Skavlan-intervju med syster

Jag har gjort en intervju med programledaren Fredrik Skavlan för nya numret av Tidningen Vi som är ute nu. Ett uttalande från min syster är inflätat i texten...

- Det jag är mest rädd för är att göra hundteve.
- Hundteve, vad är det?

- Ja, förra vintern bjöd vi in Skandinaviens fulaste hundar till Skavlan, i samma program som den amerikanska sångerskan Rihanna var gäst. Jag hade inte sett hundarna innan och förväntade mig två riktigt fula bestar. I stället ser jag två helt ordinära hundar komma in i studion. Labradoren, känd för en extrem tunga som brukar hänga långt ned på magen, har mirakulöst nog fått in tungan i munnen. Den ser ut som en helt vanlig labrador. Och nakenhunden ser ut som en vanlig kinesisk nakenhund. Jag håller god min och försöker ändå göra show av detta fiasko. Men jag har väldiga problem att förklara upplägget för Rihanna som sitter i sin fåtölj och ser ut som ett frågetecken.

Skräcken för att göra hundjournalistik infinner sig även hos mig när jag sagt ja till att göra en intervju med Skavlan. Min storasyster Ingrid är inte mycket till hjälp när jag ringer för att få stöd.
-Skavlan? Vad ska du prata med honom om? Han är ju inte intressant, det är ju hans gäster som är spännande, säger hon.

Socialdemokratisk ideologi har varit mest framgångsrik i små homogena öriken såsom Storbrittanien och Skandinavien skriver den kände historikern Tony Judt.

Socialdemokrati kan alltså inte längre vara liktydigt med folkhem- ordet leder oss genast in i den återvändsgränd där många socialdemokrater står och trampar villrådigt i tillsammans med mer uttalat nationalistiska medborgare. För vad är det för slags stark nationalstat som de efterfrågar? Hur exakt ska har de tänkt att skriva berättelsen om den starka staten utan att använda nationalistisk retorik?

Carin Jämtin låter obehagligt lik de lydiga knähundarna jag mötte på Ungdomsstyrelsen där Leif Linde anställde sina gamla kompisar han delat tält som Ung Örn i Västerås. Jag minns när Göran Persson basunerade ut att vi "inte får glömma förintelsen". Jag kunde inte gå på ett möte sedan utan att någon sa "vi får inte glömma förintelsen"

Men det får vi, vi får glömma den och vi får glömma hungern som rev i våra förfäders kropppar.

1945. Minnet av hunger och krig gjorde oss villiga att kämpa för ett gemensamt mål- med en gemensam nämnare att ta avstamp från.
Men 2011? Domesticerade och proppmätta, vad för slags avstamp ska vi ha gemensamt? Och vilka är vi? Har jag något gemensamt med min granne Susanna, den sjukpensionerade syrianskan med 10 barn? Vi har inget gemensamt språk, ingen gemensam offentlighet, ingen gemensam problembeskrivning, förutom möjligen när tvättmaskinen pajar.

Jag tror att politiska ideologier uppstår som reaktioner på livsbetingelser (ekonomiska, geografiska, klimatmässiga etc). Och svaret på morgondagens jämställdhet stavas inte socialdemokrati- inte på det sätt Carin Jämtin använder ordet. Hon (och Henric Berggren) verkar vilja ha en stark nationalstat som motvikt till den globala marknaden och som garant för jämlikhet- samtidigt vill de inte bygga en nation- absolut inte kallas nationalister...Vilken typ av instution kan garantera en jämlikhet?

Jag tror S har spelat ut sin roll. I alla fall så länge de tuggar vidare.
Och vad är det för blivande nation, region, stat vi ska till? I

Zeppelinare till födelsedagsbarnet

Grattis Kille!

Läser om "Är svensken en människa" av Henrik Berggren och Lars Trädgårdh och fastnar för raderna om att den svenska genusordningen i första hand har frigjort mannen- inte kvinnan. Statsindividualismen som varit rådande sedan andra världskriget har befriat mannen från hans traditionella roll som familjens överhuvud och försörjare men knappast lett fram till att göra kvinnor och män mer jämställda. Författarna ser sig skymta ett nytt mansideal "som inte är förknippat till ett förpliktigande faderskap men som behållit de privilegier som var det gamla patriarkets."

Plötsligt ser jag detta moderna mansideal precis överallt: I Karl Ove Knausgård, i Dexter, i Felix Herngrens gestalt i Solsidan och i Keith Richards, den gamle rockräven som bevisligen inte betalat något pris alls för det sätt han har valt att leva sitt liv. Patriarken är död, länge leve pojkmannen och hans kompisar.

Kvinnan, enligt Berggren och Trädgårdh, knotar på i ekorrhjulet precis som hon gjorde för hundra år sedan.

Det kvinnliga könets helgd

Hon sade:
- Jag håller inte det kvinnliga könsorganet lika heligt som andra i vår kultur. Jag ser det som en kroppsdel bland flera andra. Därför retar det mig att det i alla diskussioner finns ett underförstått konsensus: att fortplantningsapparaten vi kvinnor har mellan våra ben kan skändas. Jag frågar mig då: Är den en kyrka? Är den ett barn? Jag föredrar faktiskt att en otvättad manslem olovligen vispar runt där nere framför att ha den i ansiktet eller i närheten av munnen. Jag håller ansiktet för heligare än könet.
-Men ditt förhållningssätt legitimerar inte det våldtäkt?

- Jag är emot alla former av övergrepp- men jag särställer inte det kvinnliga könet.

- Men du har ju barn, sade jag. Hur många otvättade manslemmar ska olovligen få vispa runt i närheten av din dotters kön?
-Ja, där blir det svårt- hur ska jag förhålla mig till det växande flickebarnets dygd? Barn får man inte skända. Barn får man inte slå. Men hur jag än stålsätter mig kommer livet smutsa ned mitt barn.

Bilden är från Etsy Jag bildgooglade vulva, svårt att hitta rätt bild, fann en vulvataxi här som jag tänkte ta men den blev lite väl skoj.

Tanten

I dag uppmärksammade DN KULTUR Fotografisk tidskrift vilket jag så klart blev glad för. Jag satt på jobbet, höll på att på svara mail, då telefonen ringde. Det var en kvinna som presenterade sig som redaktör för en obskyr kulturstidskrift och hon frågade varifrån jag fått JeongMees Yoons bilder. Kvinnan hade nämligen publicerat en av dem i SIN TIDSKRIFT för ett par år sedan men hon tyckte inte att de hade kvaliteten att platsa på första sidan...
Nehej..?
Vad svarar man på det?
Jag sade som det var att jag råkade gå in på ett galleri i Paris där de råkade hänga och AD-Anders råkade gilla dem...Kvinnan ville nu veta vem som skrivit texten om JeongMee. Det var inte mycket till text sade jag men den har jag skrivit. Kvinnan sade då att hon ville veta om journalisten som EN GÅNG skrivit en text om JeongMee Yoon i HENNES TIDSKRIFT hade sålt texten igen...Det har väl journalisten i sådana fall rätt till sade jag. Hör du, du får väl skicka din egen tidning till DN om du nu vill att de skriver om den sade jag. Det har jag gjort. Ni borde prenumerera på den. Endast 239 kronor per år sade tanten. Tack men nej tack sade jag.
Men tanten lyckades med sitt uppsåt- för idag har glädjen över att DN skrev om F smolkats ned av en tant som MÅSTE leta rätt på numret till redaktören för Fotografisk Tidskrift och MÅSTE ringa densamma för att negga och vara missnöjd för att ingen läser eller skriver om hennes alster.

Nostalgi på Sergelstorg

Fotografisk Tidskrift

Här kan du läsa delar av nya numret av Fotografisk Tidskrift som PDF. Har inte provat att läsa issuu på Ipad men använd mobilen att surfa till m.issuu.com och ladda ned en gratis app så att man kan läsa pdferna. Har även lagt upp ett konto på Qiozk. Det kostar 500 kronor per år och värt att hålla koll på.

Det vettlösa vilda

Ja, man kan säga att det är ett slags pulserande gröt i vilket inget går att tyda. Det ingår i en rörelse människan inte kan påverka. Vi virvlar i det. Det föregår vårt tänkande. Jag tror inte ens att det har färg. Det vilda kan inte förvärvas genom överenskommelse. Det vilda har inget mål och kan inte heller besvärjas med samhällsbygge. Vi besvärjer det med olika typer av hybris: ekologiskt tänkande, sång, hållbar utveckling, solidaritet med mera.
Det vettlösa vilda fnissar dock inte åt oss, vilket man kan kanske kan tro. Det är bara där. Man kan under sin korta domesticerade levnad försöka föreställa sig hur det framtida vildas organismer väljer att formulera sig. Jag tror på kommunikation genom skälvningar, lukter, möjligtvist biologiska ljusshower.