Ingemar Unge går loss på is

Här

Kvällens låt

Yankee Doodle went to town,
A-Riding on a pony;
He stuck a feather in his hat,
And called it macaroni.

Yankee Doodle, keep it up,
Yankee Doodle dandy;
Mind the music and the step,
And with the girls be handy!

Dagens outfit

Struggle of Blondes

Voice over:
"In every society, smart women and men adapt behaviours and take on appearances that give them social, cultural or survival advantages. Man is mimetic and can’t help it." (images of nature, of babies, animals, imitating objects)

"In Gulag for example, the infamous soviet work camps, some women transformed easily from home woven girls to hard core whores, just in order to please the men in charge- the urkis- and enhance their own chances of staying alive for one more day.

Falling in love with a Moscow intellectual these days was a really really bad idea. Intellectuals were seen as scum and doomed as soon as they stepped in to Gulag." (images from Gulag, tattoos, black and white photos…archives…)

"From this perspective it is not strange that poorer women of the north east hemisphere like Sweden and Poland often dye their hair blonde. It is a smart survival strategy. If they are lucky- they can attract a man from a position that they perceive as high. (images of men in suits, big cars…mobile phones tacky watches,
jewellery but also classy and prominent guys as…Kofi Annan?)


But Blondes are not just one species. Just like in the old ottoman era, where the harem consisted of thousands of women, the blondes have their on hierarchical system.
(Images of harems and veiled women.)

Andrea Rosenbaum, who is a professor in Anthropology at the University of Stockholm, has an ongoing project in which she studies the hierarchy of blondes and at what point a blonde stops being an object and becomes a subject: a so called Seer.

(Images: Andrea in her workplace at the university, computer, books, she walks down the street, tiny jewish woman with glasses, She watches blondes in a bus, blondes in a room, an intellectual jewish woman, a couple of blondes, they look at each other, throw gazes, stare..sometimes awkwardly they notice the camera….they know they are studied….)
Rosenbaum:
-Well, the concept of subject and object has almost become obsolete these days. I see this from a standpoint of cultural survival strategy. But still- when do you stop being an object and become a subject? At what point? Primarily I study gaze and how the blondes try to give themselves a position in the group. Call it hierarchy! Call it female survival strategy...

Image: Four blondes sit in a white waiting room and read, maybe two chat. One intellectual blonde, on regular girl next door blonde, one sporty blonde etc. Different types. The door opens. In comes a platina blonde with fixed breasts and a pink jump suite.
Rosenbaum:

- I have been doing this for ten years. And all of my data is pointing towards one direction. That is Mimesis. Mimesis is the built capacity of man which is much stronger than what we think is rational man. As a matter of fact, Im about to tear down the whole foundation of western thought. It has become clear to me that…………………………..



En filmidé från 2003 som inte blev av, men jag tycker den bådar gott..

Vad visslar jag?

Vilken sång visslar jag? from Jenny Morelli on Vimeo.

Tur för er Finnair!

De tog sin lilla tid för Finnair att öppna plånboken efter julens incident men går man via Allmänna reklamationsnämnden går det lättare. Först sa Finnair nämligen nej.

Virtuella brott

I Japan finns en marknad för tecknad porr. Vissa serier bland annat de som går under namnet Puru-Mero är barnpornografiska. Gestalterna har barnsliga dockansikten, jätteögon och jättebröst. Men nu är en ny lagstiftning på gång rapporterar The Economist. Även tecknad barnpornografi ska bli olaglig. Man kan alltså straffa den som utsätter icke-existerande minderåriga för påhittade sexualbrott. Nu undrar jag med er, bildade allmänhet. Skulle ni rösta för eller mot en lag som förbjuder tecknad barnporr om det var folkomröstning om detta i Sverige?

Eldskrift

Härlig sajt, skriv i eld

Snart UMH 690s tur

Med ny dragkrok, jag ska lära mig att backa med släp. Bland koner på en jättelik parkeringsplats tänkte jag mig till en början. Och ingen publik.

Besöker läggen

Tröstar jag dig nu?

Alice och jag var och såg den här pjäsen i går på Unga Klara. Vi grät och skrattade. Alice mådde illa hela första akten för att "allt gick rakt in". Särskilt gillade vi när alla blev hundar och Malin Cederbladhs karaktär var lycklig för en liten liten stund. Vi bugar inför Malin Cederbladh, Gustav Deinoff, Suzanne Gunnersen, Emelie Jonsson och Jan Modin! Det är synd om människorna. Alla som har små hårda ledsna barn inuti. Hur gamla är vi egentligen?

Skolan Vilks

Idé bortskänkes till ambitiös journalist skrev jag på bloggen innan jag gick ut och hoppade studsmatta. Det var sommaren 2007 och rondellhunden hade precis dykt upp i medierna. Jag hade läst Lars Vilks blogg sedan ett halvår tillbaka. Att han inte romantiserade över sin egen och andras konstnärliga gärning tilltalade mig enormt och hans texter var skarpa och analytiska. Jag lärde mig om aktörerna i - och reglerna för- konstvärlden. Bloggen finns här.

Samma kväll sabbade jag den fina stämningen vid middagsbordet när jag tog upp rondellhunden med vännerna utanför sommarhuset på Gotland. De församlade tyckte teckningen var en onödig provokation och dessutom ful. "Varför slå på muslimer, de ligger ju redan ned?" Jag gick till högljutt försvar för Lars Vilks och hävdade att han bara hade gjort sitt jobb som konstnär.

Men vännerna hade redan började reta sig på mediebilden, han var en stolle som sökte uppmärksamhet.
Medierna tog över berättelsen om rondellhunden och konstvärlden höll sig knäpptyst eller var öppet föraktfull. Det tog ett bra tag innan kultursidorna tog i ämnet.

Jag fortsätter att lära mig av Vilks. Han kallas ofta narcissist men jag känner till andra som förtjänar epitetet bättre. Varje gång någon kallar honom "främlingsfientlig" eller beskriver hans teckning som "ful" lär jag mig något om vår beröringsskräck för islam, var gränserna går för etablissemang och icke-etablissemang, om makten över ordet och över den goda smaken och slutligen något om vad konst är och -som i det här fallet- inte är. För några veckor sedan skrev Schottenius positivt om Vilks och i går skrev Johan Lundberg en text i DN och verkar äntligen begripa vad Vilks gärning går ut på. Det tog några år. Maskineriet är trögt. Konstnärer snabba.

Villes tårta

Mitt löfte till Ruth

Jag träffade Ruth på litteraturbåten. Hon frågade efter Kapten Nemos bibliotek som ljudbok. Eftersom den inte fanns lovade jag henne att kolla när jag kom i land. Var nästan säker på att jag hade den själv hemma men så var det inte. Nu sitter jag och stirrar på den snirkliga handstilen på den rosa lappen hon skrev och det enda jag kan tänka på är att jag vill skicka Kapten Nemos bibliotek som ljudbok till henne.

Anastasia Ax

Carnegie Art Award-utställningen visas just nu. Anastasia Ax slog sönder gipsskulpturer på Konstakademin till de välklädda damernas skräckblandade förtjusning. Macaroner serverades. Lars Nittve pussade mig på bägge kinderna. Jag pussade bland annat på Astrid Sylwan och Kristina Jansson. Min son tog kort. Han gillade showen. Lill-Marit Bugge hade leopardstövlar och berättade att Marja och Agneta återuppstår till sommaren.

Gudruns skjorta och gröna lampor

Bild: Joel Nilsson som jobbade på Vi förut.

Inte här nu

Men här eller här dyker jag upp med jämna mellanrum...

Gogo på promenad

Den förbannade notisen

Via Mymarkup hittade jag den här texten i New York Times. Förra helgen skrev jag en snabb notis. Den blev så här:

BROCCOLIKLIPPT FILM FUNKAR

Filmer klipps allt oftare i samma rytm som den mänskliga hjärnan tänker. Actionfilm klipps i kortkorta sekvenser när det händer mycket och i långa sekvenser när det personerna talar med varandra. Detta skapar fraktala mönster som den filmtittande hjärnan uppskattar. Fraktal är ett självsimulerande mönster med struktur i alla skalor. Broccoli är en naturlig fraktal.

När min chef Stina läste notisen var hennes reaktion: Helt obegriplig!

Jag insåg skamset att hon hade rätt och fimpade den.
Men jag kan inte släppa den. Den kan bli bra jag tänker inte ge upp. Vi går i tryck tisdag. Vill någon hjälpa till att få ordning på den går det VÄLDIGT bra tack! Den får inte vara längre än texten ovan. Helst vill jag ha rubriken kvar men jag anar att det är darlingen som måste dö.

Till sjöss!

Vår marknadschef Helena har bestämt dresscoden för oss på nästa veckas litteraturbåt. Vi bloggar direkt därifrån. Här för-flamsar jag med våra eminenta bloggare Ingemar Unge och Stina Jofs.

Ljus jag ser

Dikten som städtrasa

Min fars inre träd blev kan man säga magrare och magrare med åren.

Personlighet tex tänkte jag mkt på när jag satt och stirrade på honom på slutet
vad exakt är det?

Vissa människor har tjocka inre träd med kvistiga stammar som mycket fastnar på, skräp.

De använder ord om det som hänger på deras grenar.

I bland sitter de dessutom och påstår att geggan är själva världen.

Kanske kan de inte hjälpa det tänker jag då. De kan ha en medfödd hög fetthalt i nervtrådar som gör att de drar till sig slagg och bitterhet. Det kletar och blir värre med åren som i gamla rör.

Dikter, tänker jag, är som rengöringsmaskiner eller polyestertrasor i det inre. Om jag inte skriver dikter längre är det för att trädgrenarna numera är så tunna och glatta att inget fastnar. Dikter som inte rensar gör sig inte besvär.

Rynkan

Försjunken i texten om socialdemokratins framtid, vems intressen försvarar engelsmannen?

Vad är det för negativ socialdemokrati som krävs?

Hur i helvete ska det gå när vi flyttar ju kors och tvärs och inga band har vi med platsen.

Vintermössan tung. Rynka.

För att vila hjärnan ser jag upp.
Vagnen full av morgon, kroppar, kläder från de stora sportkedjorna, polyester, fleece.

Var är våren?
En ung kvinna sätter sig mitt emot mig.
Bredvid henne, på andra sidan gången: en ung man.
Jag ser deras inbördes blickar.
Jag ser var de har varit.
Jag ser att de sitter i det här skramlande rummet

och tror att bara den andre ser var de delar.
men jag som kikar upp över tidningskanten ser.
Och jag blir alldeles mild och rynkan försvinner.

Ute

B och jag försökte komma in på Högkvarteret där Sara Stridsberg och Eli Levén läste men där var knökfullt. I stället satte vi oss på Roxy och pratade om hur vi ska formulera oss i framtida annonser i diverse publikationer. Ett av våra favoritämnen. Livat.

MoNique Monique Monique!!!

Om den här damen får en Oscar i år för sin helt otroliga rollprestation som mamman i filmen Precious kommer jag gråta ännu mer än vanligt där jag sitter i min tv-soffa. Hon var helt otroligt läskigt bra som mamma, förövare och offer i ett.

Dagens fråga

Och här är en länk till texten: Tony Judt: What is living and what is dead in Social Democracy?

Middagen

Nästa nummers konstnärs brosch

Textens sängliggande lilla kropp

Över lunchpajen sa hon: "det är med text som med patienter på ett sjukhus. Ju närmare patienten man befinner sig, ju oftare man byter blöjor och handgripligen tar i den, desto mindre betalt får man. Vårdbiträdet är den som skriver, sjuksköterskan redaktören, doktorn förläggaren. Sjukhusdirektörn den som tjänar bäst långt bort från textens sängliggande lilla kropp."

Jojo

Tandvården satsar på Söderkisar nu

För mig kostar det 840 kronor

På Norstedts tak