Blygsamhet som skaver

Det är något som klingar falskt i Daniel Sjölins farväl-text som publicerades på SVT:s hemsida för några veckor sedan och jag har försökt sätta fingret på vad det är. Så vad är det som stör? Är det att han prisar sina kollegor lite för många gånger? Är det den underligt aggressiva drömmen om den nya programledaren som flyttar in i huset bredvid och spikar upp en SVT-skylt? Är det det överdrivet modesta tilltalet som rimmar så illa med längden på texten?

Sjölin beskriver hur han efter moget övervägande bestämt sig för att hoppa av sitt välbetalda jobb, för att falla och skriva. Inte har han lyssnat till sitt hjärta, inte till sitt huvud, inte till sin fåfänga, utan till sin mage... jag förstår inte vad han lägger in i begreppet ”mage”. Vad är det för klokhet som sitter i magen? Och han sörjer redan att han inte längre kommer få serveras ”reportrarnas bakelser”. Märkligt att välja en sådan klumpig metafor för tv-inslag.

Lite längre fram, efter att han går igenom Scylla och Charybdis-skräcken för att tvingas bli kommersiell eller en sådan som enbart skriver för att blidka de ljushuvuden som sitter i stipendiefonderna, berättar han att det är hjärnan som blivit tom. Det kan jag mycket väl förstå. Han är säkert aldrig ensam, alltid sedd. Att vara en tevekändis kostar på.

Sedan följer ett underligt utfall mot en stackars mamma som uppges vara av säljar-natur och som byggt en pool i Marbella men här stoppar han sig snart eftersom han inte vill falla i den självbiografiska sommarprats-kategorin. (Fasa att bli en sådan som SR ringer för att fråga om man vill sommarprata- det kallar jag högmod.)

Därefter säger han sig vilja nollställa sig själv och inte PRESTERA varvid han i nästa stycke går igång på vilken mästare i smal litteratur han egentligen drömmer om att bli. Han har hävdat redan i första stycket att han skulle nobba Peter Englund men här i texten inser jag att det är ju PRECIS det samtalet han vill få. Välkommen till akademin. Han har STORA planer men låtsas ha små. I detta liknar han många andra manliga författare av samma generation, dessa förklätt blygsamma jeppar som aldrig kan låtsas om att de egentligen drivs av mycket stora tankar om sig själva och sitt litterära värde.

Slutligen prisar han återigen sina medarbetare: ”vem ska nu lyssna på mina litanior och suckanden, min utbrott över slappa romaner, mina rättshaveristiska åsikter, min cynism, mina bra och dåliga skämt?” Ja, kanske dina vänner? Din familj? Din fru som gillar att nollställa hemmet genom att städa. Ner i källaren med dig och skriv en lysande roman!