Dimman är ingen fiktion. Inte ljuset, träden, stenarna, mossan. Människokroppen ingen fiktion. Inte heller kylan, årstiderna eller mörkret. Men det jag skriver nu är fiktion, att namnge är fiktion. Som ånga stiger berättelsen från tyst materia. Vilken evolutionär betydelse för människan har fiktionen? Den talar om rörelse. Den får oss att tro att något händer. Den hjälper oss att föröka oss. Den håller liv i våra barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar