Alla nuckors klubb

Vi är mer än våra tillstånd vill jag utbrista.
Boken Nuckan av Malin Lindroth var verkligen inte bra. Sista stycket handlar om kintsugi alltså den japanska metoden att laga gamla spruckna krus med guld. Och det är ju vad Malin Lindroth velat göra med begreppet “nucka”. Synd att det inte blev guld.

När jag lägger ifrån mig texten tänker jag flera saker: att (med mig jämngamla) Malin Lindroth sitter fast i skam, att hon har sökt kärlek hos fel män och att 11-års terapi uppenbarligen inte verkar ha hjälpt alls. Och att den där häxan i USA som en gång sa till Malin Lindroth att hon var ful fortfarande håller henne i ett stadigt grepp.

Vad gör begreppet “nucka” annat än att befästa att det finns något som heter det? Jag kommer att tänka på en förening vars medlemsbrev jag ombads skriva för länge sen när jag var singel. Den hette typ “de ensamstående mammornas förening” Jag tänkte i mitt stilla sinne då att ett medlemskap skulle befästa ett tillstånd jag inte ville vara i– alltså att vara ensamstående mamma med barn (vilket jag var) – och för alltid förvandla den just då rådande omständigheten till en identitet. Nej tack.

Jag tyckte sålunda att det var en väldigt underlig förening.

Om jag ska vara konstruktiv så borde denna bok i stället heta “Alla nuckors klubb” och den tyvärr humorlösa Malin Lindroth borde skrivit om hur hon försöka värva mig till klubben för eftersom hon inte vill vara helt själv i den.

Vrider och vänder man lite på begreppen är jag helt klart en presumtiv medlem även om mitt förflutna inte innehåller lika många “tack men nej tack” som Malin Lindroths. 

Ja, det var en sorglig och konstig bok som gjorde mig djupt beklämd. Vi ÄR inte våra tillstånd Malin Lindroth, vi är mer än så.

Vitt brus

Så går solen ner igen i Goa och jag har läst klart Vitt brus av Don DeLillo, en författare som jag borde ha intresserat mig för tidigare, men jag anar att den var för svår för mig när den kom ut 1985 och jag kom till USA 1986 och skulle läsa den på engelska. 

Det känns som att boken förebådar hela mitt 90-tal. Så småningom tycker jag dock att den blir alltför kompakt och pratig; långa smarta utläggningar om än det ena än det andra. Gestaltningen blir sekundär, varenda person verkar finnas till för att hålla Don De Lillo-monologer vilka absolut inte ointressanta bara alldeles för långa och för många. 

Huvudpersonen skildras som en någorlunda närvarande far men jag kan inte låta bli att jämföra med till exempel en modernare Karl Ove Knausgårds fadersgestalt. Den här pappans ungar dyker upp i raderna som sanningssägare; blott verktyg för pappas behov av att hålla sin inre monolog så de blir aldrig egna gestalter. 

Om DeLillo inte hade så stort ego skulle han både förstå det och dessutom slippa sin värsta dödsskräck för hela boken handlar om just det: rädsla för döden.

Tokarczuks och Houellebecqs likheter

Inferno heter restaurangen i Goa. Att vara här känns som att vara på ett nöjesfält, som på Gröna Lund. På väggarna eldtapeter och servitörerna har skjortor med svart botten med eldslågor på. En TV visar sport.

Ett gäng engelsmän– som alla ser gravt alkoholiserade ut– dricker vatten (!)
Det serveras en usel Palak paneer som påminner om spenatsoppa.
 Men här finns också en stadens puls och mycket att kolla på.

Jag sitter och läser Olga Tokarczuk och ser likheter med Styr din plog över de dödas ben och Houellebecqs Serotonin som jag precis läst.

1. Djurens situation och lidande. MH reser runt i Frankrike. Grisar far illa. OTs kvinna som beskriver djurens rätt, djurättsaktivist, djur som hämnas.

2. Ensamheten hos berättarna. Båda är milt sagt extrema kufar. OTs skriver arga brev till myndigheter. MHs har gett upp men beskriver alltid människor på håll, precis som OT

3. Uppgivenheten, allt är för sent, dystopiskt.

4. Utsvävningarna. OTs astrologiska, MHs naturvetenskapliga.

5. Förmågan att se andra människor. OT ger dem namn: “Storfot”. MH beskriver scener. Här finns också skillnader dem emellan.

Men herre Jösses, engelsmännens kroppar är som kompakta block: rakade huvud, breda nackar, shorts. Men det finns en annan kroppstyp också: spenslig och intellektuell med vitt ulligt hår men då tror jag att de är amerikaner.

Tänk att alla dessa ska leva längre än mig. Förlåt, men ingenting är vackert här. Allt är förbrukat.

Nu uppenbarar sig en stackars 60-årig man som vill sälja djävulshorn och blinkande treuddar. Också ett jobb. Jag vet faktiskt inte om jag VILL överleva.

Fragment av en döds- PDF

Jag ser henne ta emot dödsbudet i sin rullstol omhändertagen av undersköterskan Lukas från Eritrea i sin lägenhet på Högalidsgatan 28 på Södermalm i Stockholm. Först reagerar hon med förvåning, som att hon inte hör. Eller så krånglar hennes hörapparater och de börjar tjuta. Hon ber att få höra meddelandet igen och sedan säger hon: då slipper hon i alla fall sitta som jag, hjälplös. 

Jag sitter på ett plan till Goa när jag skriver detta, iklädd de vita stödstrumpor jag fick efter operationen på Karolinska i somras. Fysioterapeuten var desperat för att hennes arbetsmiljö var så dålig och när hon fick veta att jag var journalist ville hon delge mig sin arbetssituation. Jag försökte ge henne råd, nyopererad som jag var med magen täckt av agraffer. Sedan prackade hon på mig stödstrumpor. 

Fjun växer på skallen, håret börjar växa så sakteliga efter höstens cellgiftsbehandlingar. Om jag såg mig själv skulle jag nog också undrat vad som hade hänt och gissat på cancer. Sista behandlingen var i slutet av november. Innan jag reste fick jag veta att värdet för cancermarkören CA125 återigen har stigit men att det inte går att göra något åt det nu i alla fall och att det inte behöver betyda återfall. Njut av resan, sa doktor Caroline. 

Jag tänkte berätta mina minnen, dessa förrädiska historier. Vem talar jag till? Vad vill ni veta? 

 “Jag” är inte så intressant längre men om jag nu dör och aldrig får se mina barns barn och någon i en framtida familjeskara en dag undrar vem “den döda släktingen Jenny var” så kan jag åtminstone försöka teckna en bild: någon får langa fram denna döds PDF, I guess. 

Min mamma Birgitta är inte okänslig även om jag utmålade henne drastiskt men sedan är det inte alls osannolikt att det skulle bli exakt som jag beskriver. Hon är osentimental och arg på livet bara. Min sjukdom som har varit verklighet sen i maj förra året har hon lyckats förtränga helt. 

Det var något med magen va? Mår du bättre? 

Jo, tack det är bättre, jag har fått vård. 

Hon skulle säkert kunna förtränga att jag var död. 

Birgitta Svedberg, född Tirén, ska stå i hennes dödsannons “Och glöm inte att bjuda XX på begravningen”. (XX var ett av fosterbarnen mamma ömmade för). Hon föddes 1932 och hon födde mig 1966. Jag kommer inte gå in på min uppväxt i mexitegelvillan i Täby för då fastnar jag där och beskriver varje rum och varje korridor och varje garderobsdörr i detalj. Hur ljuset faller vissa tider på dygnet etc. 

 Jag vet faktiskt inte vad som format mig mest: huset eller min mamma. Jag gissar på huset för min mamma hade fullt upp med de andra barnen: mina fyra biologiska syskon, matlagningen, städningen, trädgården och sedan fosterbarnen och hundarna. Min mamma var aldrig stilla men nu, i sin rullstol, är hon stilla och hon undrar varför hon fortsätter att leva. Och jag som alltså kan dö innan hon dör är inte lika arg som vad hon är. Möjligen är jag lika rörlig som hon var tidigare; jag bär en stark inre energi som ständigt kräver att jag förflyttar mig. Så nu tog jag spjärn mot min gamla mamma för att berätta något. Oklart vad.