Gubben längst fram- c'est moi

Ni vet den där äldre mannen som alltid sitter längst fram på seminarier och sedan greppar mikrofonen och håller en lång utläggning om sakernas tillstånd- det strömmar lite gott ur blandat ur gubbens mun, han har suttit tyst länge och tagit emot information och nu får vi ta del av hans spridda reflexioner, information som idisslats i hjärnan. Han är jag.

Med detta sagt vill jag nu delge er mina tankar kring medievärldens framtid efter att ha på första bänk avlyssnat (och ja, ställt frågor med mikrofon) ett seminarium om boken “På väg mot medievärlden 2020” med Gunnar Nygren/ Ingela Wadbring  som redaktör.

Första intrycket: det kommer gå illa. Det finns ingen existerande affärsmodell för information som inte samtidigt har ett kommersiellt syfte, allt blir marknadskommunikation. Andra intrycket: Vissa kommer kunna ta del av högkvalitativ journalistik i framtiden också men de tillhör en bråkdel av befolkningen.

Finns det en presumtiv marknad för trovärdighet? Finns ett verkligt behov hos människor att bli tilltalade som läsare och inte som presumtiva konsumenter av ett budskap, en vara eller en tjänst- eller är detta behov socialt konstruerat av en kultur, ett lands utbildningsväsen? Jag fick inga svar.

Scenario: De lägre samhällsklasserna får liksom nu hålla tillgodo med förklädd reklam och PR förpackat som journalistik. Den övre medelklassen ger upp sitt uppfostringsprojekt av de lägre och skapar exklusiva reservat åt sig själva där de betalar för att SLIPPA läsa smörja som  tex SVD Weekend

— jenny morelli (@jennymorelli) March 31, 2013

Gnesta

I kanalen mellan Klämmingen och Frösjön. Tyst, vackert och snårigt.

Vi ska visst sjunga, Gellert Tamas

Vad säger Gellert Tamas i Dagens Nyheter? Eftersom han alltid påstår sig stå för fakta tänkte jag först att jag ska argumentera emot. Men så inser jag att man inte vinner över Tamas med fakta utan med samma typ av känslomässiga bilder som han använder.

Jag har länge haft svårt för hans mässande ton och hans förmåga att alltid skuldbelägga sina läsare. En dysangelisk Björn Ranelid med ett hårt och kallt budskap. Det är i ditt svenska hjärta den största rasisten bor. Han verkar alltid säga samma sak: Det är ditt fel, läsare att lasermannen springer runt och dödar folk. Jag har aldrig känt mig träffad och jag litar inte på honom nu heller eftersom han fortfarande arbetar med känslomässiga trick.

Är det någon som orkestrerat den politiskt korrekta tystnaden hos den upplysta vänstersvensken i innerstaden är det han. Rubriken i dagens DN-texten lyder: Det är dags att sluta sjunga.

Så vad säger Tamas? 1. Att statsmaken skanderar slagord i stället för att diskutera verkliga problem på Birgit Friggebos tid och nu. 2. Att Beatrice Ask är lika tondöv som Friggebo och att jakten på papperslösa strider emot föreställningen om allas lika värde. 3.Att liberala röster som Jasenko Selimović är blinda för existerande strukturer. 4. Att strukturell diskriminering finns. 5. Att Sverige är sämst i Europa på att tillvarata kompetens hos asylsökande. ( ha: Vi är alltså BÄST på strukturell diskriminering)  6. Alla andra markörer – kön, ålder eller klass – underordnas en enda faktor: vår, våra föräldrars eller ibland till och med våra mor- och farföräldrars födelseort. 7. Att frågor som "Hur mycket invandring tål Sverige?" gynnar Sverigedemokraternas politik. 8. Att Stina Dabrowski basunerar ut högerpopulismens grundtema att "vi inte får diskutera". 9. Att det fortfarande är rätt att inte stämma upp i gemensam sång och att vi inte ska känna oss som förträffliga antirasister.

Det här är mina reaktioner: Jag är trött på Friggebo-liknelsen. Det var 21 år sedan. Ja, det var klumpigt och naivt av henne att försöka lätta upp stämningen med sång. Nej, man knappast kan likställa invandrade svenskars situation på 1990- talet med de svartas frihetskamp i Amerika på 1960-talet. Men hon menade inget ondskefullt och det är märkligt att tro att politiker ska komma med konkreta förslag på ett möte med ett par hundra medborgare i ett Folkets hus. Mycket har hänt sedan dess och jag gillar inte att han målar upp publiken i Rinkeby som "frustrerade, rädda, rent av skräckslagna. De fruktar, bokstavligt talat, för sitt liv." Aha, en grupp offer står där. Någon kanske var rädd, visst, andra kanske var något annat. Inte vet jag, men hur vet han det?

Är inte expert på Reva. Åtgärden var säkert ineffektiv och resultatlös. Men Reva är väl en konsekvens av vår nuvarande lagstiftning? Reva är typ poliser som gör sitt (dåliga) jobb? Om Reva är inhumant ge mig ett alternativ till Reva? Hårdare gränskontroller? Låta alla som vill vara här? Kalla inte bara Reva ondskefullt. Formulera ett alternativ.

Jag tror inte Jasenko Selimović är helt blind för strukturer men han ser Tamas och Khemiris inställning till dessa strukturer som icke-konstruktiv. Selimović verka tycka att Sverige har kommit ganska långt i vår demokratiska process och att det är mer konstruktivt att vara ödmjuk inför det faktum att vi har det rätt bra.  Jag tror också att det finns strukturell diskrimering- överallt i alla sammanhang. Enligt en rapport från IFAU tenderar såväl invandrade som infödda svenskar att anställa personer med samma bakgrund. Det är en mänsklig svaghet att ofta "gilla lika"men jag likställer den inte med rasism.

Jag gillar inte heller att folk är sysslolösa. Jag vill att alla som vill jobba ska få jobb. Att människors meriter ska tillvaratas. Men Gellerts jämförande fakta om skillnader i sysselsättningsgrad länder emellan lämnar många frågor obesvarade. Skillnader har väl till exempel med ett lands lönenivåer att göra? Och att vissa länder -som Irland- har många invandrare som redan kan engelska? Och det här med att vara överkvalificerad gäller faktiskt alla jag känner oavsett vilka deras föräldrar är. Enligt denna rapport utmärker sig inte Sverige särskilt (sid 68) . Här är vi i gott sällskap av Tyskland, Norge, Danmark, Belgien, Kanada. I länder som Ungern och Grekland däremot är invandrare mer sysselsatta. Är dessa länder något att härma? Gellerts poäng är som vanligt att vi är VÄRST på att diskriminera. Jag köper inte det. Det betyder INTE att jag inte tror diskriminering existerar eller att vi inte ska jobba med dessa frågor.

Inte heller köper jag att diskussioner om problem med invandring gynnar Sverigedemokratisk politik.  Jag tror tvärtom att det är på grund av att många intellektuella undvikit svåra frågor om invandringspolitik som Sverigedemokraterna tagit sig in i riksdagen.  Det har funnits (mer förr- mindre nu) en kompakt tystnad kring vissa snåriga ämnen hos medelklassen i innerstaden eftersom det är så lätt att tycka fel. Gellert föreskriver alltså att alla (icke-sverigedemokrater som vill titta framåt och bygga en gemenskap med alla som bor här) ska SLUTA sjunga.
Nej, så klart vi inte ska sluta sjunga. Vi måste bara komma på bra sångtexter först.

På plats i hemmet

Fika hos mormor

Billigare än saffran

Affischera sina tankars gränser

Som att vi bygger olika rum där vårt eget tänkande ekar och rummens väggar är tapetserade med namn från filosofihistorien.  Att affischera sina tankars gränser med filosofiska namn: anar att det är så det måste vara. Att det helt enkelt inte skulle kunna vara på något annat sätt. Det är väl det som är "kultur". Men jag gillar inte väggar. Jag tänker alltid på tänkande som något som dunstar upp från- och svävar lite hit och dit över- en göl. Men så är jag ju inte heller filosof. Reflexion efter Filosofiska Rummets fenomenologi-diskussion. 

Fjompar mig mest här nu

Mer som livet är och inte som man VILL att det ska vara som min dotter sade: Instagram

Ingenting har hänt

I en parallell verklighet ringer sjukhuset i torsdagskväll och säger att de fått in en man och ett barn. En långtradare i södergående riktning på E4:an vid Salem såg dem inte och körde rakt in i bilen. Men ingenting har hänt. Alla mår bra. Fast bilen är kvaddad. Brandmännen var snälla och polisen körde dem ända till Gnesta.

Deg, naglar, smet och hår

Mika Rottenberg/ Magasin 3

Tonårspoesi

Inspirerad av Jenny Maria Nilsson letar jag fram ungdomsdikter från förr. 1985 närmare bestämt.

The first cut is the deepest, helt klart:


Jag tror inte jag kan stå emot länge till.
Tiden kommer ge min kärlek den gloria den saknar.
Nuet är alltid tyngt av kroppen.
Skriv aldrig om kärlek, galning!
Jag kan inte annat.
Tillintetgjord väntar jag på tiden.
Jag kan inte annat.
Rummet innehåller bara mig.
Tillbaka till livmodern, mörker, dvala.
Jag önskar att jag fastnat i din mun.
Inuti dig. För evigt förankrad i ditt kött.
Det kan aldrig bli stiltje igen.
Utan hopp om kärlek var jag lycklig.
Jag hoppades inget.
Nu kommer det ta år innan det mojnar.
Det här är något större än förälskelse, kärlek, längtan, sinnlighet, vänskap.
Du var ett nödvändigt villkor.


Det skymmer. Det är april.

9 april 1985. Ur samlingen "La Pucelle".

Jens och Nike

Nike Markelius, fd trummis i Tant Strul gick ut  nyligen i Dagens Nyheter och beskrev känslan av förnedring när hon tvingas sitta på meningslösa möten med jobbcoacher eftersom hon måste ut i arbetslivet och inte får stämpla längre. Texten går att läsa här.

Någon vecka senare skrev Jens Liljestrand en text i Expressen i vilken han blir förbannad på Nike Markelius- inte för att hon beskriver det meningslösa systemet utan för att hon beskriver dessa coacher på ett förnedrande sätt. Hennes text får honom att fatta sympati för kvinnorna som fått de här otacksamma jobben. Hans text kan ni läsa här.

Nu blev det så där intressant igen på Facebook för mina bekanta därinne delar sig raskt i två väldigt tydliga läger. För Nike Mot Jens och För Jens Mot Nike.

Själv håller jag med Liljestrand om att Nike Markelius text är ineffektiv så till vida att man som läsare tar parti FÖR jobbcoacherna MOT denna 50-åriga konstnärsdiva som uppenbarligen inte kan tänka sig att köra buss eller jobba på café när hon så småningom blir frisk. Misstaget Nike gör är att hon är föraktfull mot andra offer i det olyckliga system hon befinner sig i. Ingen bra utgångspunkt för förändring. Hon ser inte systemet, hon ser onda människor som vill henne illa.

Men jag förstår känslan Nike Markelius beskriver och jag tror precis som hon att det är ett enormt slöseri på resurser att starta en jobb-coach-industri. Jag har varken under socialdemokratiskt eller borgerligt styre fått ett jobb genom arbetsförmedlingen. Stämplade gjorde jag en kort period för många år sedan och det var vidrigt. En gång gick jag till soc och det var ännu vidrigare.  Och kultursvängen är på sitt sätt också vidrig. Ingenstans är man fri.
Så här skriver Liljestrand:

"...kultursvängen som ingen annan bransch kombinerar egotrippar och bekräftelse med social och ekonomisk otrygghet. Jag har sett det i min närhet, upplevt det själv."

På 90-talet var jag periodvis lika kränkt som Nike och tyckte verkligheten stal min självbild som konstnär. Men slutligen förstod att jag aldrig skulle känna mig fri inom den självbilden. Jag begrep att jag skulle bli tvungen att klamra mig fast vid en konstnärlig identitet för att orka spela med i ett godtyckligt och korkat bidragssystem och leva osäkert, dessutom blev mina föräldrar trötta på att ständigt sticka åt mig pengar eftersom de inte tyckte att jag var genial och borde underhållas.

Och jag såg många begåvade människor i min närhet bli sjuka och gå under för att de klamrade sig fast vid den där självbilden. På grund av barnen blev jag verklighetsanpassad; en journalist. MYCKET motvilligt men ändå. Och den dag som jag inte får vara journalist kanske jag kan få jobb på restaurang igen. Dikter skriver jag som hobby.

Men vad är det vi bör diskutera?
Ska vi med skattemedel försörja ett antal kulturarbetare som inte kan leva på sin konst utan att kräva att de samtidigt kör buss eller servera på restaurang?
Om svaret är ja- i sådana fall: hur många?
Och vilka blir kriterierna för att få vara en sådan kulturarbetare?
Ska man ha kvalitetskriterier? Eller vad?

Men om svaret är nej- ska alla konstnärer komma från den övre medelklassen.
De är nämligen de enda som har råd att skapa. Jag ser det hända redan nu.

Luka luka insa noka

Det finns ett feministiskt språk som heter Láadan. Visst låter det som om det konstruerats av en synnerligen hard working hemmafru på 80-talet: ordet radíidin betyder nämligen "non-holiday, a time allegdely a holiday but actually so much a burden because of work and preparations, that it is a dreaded occasion, especially when there are too many guests and none of them help".

Min favorit bland konstruerade språk är Toki Pona som konstruerats för att nå största möjliga enkelhet. 123 ord stort, 14 grundljud. John Quijada med språket ithkuil och hans gelikar är ett coolt gäng helt klart.  Läs mer om honom och andra konstruerade språk här

Blackbeansoup- räddar januari- 5 för en tia

Från rymden tack, inte från slurv och slafs

Har aldrig tänkt på att fotograferna Lennart Nilsson och Joel Peter Witkin har något gemensamt men efter dokumentären i går så ser jag likheterna.
Jag ser framför mig hur en ung och ambitiös Lennart Nilssson tassar bort till rätt avdelning på KI eller KS för att hämta ett aborterat foster.  Sedan tillbaka till fotostudion där han släpper ned den lilla kroppen i ett akvarium och ljussätter den på bästa sätt. Den svävar i rymden. Den är vacker. LIFE-redaktören jublar när hon ser resultatet. Världen jublar.

Så befäste han en föreställning om att vi kommer från evigheten (made of stars) och inte från slurv och slafs. Är bilderna "sanna"? Ja visst, om man med sann menar snyggt ljussatt foster i ett akvarium. Förmodligen färglagt i efterhand  Jag beundrar hans gärning mer och mer när jag inser vad han gjort. Se Nilssons storhet. Han var galnare och ville mer än vad man kunnat ana.

Inte "trivs bra i fängelset" för där sitter hon ej

Kära likgiltiga evighet

Teologie doktor Ann Heberlein vänder sig till Gud i Dagens Nyheter. Bilden av hennes allmäktige säger mycket om henne själv och jag förundras över vilket litet barn hon verkar vara. Bilden av ett tänkt du fungerar som en spegling av jagets alla önskningar. Hon säger ungefär: "Jag vill tro att du är en stark manlig beskyddare som tar hand om mig när jag mår dåligt".  Är det en vuxen kvinna, en feminist som talar här?
Börjar det inte bli dags att lämna gud? Det är tommare utan föreställningen om en högre makt men samtidigt lättare att andas. Man blir förstås väldigt ensam men det är okej. Har man tur träffar man andra som också är ensamma som man kan slå sig i slang med. Det finns ingen högre mening förutom den vi själva skapar. Ingen metafysisk kärlek existerar, bara den vi själva ger och tar, kärlek är en mänsklig verksamhet. Barn föds och evigheten förhåller sig likgiltig till deras existens. De kan viras in i papperspåsar och läggas i mörka gränder för att dö. Evigheten bryr sig inte. Håller helt med Marx om att religion är suckar från förtryckta varelser. Men att inte sucka gör mig förstås inte mindre förtryckt. Ödmjuk kan man vara inför andra storheter såsom tiden och rymden.

Jag försöker nu låtsas att jag vänder mig till min egen tänkta storhet. Det är inte lätt:

kära...likgiltiga...evighet...här rullar det på...vi fortsätter att plocka upp spädbarn och vira in dem i varma filtar...vi fortsätter att ta på varandra och att sjunga...kort är livet...

Framtidshopp stavas gröt

Gladiatorerna börjar klockan åtta. Har lovat min son Olle att titta på det. I kväll har vi ätit rester; ris, fiskbullar, kyckling. Chipsen och manchego-osten inhandlades i dag. Avslutade middagen med choklad med flingsalt.  Mor dricker Côtes du Rhône. Barnen dricker vatten. Far äro i Gnesta. Jag har verkligen skrivtorka. Tvingar mig själv att berätta vad jag gör i brist på inspiration. Är det så här när hälsan tiger still? Är detta tillståndet jag egentligen längtat efter i hela mitt liv?  Träffade en ung homo ludens denna morgon- hen sade att livet pendlar mellan hybris och den djupaste förtvivlan (sa hen:  förtvivlan?). Hen berättade dessutom om alla jämnåriga som skaffar kids och blir JÄTTETRÅKIGA.  Jag parerade med ett: "alla blir inte jättetråkiga. Men de flesta. Skaffa yngre vänner." Sedan försökte jag ingjuta hopp i min yngre vän och sade: hybris och förtvivlan går så småningom över. Till vad? frågade hen. Till ett slags jämnare gröt, svarade jag. 

Natt på Frejgatan

Står i pyjamas i det mörka köket och tittar ut genom fönstret. Huset på andra sidan mot Birger Jarlsgatan till är upplyst av grannarnas julbelysningar, en stjärna lyser starkt ovanför hustaket. I rummet bredvid köket ser tonårskillarna V och M på film (Ben Stiller?) I ett annat rum sover O på sin röda soffa. Drömmer kanske om "Sune i Grekland" som han såg i dag tillsammans med sina syskon och K.  O gjorde en dragning av filmen när han kom hem: en ondsint siminstruktör, en rolig pappa som gör något med en donut, någon som får ett slag mellan benen... M sover också efter att ha läst nya New Yorker allra först. Jag har tillbringat sista timmen med att läsa mig själv. Det är märkligt att vara text. Det är besynnerlig att glömma det man skriver i samma sekund man skriver det. Även detta ögonblick skall försvinna. 

Alla är sams