Vitt brus

Så går solen ner igen i Goa och jag har läst klart Vitt brus av Don DeLillo, en författare som jag borde ha intresserat mig för tidigare, men jag anar att den var för svår för mig när den kom ut 1985 och jag kom till USA 1986 och skulle läsa den på engelska. 

Det känns som att boken förebådar hela mitt 90-tal. Så småningom tycker jag dock att den blir alltför kompakt och pratig; långa smarta utläggningar om än det ena än det andra. Gestaltningen blir sekundär, varenda person verkar finnas till för att hålla Don De Lillo-monologer vilka absolut inte ointressanta bara alldeles för långa och för många. 

Huvudpersonen skildras som en någorlunda närvarande far men jag kan inte låta bli att jämföra med till exempel en modernare Karl Ove Knausgårds fadersgestalt. Den här pappans ungar dyker upp i raderna som sanningssägare; blott verktyg för pappas behov av att hålla sin inre monolog så de blir aldrig egna gestalter. 

Om DeLillo inte hade så stort ego skulle han både förstå det och dessutom slippa sin värsta dödsskräck för hela boken handlar om just det: rädsla för döden.