Känslan av skräck hos barn är inte ny. Jag känner igen den från min egen barndom, men då var det killar med andra namn i andra förorter som jag var rädd för och faktiskt fick stryk av.
Men jag är inte held såld på filmen och drabbades inte känslomässigt av den som jag gjorde med "De ofrivilliga". Kanske för att berättelsen saknar riktning och för att jag har sett storyn gestaltas lite för många gånger förut: unga män i grupp som spelar maktlekar och blir destruktiva. Flugornas herre, Funny Games. Ingenting händer med personerna, stackarna från medelklassen
med stulna mobiler och klarinett kommer det gå bra för, de svarta killarna kommer det förmodligen gå dåligt för. Ingen verkar ha ett val. Alla är fast i sina strukturer. Som att filmen i första hand är en sociologisk betraktelse över ett svenskt tillstånd. Ett debattinlägg. Jag har en vän som tyckte scenen när rånarna käkade pizza och pratade i mobil var rasistisk, det tyckte inte jag. Kanske för att jag inte upplevde dem som särskilt onda eller äckliga. Inte heller när en av de svarta killarna fuskar för att vinna springtävlingen- det så klart han måste fuska- spelregeln är ju att han MÅSTE vinna. Den obegripliga scenen med den magra flickan som dansar i slutet före killen med klarinett tyckte jag andades hoppfullhet, inte rasism. Men som att den var inslängd. Jag anar att Östlund haft problem när han klippte i hop den. Men vilket enastående skådespeleri. Man blir ju hoppfull om mänskligheten för mindre. Vilka killar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar