Som att vi bygger olika rum där vårt eget tänkande ekar och rummens väggar är tapetserade med namn från filosofihistorien. Att affischera sina tankars gränser med filosofiska namn: anar att det är så det måste vara. Att det helt enkelt inte skulle kunna vara på något annat sätt. Det är väl det som är "kultur". Men jag gillar inte väggar. Jag tänker alltid på tänkande som något som dunstar upp från- och svävar lite hit och dit över- en göl. Men så är jag ju inte heller filosof. Reflexion efter Filosofiska Rummets fenomenologi-diskussion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar