söndag 7 mars 2010

Dikten som städtrasa

Min fars inre träd blev kan man säga magrare och magrare med åren.
Personlighet tex tänkte jag mkt på när jag satt och stirrade på honom på slutet
vad exakt är det?
Vissa människor har tjocka inre träd med kvistiga stammar som mycket fastnar på, skräp.
De använder ord om det som hänger på deras grenar.
I bland sitter de dessutom och påstår att geggan är själva världen.
Kanske kan de inte hjälpa det tänker jag då. De kan ha en medfödd hög fetthalt i nervtrådar som gör att de drar till sig slagg och bitterhet. Det kletar och blir värre med åren som i gamla rör.

Dikter, tänker jag, är som rengöringsmaskiner eller polyestertrasor i det inre. Om jag inte skriver dikter längre är det för att trädgrenarna numera är så tunna och glatta att inget fastnar. Dikter som inte rensar gör sig inte besvär.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Fin dikt. Borde skriva lite för att bli av med klet! Tänk det är snart ett år sedan vi satt hos pappa. Isa

Anonym sa...

Vad fint skrivet, Jenny. Så sant som det är sagt.

Kommer att tänka på något jag läste på tåget i helgen. "Vi är på genomresa i dödens väntrum" skrev den danske krönikören om livet. Att alltihop handlar om att vänta. Vi alltid på något eller någon. Något eller någon alltid på oss. Vi väntar på förkylda småbarn, på bussar och ambulanser, på ölen på puben, på bättre tider - och på att en dag gå upp i rök. Och så citerade han Sören Kierkegaard: "Förväntningarnas glädje är den största glädjen".

En dikt i sig.

Kram från Skåne,
Charlotte

Anonym sa...

eftertanke: är det rör eller kvistar? träd eller avloppssystem, vilken typ av små borstar kan man rensa rören med? och är det inte hyvlar och yxor som fixar grenarna snarare än städmaskiner? kanske är det två dikter../jenny

Anonym sa...

Jag gillar din betraktelse. Det inre trädet och dess diemensioner. jag ska komma ihåg det. Man kan väl inte hjälpa att man har en viss sorts träd - men kanske hur man sköter det - och hur man står och rör sig i dess närhet...

Love & bruices/Kim Larsson

Space babe sa...

Fin.

Charlotte; det låter som att den danske krönikören behöver lite mindfulness.