Ett starkt ljus strömmar in från det sneda takfönstret som syns till vänster i bild. Ljuset får pappas skjorta att överexponeras. Den lyser sakralt som vore den beklädnad åt en korgosse i ett kyrkrum. Det måste vara eftermiddag eftersom ljuset faller från sydväst.
Pappas polisonger och tjocka mage vittnar om att det är tidigt åttiotal. Han är fortfarande vid god vigör, är frisk i minst tio år till och har nästan trettio år kvar att leva. Som alltid i skor, hängslen och skjorta, sådan var hans klädsel, vardag som fest. Oftast slips också men inte denna dag.
Längst bort i dunklet bredvid dörren står min kostymklädda morfar lutad med händerna bakom ryggen. Hans blick är mild när den vilar på mamma som sampråkar med mormor i mitten av rummet. Det är svårt att höra vad mormor viskar mot slutet.
I scenens mitt: Mamma, i beigerutig sidenklänning, står lutad över mormor vars lilla fågelkropp, med ryggen mot kameran, endast skymtar glimtvis. Vi ser de smala benen, de ordentliga skorna, den mönstrade klänningen och det tunna, tunna håret som alltid är bakåtkammat (oftast med två kammar men de syns inte i bild).
Längst till höger med ett svagare ljus från det östra vindsfönstret står min syster Ingrids kille Björne. Han utstrålar handlingskraft, i beredskap med vänstra handen på rullstolen. Det är antagligen han och pappa som burit upp mormor på vinden.
Vi är i mitt nya rum som precis blivit iordningställt med korkmönstrad plastmatta, vita väggar och gröna växter. Min syster Gudrun skymtar bakom Björne, även hon ser högtidlig ut med blicken mot centrum där mormor och mamma befinner sig. Hela bilden andas allvar.
På väggen bakom Björne syns en målning som föreställer en jazzbandstrio med en svart sångerska i mitten som viftar med armen och spelar tamburin. Det var den första tavla jag målade som spräckte min tidigare ordning då enbart trådsmala modeller i eleganta modekläder ansågs värdiga nog att förekomma i min bildvärld. Den utlevande kvinnan har gummistövlar och är naken. Möjligen upplever mormor och morfar tavlan som provocerande. Men ingen säger något om detta.
Det kan vara sista gången mormor kom till huset i Ensta. Efter besöket på vinden äter vi tidig middag vid det stora bordet i allrummet en trappa ned.
Nyss fyllda fjorton, har en modeblogg med ca 50 000 läsare per dag som ni hittar här. Alla stora designers älskar henne och flyger henne gärna runt jordklotet för att hon ska se och blogga om deras kreationer. Hon sade nyligen nej till att medverka i Oprah Winfrey- show:
Öppnade en låda och där låg han: Dorinel Marc. Alltid aktuell men särskilt aktuell nästa vår. Stay tuned. Han fyller också år i dag. Foto av Dorinel: Jonas Lindstedt.
Bokmässan för tredje året i rad. Sprang runt och gav bort första numret av Fotografisk Tidskrift och var uppe på scen med Anders Birgersson, AD och pratade om nya grafiska profilen och min vision. Minglade på Park två kvällar i rad. Det är som att jag blir elektriferad av att möta så många bekanta. Var på Bonniers mingel, Natur och Kulturs mingel och Tidningen Vi:s mingel. 
Ett starkt ljus strömmar in från det sneda takfönstret som syns till vänster i bild. Ljuset får pappas skjorta att överexponeras. Den lyser sakralt som vore den beklädnad åt en korgosse i ett kyrkrum. Det måste vara eftermiddag eftersom ljuset faller från sydväst. 
Fundamentet jag står på. Lennart var min pappa (1931- 2009). Jag och syrrorna har startat en Facebooksida i hans minne. Goda dagar tror jag mig ha ärvt hans känsla för timing. Den fanns kvar länge i honom, trots att han hade alzheimers mot slutet kunde han kläcka en one-liner i bland.
