsmännens kroppar är som kompakta block: rakade huvud, breda nackar, shorts. Men det finns en annan kroppstyp också: spenslig och intellektuell med vitt ulligt hår men då tror jag att de är amerikaner.

Tänk att alla dessa ska leva längre än mig. Förlåt, men ingenting är vackert här. Allt är förbrukat.

Nu uppenbarar sig en stackars 60-årig man som vill sälja djävulshorn och blinkande treuddar. Också ett jobb. Jag vet faktiskt inte om jag VILL överleva.

Fragment av en döds- PDF

Jag ser henne ta emot dödsbudet i sin rullstol omhändertagen av undersköterskan Lukas från Eritrea i sin lägenhet på Högalidsgatan 28 på Södermalm i Stockholm. Först reagerar hon med förvåning, som att hon inte hör. Eller så krånglar hennes hörapparater och de börjar tjuta. Hon ber att få höra meddelandet igen och sedan säger hon: då slipper hon i alla fall sitta som jag, hjälplös. 

Jag sitter på ett plan till Goa när jag skriver detta, iklädd de vita stödstrumpor jag fick efter operationen på Karolinska i somras. Fysioterapeuten var desperat för att hennes arbetsmiljö var så dålig och när hon fick veta att jag var journalist ville hon delge mig sin arbetssituation. Jag försökte ge henne råd, nyopererad som jag var med magen täckt av agraffer. Sedan prackade hon på mig stödstrumpor. 

Fjun växer på skallen, håret börjar växa så sakteliga efter höstens cellgiftsbehandlingar. Om jag såg mig själv skulle jag nog också undrat vad som hade hänt och gissat på cancer. Sista behandlingen var i slutet av november. Innan jag reste fick jag veta att värdet för cancermarkören CA125 återigen har stigit men att det inte går att göra något åt det nu i alla fall och att det inte behöver betyda återfall. Njut av resan, sa doktor Caroline. 

Jag tänkte berätta mina minnen, dessa förrädiska historier. Vem talar jag till? Vad vill ni veta? 

 “Jag” är inte så intressant längre men om jag nu dör och aldrig får se mina barns barn och någon i en framtida familjeskara en dag undrar vem “den döda släktingen Jenny var” så kan jag åtminstone försöka teckna en bild: någon får langa fram denna döds PDF, I guess. 

Min mamma Birgitta är inte okänslig även om jag utmålade henne drastiskt men sedan är det inte alls osannolikt att det skulle bli exakt som jag beskriver. Hon är osentimental och arg på livet bara. Min sjukdom som har varit verklighet sen i maj förra året har hon lyckats förtränga helt. 

Det var något med magen va? Mår du bättre? 

Jo, tack det är bättre, jag har fått vård. 

Hon skulle säkert kunna förtränga att jag var död. 

Birgitta Svedberg, född Tirén, ska stå i hennes dödsannons “Och glöm inte att bjuda XX på begravningen”. (XX var ett av fosterbarnen mamma ömmade för). Hon föddes 1932 och hon födde mig 1966. Jag kommer inte gå in på min uppväxt i mexitegelvillan i Täby för då fastnar jag där och beskriver varje rum och varje korridor och varje garderobsdörr i detalj. Hur ljuset faller vissa tider på dygnet etc. 

 Jag vet faktiskt inte vad som format mig mest: huset eller min mamma. Jag gissar på huset för min mamma hade fullt upp med de andra barnen: mina fyra biologiska syskon, matlagningen, städningen, trädgården och sedan fosterbarnen och hundarna. Min mamma var aldrig stilla men nu, i sin rullstol, är hon stilla och hon undrar varför hon fortsätter att leva. Och jag som alltså kan dö innan hon dör är inte lika arg som vad hon är. Möjligen är jag lika rörlig som hon var tidigare; jag bär en stark inre energi som ständigt kräver att jag förflyttar mig. Så nu tog jag spjärn mot min gamla mamma för att berätta något. Oklart vad.