Vad som inte är fiktion

Dimman är ingen fiktion. Inte ljuset, träden, stenarna, mossan. Människokroppen ingen fiktion. Inte heller kylan, årstiderna eller mörkret. Men det jag skriver nu är fiktion, att namnge är fiktion. Som ånga stiger berättelsen från tyst materia. Vilken evolutionär betydelse för människan har fiktionen? Den talar om rörelse. Den får oss att tro att något händer. Den hjälper oss att föröka oss. Den håller liv i våra barn.

Om fiktion inuti fiktion

Jag har börjat uppfatta allt jag är med om som fiktion. Pengar och yrken, språk, vänskap, tårtor och rulltrappor. Jag menar inte att dessa företeelser är overkliga. Snarare uppfattar jag själva verkligheten som en överenskommelse, en fiktion. Med detta sätt att se på världen får jag svårt att skapa något nytt.  Jag har ingen aning om vad för slags texter som behövs inuti allt det här som bara pulserar och pågår och som jag befinner mig i.  Jag märker att jag älskar mina kroppsfunktioner och mina sinnen mer och mer. Det är höst nu. Dofterna! Men börjar tycka att jag (självbilden och den fiktionsstyrda berättelsen) blivit mer och mer ointressant. 

Om inget särskilt

Hösten är här.  Dofterna i marken. Den kyla som sveper in fast dagarna är varma.  En glädje i kroppen. Den spritter när den vaknar. Vetskapen om det närstående mörkret. Jag sitter i lägenheten på Frejgatan med en kopp kaffe och ska snart bege mig till Centrum för fotografi där nordisk fotografi ska diskuteras. Datorn har varit på sedan klockan sju och jag har skrivit notiser och läst texter då vi presslägger nästa vecka. Världen är orolig. Så här skrev jag 2000 i några texter från tunnelbanan:

T-centralen 5 minuter Dom hittar döda i containrar.

Moder fader barn och spädbarn.
Dom hittar döda i containrar. Moder fader barn och spädbarn.

Natten vimlar av väldoftande unga kvinnor. SL män letar efter något bland sätena. En bomb?

Vänsterjournalister. Varför i hela fridens namn valde jag den som dansade sämst? Jo, han hade besökt mitt föräldrarhem. Han visste mitt flicknamn. Främlingar vart jag än blickar. Till och med forna vänner är främlingar numera

Containrar i Asien med flyktingar i. Skrivet i Sverige år 2000. Det var länge sedan. Hade varit på fest med vänsterjournalister. Lite låg anar jag.

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga

Morgonen den 25 juni 2015

Jag sitter i mitt kök. Om en timme cyklar jag från Vasastan till Södermalm via Kungsträdgården. Jag förbereder inför ett seminarium i Almedalen och har bläddrat igenom programpunkterna. Lovar mig själv att jag måste gå på i alla fall något seminarium som är far off. Typ Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas.  Sommaren har ännu inte kommit till Sverige.

Självrannsakan

Jag är en så kallad early adapter. Bloggade började jag med 2005, Facebook 2007. Nu publicerar jag helst bilder på Instagram eftersom jag inte orkar ha en stark åsikt om allt, skriva politiska inlägg som hamnar fel, tycka fel saker inför publik. Jag beundrar de som är på twitter och slåss men samtidigt vill jag inte vara som dem. Jag vill inte tänka i opposition med andra i realtid. Jag har inte alltid en stark åsikt. Det är inte min person.  Så länge som jag bloggade (här) hade jag tid att utveckla resonemang i text. Jag kanske inte alltid publicerade genomtänkta inlägg men skrivandet skärpte mig att få tycka saker färdigt. Utveckla en tanke. Den som läste mig och kommenterade var tvungen att ta del av hela texten innan de skrev en kommentar. Nu för tiden aktar jag mig att skriva saker som kan vara kontroversiella. Jag orkar inte 1. få spö, 2. få långa trådar där folk missförstår min avsikt etc. Det jag använder Facebook till nu mest är faktiskt att kommunicera med min 83-åriga mamma som nyligen gick med. Jag lägger upp filmer om gulliga djur och bebisar på hennes sida.  Mitt senaste inlägg är en film på ett stort antal myror som släpar på en korv. Ja, det är mysigt. Förr var Facebook världen. Nu är det mamma.

Men i går publicerade Ebba Witt Brattström en text om kulturmän och deras förkärlek för unga kvinnor. Den väckte tankar hos mig. Även jag har läst och sett "Matrosen och stjärnan" när det begav sig så tanken är inte ny. Jag hade velat utveckla och kommentera hennes text men jag kände inte att jag orkade ha en åsikt som avvek från Ebbas en smula och publicera denna åsikt. Jag tyckte inte jag hade tid. Att stå på torget och hojta ger mig inte mer tankefrihet. Tvärtom. Det kostar socialt att tänka fel. Att försvara Stig Larsson eller Knaussgård kan kosta mig sociala poäng. Jag tänker på Justine Sacci som skrev ett (dåligt) skämt om aids på twitter och förlorade sitt jobb. Jag tror jag måste hoppa av det här tåget snart. Jag vill börja tänka bättre.

Jenny bakom PR-skylten

Syrrans kompis skickade ett urklipp till henne som jag fick förra helgen och såg för första gången sedan det begav sig. Saxat ur DN den 15 september 1991. Foto: Folke Hellberg.  Notera rubriken. Jag antogs inte ha någon vidare talang än just PR-skills. Sådan var bilden.  Kallades media-bluff av vissa företrädare från det litterära gardet. Jag har inte läst texten ännu men jag ser på porträttet av den här unga runda flickan och undrar vad problemet var. Jag hade ätstörningar då tyvärr. Upp och ned i vikt, år ut och år in,  träffade en massa terapeuter som fick mig att tala om fel saker och en fast förankrad självbild som handlade om att man var SJÄL och inte KROPP och att man inte skulle TRÄNA men däremot KEDJERÖKA och DRICKA och så vidare.  De skumma var att ätstörningar gick över av sig själva exakt två år senare när jag skilde mig från min amerikanska man och träffade min första dotters man. Hjärnan är besynnerlig, plötsligt byter den bara spår. Mat har inte varit laddat sedan dess. Ätstörningarna skymtar i min andra diktsamling "Som hör boskapen till" men jag ville aldrig ge dem ett ansikte, de var aldrig jag. 

När jag var häxa på Facebook

I DN förra helgen fanns ett personporträtt på en SVD-journalist i New York skrivet av en bekant till mig, DN-journalist och Facebook-kompis.  SVD-journalisten har skrivit en bok om situationen för flickor i Afghanistan, ett kort utdrag från boken var publicerat.

Jag läste personporträttet och reagerade på att SVD- journalisten verkade ha gott om pengar. Det kan tilläggas att DN drog stort på personporträttet, texten på SVD- journalisten var en helsida, helsidesporträtt på SVD-journalisten både på framsidan och inne i tidningen, tyngdpunkten låg alltså redan på henne (tre sidor) och inte på texten (halvsida) från Afghanistan som hon skrivit.

Det var ett life-style-aktigt porträtt i text och bild som vi ofta ser i DN, där man hyllar en svensk som slår utomlands, preferably New York. Det ovanliga var att den porträtterade var just frilansjournalist och inte pop-ikon eller app-utvecklare eller liknande.

Inne på Facebook hade DN-journalisten länkat till personporträttet.  Jag satt på bussen på väg till min mamma och i stället för att bara göra en "like" skrev jag: "Tack, men jag undrar lite vad du menar med att hon "visar att det går att leva på att skriva" 3:a i Soho. Hon framstår som priviligierad, rik familj eller rik man tänker man."

Och det skulle jag ju inte ha gjort för det visar sig att SVD- journalisten är kompis med DN-journalisten och SVD-journalisten läser min kommentar och går i taket.

SVD-journalisten skriver:
"Jag kanske har haft sex med någon för att få jobb. Klassisk patriakal idé attt anta att den kvinna som arbetar hårt och försörjer sig själv har rika föräldrar eller rik man. Någon rimlig förklaring måste det ju helt klart finnas till denna orättvisa. Givet att det kommer från en kvinna också. Precis som i Afghanistan."

Då begår jag dagens andra miss- jag går i polemik med SVD-journalisten om huruvida hon är priviligierad eller ej. Jag var ju kritisk mot den mediala framställningen av henne men det glömmer jag bort:

"Det är väl toppen att du tjänar så pass bra på journalistiken som du gör. Jag vet bara hur tufft det är för alla jag känner både i New York och i Sverige. Därav min fråga till Sanna."

Det hela slutar med att fler och fler sluter upp på SVD-journalistens sida som inte drar sig för att kalla mig "häxa" och slutar ett inlägg med "Fuck-off".

En annan gemensam bekant får sista ordet i tråden.  Hon skriver att hon skäms över irrelevansen i min första fråga, att det är fel att lägga fokus på just detta när ämnet är så tungt, det vill säga flickornas situation i Afghanistan. Jag tvekar innan jag sätter en like på den slutkommentaren.

Grejen är ju att ämnet i tråden (som jag alltså startade och verkligen ångrar att jag startade) speglar det DN redan har gjort, det vill säga har ett helt annat fokus i frågan. Idol-porträttet på den svenska journalisten fick mest utrymme. Texten om flickorna nästan inget. Det var ju det som skavde.

Så vad lärde jag mig?  Att vi lever i en likes-kultur där vi alla är kompisar med alla och vi lätt kan trampa någon på tårna. Att Facebook-trådar inte lämpar sig för att vara det allra minsta kritisk om man inte har en väldig massa tid att bråka om fel saker.  Att roller är förvirrade. Är jag DN-läsare eller offentlig debattör när jag sitter i mitt kök? Jag fick även en något mer komplex bild av SVD-journalisten i personporträttet. Nästa gång när jag tycker att DN inte sköter sig eller retar mig på något får jag skriva en insändare i stället eller ett direkt brev till kulturchefen.

De humorlösa är farligast av alla

En fotograf, konstnär eller journalist ska inte vara artig eller anpassa sig efter omgivningens känslor och ­politiska prioriteringar. Om en fotograf vill göra bilder av eller en skribent skriva om något som upprör någon eller några är det fotografens/ konstnärens fulla rätt att göra så. Författaren Salman Rushdie vars roman Satansversermisshagade ayatollah Khomeini redan för 25 år sedan säger: “ din rätt att vilja slå mig går så långt som till den punkt där min näsa börjar.” Det fria ordet är heligt. Även när jag själv blir kränkt.

 Dödskjutningarna på Charlie Hebdo redaktionen i Paris i går väcker vrede och skräck över hela västvärlden och det är förstås extremisternas uppsåt. Jag skrattar inte ihjäl mig åt Charlie Hebdos satiriska omslag men försvarar tecknarnas rätt att utöva sin humor och sin konstnärliga frihet.

 Men att enbart skriva “Jag är Charlie" i dag är ett ganska slappt ställningstagande för yttrandefriheten. Handlingen innebär varken någon risk för den som gör det eller att verkligen ta sitt ansvar. Yttrandefriheten har ett rätt otydligt försvar i den svenska offentligheten. Jag kan inte minnas hur många gånger jag varit ensam om att till exempel försvara Lars Vilks Muhammed-teckning från 2007 i olika högljudda diskussioner och blivit kallad extrem och någon som går rasisters ärende.

 Men jag kan inte begripa hur jag kan ställa mig annorlunda till hans rätt att skapa sin konst. För även om vissa yttranden, teckningar, fotografier kan gynna vissa politiska grupper som jag inte vill ha något att göra med är jag ännu mer rädd för att bidra till att samhället utvecklas till att vara repressivt och att vi skräckslagna för extremisters våld låter bli att yttra oss i frågor som kan väcka någons misshag.

 Komikern Özz Nûjen skriver i Expressen att det är vår förbannade plikt, skyldighet och rättighet att skämta om allt och alla och jag kan inte annat än att hålla med. De humorlösa på vår jord är farligast av alla. Oavsett vilken fundamentalism de bekänner sig till.