Teologie doktor Ann Heberlein vänder sig till Gud i Dagens Nyheter. Bilden av hennes allmäktige säger mycket om henne själv och jag förundras över vilket litet barn hon verkar vara. Bilden av ett tänkt du fungerar som en spegling av jagets alla önskningar. Hon säger ungefär: "Jag vill tro att du är en stark manlig beskyddare som tar hand om mig när jag mår dåligt". Är det en vuxen kvinna, en feminist som talar här?
Börjar det inte bli dags att lämna gud? Det är tommare utan föreställningen om en högre makt men samtidigt lättare att andas. Man blir förstås väldigt ensam men det är okej. Har man tur träffar man andra som också är ensamma som man kan slå sig i slang med. Det finns ingen högre mening förutom den vi själva skapar. Ingen metafysisk kärlek existerar, bara den vi själva ger och tar, kärlek är en mänsklig verksamhet. Barn föds och evigheten förhåller sig likgiltig till deras existens. De kan viras in i papperspåsar och läggas i mörka gränder för att dö. Evigheten bryr sig inte. Håller helt med Marx om att religion är suckar från förtryckta varelser. Men att inte sucka gör mig förstås inte mindre förtryckt. Ödmjuk kan man vara inför andra storheter såsom tiden och rymden.
Jag försöker nu låtsas att jag vänder mig till min egen tänkta storhet. Det är inte lätt:
kära...likgiltiga...evighet...här rullar det på...vi fortsätter att plocka upp spädbarn och vira in dem i varma filtar...vi fortsätter att ta på varandra och att sjunga...kort är livet...
Börjar det inte bli dags att lämna gud? Det är tommare utan föreställningen om en högre makt men samtidigt lättare att andas. Man blir förstås väldigt ensam men det är okej. Har man tur träffar man andra som också är ensamma som man kan slå sig i slang med. Det finns ingen högre mening förutom den vi själva skapar. Ingen metafysisk kärlek existerar, bara den vi själva ger och tar, kärlek är en mänsklig verksamhet. Barn föds och evigheten förhåller sig likgiltig till deras existens. De kan viras in i papperspåsar och läggas i mörka gränder för att dö. Evigheten bryr sig inte. Håller helt med Marx om att religion är suckar från förtryckta varelser. Men att inte sucka gör mig förstås inte mindre förtryckt. Ödmjuk kan man vara inför andra storheter såsom tiden och rymden.
Jag försöker nu låtsas att jag vänder mig till min egen tänkta storhet. Det är inte lätt:
kära...likgiltiga...evighet...här rullar det på...vi fortsätter att plocka upp spädbarn och vira in dem i varma filtar...vi fortsätter att ta på varandra och att sjunga...kort är livet...
6 kommentarer:
Nu skriver du flitigt, kul! / G
nyårslöfte! kul med Sven Harry!
Jag gillar också att du skriver oftare! Låt oss göra motstånd mot våra hjärnor och tänka. Få fatt på de där små tankeslingorna som svävar förbi när vi läser ngt, hur svårt och förgängliga de än är. Puss. Håller helt med dig för övrigt i detta ämne.
Tack Yusie! Jag undrar Kan man sluta tro på Gud som teologie doktor? Eller måste man byta jobb då? Som man väl bör i fall man är präst och tappar tron. Ekonomiskt beroende av att tro på Gud...
Någon gång tycker i alla fall jag att man bör sluta att ha låtsas-kompisar.
Det finns många som tjänar pengar på religion, en del slipper tom att betala skatt!
Jag vet inte heller hur teologi funkar. Måste man vara troende för att vara intresserad av bibeltexter? Fast det är klart, om man tycker att bibeln är en samling skönlitteratur så kanske man pluggar litteraturvetenskap istället.
Skicka en kommentar