Vinden 1982

Ett starkt ljus strömmar in från det sneda takfönstret som syns till vänster i bild. Ljuset får pappas skjorta att överexponeras. Den lyser sakralt som vore den beklädnad åt en korgosse i ett kyrkrum. Det måste vara eftermiddag eftersom ljuset faller från sydväst.

Pappas polisonger och tjocka mage vittnar om att det är tidigt åttiotal. Han är fortfarande vid god vigör, är frisk i minst tio år till och har nästan trettio år kvar att leva. Som alltid i skor, hängslen och skjorta, sådan var hans klädsel, vardag som fest. Oftast slips också men inte denna dag.

Längst bort i dunklet bredvid dörren står min kostymklädda morfar lutad med händerna bakom ryggen. Hans blick är mild när den vilar på mamma som sampråkar med mormor i mitten av rummet. Det är svårt att höra vad mormor viskar mot slutet.

I scenens mitt: Mamma, i beigerutig sidenklänning, står lutad över mormor vars lilla fågelkropp, med ryggen mot kameran, endast skymtar glimtvis. Vi ser de smala benen, de ordentliga skorna, den mönstrade klänningen och det tunna, tunna håret som alltid är bakåtkammat (oftast med två kammar men de syns inte i bild).

Längst till höger med ett svagare ljus från det östra vindsfönstret står min syster Ingrids kille Björne. Han utstrålar handlingskraft, i beredskap med vänstra handen på rullstolen. Det är antagligen han och pappa som burit upp mormor på vinden.

Vi är i mitt nya rum som precis blivit iordningställt med korkmönstrad plastmatta, vita väggar och gröna växter. Min syster Gudrun skymtar bakom Björne, även hon ser högtidlig ut med blicken mot centrum där mormor och mamma befinner sig. Hela bilden andas allvar.

På väggen bakom Björne syns en målning som föreställer en jazzbandstrio med en svart sångerska i mitten som viftar med armen och spelar tamburin. Det var den första tavla jag målade som spräckte min tidigare ordning då enbart trådsmala modeller i eleganta modekläder ansågs värdiga nog att förekomma i min bildvärld. Den utlevande kvinnan har gummistövlar och är naken. Möjligen upplever mormor och morfar tavlan som provocerande. Men ingen säger något om detta.

Det kan vara sista gången mormor kom till huset i Ensta. Efter besöket på vinden äter vi tidig middag vid det stora bordet i allrummet en trappa ned.