Fragment av en döds- PDF

Jag ser henne ta emot dödsbudet i sin rullstol omhändertagen av undersköterskan Lukas från Eritrea i sin lägenhet på Högalidsgatan 28 på Södermalm i Stockholm. Först reagerar hon med förvåning, som att hon inte hör. Eller så krånglar hennes hörapparater och de börjar tjuta. Hon ber att få höra meddelandet igen och sedan säger hon: då slipper hon i alla fall sitta som jag, hjälplös. 

Jag sitter på ett plan till Goa när jag skriver detta, iklädd de vita stödstrumpor jag fick efter operationen på Karolinska i somras. Fysioterapeuten var desperat för att hennes arbetsmiljö var så dålig och när hon fick veta att jag var journalist ville hon delge mig sin arbetssituation. Jag försökte ge henne råd, nyopererad som jag var med magen täckt av agraffer. Sedan prackade hon på mig stödstrumpor. 

Fjun växer på skallen, håret börjar växa så sakteliga efter höstens cellgiftsbehandlingar. Om jag såg mig själv skulle jag nog också undrat vad som hade hänt och gissat på cancer. Sista behandlingen var i slutet av november. Innan jag reste fick jag veta att värdet för cancermarkören CA125 återigen har stigit men att det inte går att göra något åt det nu i alla fall och att det inte behöver betyda återfall. Njut av resan, sa doktor Caroline. 

Jag tänkte berätta mina minnen, dessa förrädiska historier. Vem talar jag till? Vad vill ni veta? 

 “Jag” är inte så intressant längre men om jag nu dör och aldrig får se mina barns barn och någon i en framtida familjeskara en dag undrar vem “den döda släktingen Jenny var” så kan jag åtminstone försöka teckna en bild: någon får langa fram denna döds PDF, I guess. 

Min mamma Birgitta är inte okänslig även om jag utmålade henne drastiskt men sedan är det inte alls osannolikt att det skulle bli exakt som jag beskriver. Hon är osentimental och arg på livet bara. Min sjukdom som har varit verklighet sen i maj förra året har hon lyckats förtränga helt. 

Det var något med magen va? Mår du bättre? 

Jo, tack det är bättre, jag har fått vård. 

Hon skulle säkert kunna förtränga att jag var död. 

Birgitta Svedberg, född Tirén, ska stå i hennes dödsannons “Och glöm inte att bjuda XX på begravningen”. (XX var ett av fosterbarnen mamma ömmade för). Hon föddes 1932 och hon födde mig 1966. Jag kommer inte gå in på min uppväxt i mexitegelvillan i Täby för då fastnar jag där och beskriver varje rum och varje korridor och varje garderobsdörr i detalj. Hur ljuset faller vissa tider på dygnet etc. 

 Jag vet faktiskt inte vad som format mig mest: huset eller min mamma. Jag gissar på huset för min mamma hade fullt upp med de andra barnen: mina fyra biologiska syskon, matlagningen, städningen, trädgården och sedan fosterbarnen och hundarna. Min mamma var aldrig stilla men nu, i sin rullstol, är hon stilla och hon undrar varför hon fortsätter att leva. Och jag som alltså kan dö innan hon dör är inte lika arg som vad hon är. Möjligen är jag lika rörlig som hon var tidigare; jag bär en stark inre energi som ständigt kräver att jag förflyttar mig. Så nu tog jag spjärn mot min gamla mamma för att berätta något. Oklart vad.