Hon får mig att tänka på Magnus Bjärtås konstverk "De besvikna och
förorättade" som hänger på Moderna Museet. Hon ska berätta om socialförsäkringar och hur vi ska gå till väga om vårt handikapp gör att vi halkar ur systemet. I stället håller hon ett föredrag om hur dåligt allt har blivit, hur hårda försäkringskassorna är och hur synd det är om folk i Norrland som måste flytta dit jobben är. "Tänk er själva, att lämna en plats man levt hela livet. Nu ska ju alla företag slimmas. Människor hamnar utanför."
Rösten gnällig. Hon låter som Ulla Skoog fast här finns ingen humor. Världsbilden kolsvart. Sverige har tagits över av fienden.
Jag ser hur de andra hörselskadade sjunker i hop i sina stolar. Den som känner sig som ett offer i ett ont system är kuratorns bästa vän. Det börjar koka inuti. Det är så här man skapar besvikna och förorättade människor. Jag tar mikrofonen och säger att jag inte vill lyssna på hennes ideologisk färgade verklighetsbeskrivning. Det här är inte en plats att diskutera socialförsäkringssystemets tillkortakommanden eller välfärdsstatens framtid.
Hon svarar emot: "Verkligheten ser ut precis så här" och hon får gehör av några i rummet.
På grund av min vrede hamnar jag tyvärr i en meningslös diskussion om hur många som lever på sjukpension i Sverige och om det är fler jobb eller högre handikappersättningar som ska rädda välfärden. Jag försöker få henne att ge oss konkreta tips och råd istället.
Det går så där.
När hon har lämnat rummet talar vi andra om politik. Det blir ett bra samtal.
Min bosniska bänkgranne säger att sådana som kuratorn finns överallt. På Försäkringskassan särskilt.
Gud hjälpe mig om jag hamnar i händerna på en sådan som hon.
Skapa inte offer av folk så att ni ska ha något att jobba med i framtiden.
Ge oss verktyg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar