Vi skulle spöa skiten ur henne

Vi var ungefär tolv personer som presenterade sig, kort och koncist: "hej, jag heter det och det och skriver det och det". När turen kom till den äldre utländska poeten föreläste han i en kvart. Han började sin självbiografi med när han låg i mammas mage. Ibland under berättelsen snyftade han till, påtagligt rörd av sina egna ord. Jag knöt händerna under bordet.

Vem i hela fridens namn har intalat det där subjektet att vi andra vill lyssna på honom så här länge? Han var inte ens underhållande. Vad gör jag här tänkte jag om och om igen och varför ber vi honom inte sluta? Men den artiga gruppen med svenska poeter lät honom tala till punkt, han var ju trots allt en äldre utländsk poet från ett exotiskt språkområde vi beundrar.

Han fick mig att tänka på den amerikanske mannen vars mor tutat i honom som barn att Karlavagnen alltid följer just honom, något han trodde på även när han som vuxen blev ihop med min kompis. Religion grundläggs i barndomen.

En journalist jag känner var på Grand Hotel när Brasiliens president Lula da Silva talade i en timme efter att Fredrik Reinfeldts och José Manuel Barroso hållit korta anföranden. Da Silva gick sedan upp i talarstolen och talade med olika variationer på temat: ”jag är bra, jag är bra, jag är bra”. Brasilianarna i publiken klappade händerna och tjöt. Reinfeldt och Barosso satt tysta. Ingen stoppade presidenten för den nya tillväxtmarknaden i Sydamerika.

Björn Ranelid kommer jämt upp när man talar om grandiosa självbilder i författarkåren, däremot har jag aldrig hört en kvinna få epitetet, i skrivande stund kommer jag inte på en enda. Har Ann Jäderlund grandios självbild? Maja Lundgren? Joyce Carol Oates? Visst kan kvinnor kallas divor och Suzanne Brögger rör sig som en mannekäng och har långa röda naglar men ingen är i klass med Ranelid.
Jag tror inte heller vi skulle tillåta det. Vi skulle spöa skiten ur henne innan hon fick chans att utveckla sin megalomani fullt ut, vi skulle göra allt för att verklighetsanpassa henne.
För hennes eget bästa.

Det lilla barnet leker och barnet är grandiost. I leken tror det sig om allt. Ju äldre vi blir desto större blir trycket utifrån att vi ska sluta leka. Inte av illvilja, vi måste ju bli vuxna, verkligheten är ett kollektivt beslut. Civilisationen skulle inte finnas om vi tilläts stanna kvar i villfarelsen att vi är stora och klarar allt.
Alla kan inte vara Muammar Khadaffi, de flesta måste krympa.

Men när jag sitter i mitt kök och tänker: i dag ska jag skriva en dikt som ska säga något viktigt om hur det är att vara människa. Då måste jag tro mig om allt, då måste jag slå upp mina tält i Washington.

I stället för att knyta händerna under bordet nästa gång jag hör en arabisk poet köra en filibuster tänker jag inspireras av hans bergfasta övertygelse att han har en självklar rätt att ta jättejättejätte mycket plats.