En fotograf, konstnär eller journalist ska inte vara artig eller anpassa sig efter omgivningens känslor och politiska prioriteringar.
Om en fotograf vill göra bilder av eller en skribent skriva om något som upprör någon eller några är det fotografens/ konstnärens fulla rätt att göra så. Författaren Salman Rushdie vars roman Satansversermisshagade ayatollah Khomeini redan för 25 år sedan säger: “ din rätt att vilja slå mig går så långt som till den punkt där min näsa börjar.” Det fria ordet är heligt. Även när jag själv blir kränkt.
Dödskjutningarna på Charlie Hebdo redaktionen i Paris i går väcker vrede och skräck över hela västvärlden och det är förstås extremisternas uppsåt. Jag skrattar inte ihjäl mig åt Charlie Hebdos satiriska omslag men försvarar tecknarnas rätt att utöva sin humor och sin konstnärliga frihet.
Men att enbart skriva “Jag är Charlie" i dag är ett ganska slappt ställningstagande för yttrandefriheten. Handlingen innebär varken någon risk för den som gör det eller att verkligen ta sitt ansvar. Yttrandefriheten har ett rätt otydligt försvar i den svenska offentligheten. Jag kan inte minnas hur många gånger jag varit ensam om att till exempel försvara Lars Vilks Muhammed-teckning från 2007 i olika högljudda diskussioner och blivit kallad extrem och någon som går rasisters ärende.
Men jag kan inte begripa hur jag kan ställa mig annorlunda till hans rätt att skapa sin konst. För även om vissa yttranden, teckningar, fotografier kan gynna vissa politiska grupper som jag inte vill ha något att göra med är jag ännu mer rädd för att bidra till att samhället utvecklas till att vara repressivt och att vi skräckslagna för extremisters våld låter bli att yttra oss i frågor som kan väcka någons misshag.
Komikern Özz Nûjen skriver i Expressen att det är vår förbannade plikt, skyldighet och rättighet att skämta om allt och alla och jag kan inte annat än att hålla med. De humorlösa på vår jord är farligast av alla. Oavsett vilken fundamentalism de bekänner sig till.
Dödskjutningarna på Charlie Hebdo redaktionen i Paris i går väcker vrede och skräck över hela västvärlden och det är förstås extremisternas uppsåt. Jag skrattar inte ihjäl mig åt Charlie Hebdos satiriska omslag men försvarar tecknarnas rätt att utöva sin humor och sin konstnärliga frihet.
Men att enbart skriva “Jag är Charlie" i dag är ett ganska slappt ställningstagande för yttrandefriheten. Handlingen innebär varken någon risk för den som gör det eller att verkligen ta sitt ansvar. Yttrandefriheten har ett rätt otydligt försvar i den svenska offentligheten. Jag kan inte minnas hur många gånger jag varit ensam om att till exempel försvara Lars Vilks Muhammed-teckning från 2007 i olika högljudda diskussioner och blivit kallad extrem och någon som går rasisters ärende.
Men jag kan inte begripa hur jag kan ställa mig annorlunda till hans rätt att skapa sin konst. För även om vissa yttranden, teckningar, fotografier kan gynna vissa politiska grupper som jag inte vill ha något att göra med är jag ännu mer rädd för att bidra till att samhället utvecklas till att vara repressivt och att vi skräckslagna för extremisters våld låter bli att yttra oss i frågor som kan väcka någons misshag.
Komikern Özz Nûjen skriver i Expressen att det är vår förbannade plikt, skyldighet och rättighet att skämta om allt och alla och jag kan inte annat än att hålla med. De humorlösa på vår jord är farligast av alla. Oavsett vilken fundamentalism de bekänner sig till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar