Skolan Vilks

Idé bortskänkes till ambitiös journalist skrev jag på bloggen innan jag gick ut och hoppade studsmatta. Det var sommaren 2007 och rondellhunden hade precis dykt upp i medierna. Jag hade läst Lars Vilks blogg sedan ett halvår tillbaka. Att han inte romantiserade över sin egen och andras konstnärliga gärning tilltalade mig enormt och hans texter var skarpa och analytiska. Jag lärde mig om aktörerna i - och reglerna för- konstvärlden. Bloggen finns här.

Samma kväll sabbade jag den fina stämningen vid middagsbordet när jag tog upp rondellhunden med vännerna utanför sommarhuset på Gotland. De församlade tyckte teckningen var en onödig provokation och dessutom ful. "Varför slå på muslimer, de ligger ju redan ned?" Jag gick till högljutt försvar för Lars Vilks och hävdade att han bara hade gjort sitt jobb som konstnär.

Men vännerna hade redan började reta sig på mediebilden, han var en stolle som sökte uppmärksamhet.
Medierna tog över berättelsen om rondellhunden och konstvärlden höll sig knäpptyst eller var öppet föraktfull. Det tog ett bra tag innan kultursidorna tog i ämnet.

Jag fortsätter att lära mig av Vilks. Han kallas ofta narcissist men jag känner till andra som förtjänar epitetet bättre. Varje gång någon kallar honom "främlingsfientlig" eller beskriver hans teckning som "ful" lär jag mig något om vår beröringsskräck för islam, var gränserna går för etablissemang och icke-etablissemang, om makten över ordet och över den goda smaken och slutligen något om vad konst är och -som i det här fallet- inte är. För några veckor sedan skrev Schottenius positivt om Vilks och i går skrev Johan Lundberg en text i DN och verkar äntligen begripa vad Vilks gärning går ut på. Det tog några år. Maskineriet är trögt. Konstnärer snabba.