Jag har börjat uppfatta allt jag är med om som fiktion. Pengar och yrken, språk, vänskap, tårtor och rulltrappor. Jag menar inte att dessa företeelser är overkliga. Snarare uppfattar jag själva verkligheten som en överenskommelse, en fiktion. Med detta sätt att se på världen får jag svårt att skapa något nytt. Jag har ingen aning om vad för slags texter som behövs inuti allt det här som bara pulserar och pågår och som jag befinner mig i. Jag märker att jag älskar mina kroppsfunktioner och mina sinnen mer och mer. Det är höst nu. Dofterna! Men börjar tycka att jag (självbilden och den fiktionsstyrda berättelsen) blivit mer och mer ointressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar