Vid det mörkgröna bordet sitter en suckande och pustande man. Synbart störd när en främling slår sig ned, detta är hans arbetsyta. Flera tunga luntor ligger uppslagna, ordet "Hypersensitivitet" skymtar.
Är mannen en överårig psykologistudent? I sin Northface-väst bläddrar han febrilt i en av de nedklottrade läroböckerna.
Pennan är framme men min daemon vill inte leka. Han träder inte fram och formulerar det ordlösa som ligger och skräpar i dunklet. Jag är inte ens mystiker.
Jag bär en stor likgiltighet som sakta förtär mig.
Jag arbetar mig bort från det magnifika.
Jag arbetar mig bort från språk.
Jag är en infångad.
En omhändertagen.
Som krafsar med fingret mot en glasruta.
Så ser gesten ut.
Tamgrisar skriver inga dikter.
Jag umgås inte med döda.
Jag umgås inte heller med levande.
Föräldraransvar tror jag i och för sig på, men det är mer generellt.
I ögonvrån:
En man med fodrad jeansjacka och keps gestikulerar vilt.
Han lyssnar i lurar och talar högt rakt ut.
Hans svarta granne flyttar sig undan.
Jag ser på torget på vilket snön yr.
Det är nu.
Det är överlevnad att se.
Inte psykolog, han ska bli läkare.
Han har lämnat familjelivet för att studera till tentan i lugn och ro.
Det är bråttom, han har ångest för begreppen fastnar inte lika lätt hos oss medelålders.
Levande människor med en viss läggning väljer ut döda.
Vilka de väljer handlar om likhet, om personkemi, identifikation.
Notera gärna att detta inte gäller bönder, soldater eller slampor.
Men jag vill inte äta längre.
Jag vill vara före, inte springa efter som en idiot.
Du ska äta mig.
Men du finns inte.
Ja, ja, jag ska skriva en dikt.
Jag ska bara prova tvåtusen paljettklänningar först.
Jag ska bara vandra genom hav av overallklädda små barn som med ledsna ögon betraktar sina mödrar slita i reakläder.
Jag ska bara spionera på den krumma tiggaren som haltar fram och tillbaka utanför Hötorgshallen.
Så han rycker!
Jag ska bara oja mig över hur lättklädda tonårsflickorna är.
Jag ska bara undersöka hur det står till med inomhusprostitutionen här.
Jag ska bara se efter en extra gång att ingen kvinna spelar schack.
Jag ska bara tänka lite mer på vad det är som tynger North Face mannen?
Jag ska bara sluta tänka på kärringar och deras inneboende problematik.
Kan de inte bara låta mig vara?
Jag liknar inte er, skärp er!
Detta är inte frihet.
Jag är hund.
Jag går genom livet på alla fyra i HM-kläder.
Jag blir en gammal tik i HM-kläder.
Jag blir utan minne. Jag blir hon som ska nynna.
Orden kränger runt mitt ingenting. Virvlar i vakuum.
Och du finns inte ännu.
Jag är ett stycke kött.
Att vara ambitiös är att simma motströms.
Men hur ska jag göra med De Aderton?
Att låta dem frysa ihjäl vore barmhärtigast.
Enklast är annars att förgifta deras mat med något som dödar utan smärta.
Jag kan ju faktiskt servera.
Nästla mig in.
Hur kommer denna akt att förändra min självbild?
-Av lathet. Kunde inte inlemma dem på något annat sätt, svarar jag på frågor om motiv.
Men om jag hade vetat hur jobbiga de skulle bli som döda hade jag avstått.
Kulturhusets Läsesalong den 2 januari 2010
Är mannen en överårig psykologistudent? I sin Northface-väst bläddrar han febrilt i en av de nedklottrade läroböckerna.
Pennan är framme men min daemon vill inte leka. Han träder inte fram och formulerar det ordlösa som ligger och skräpar i dunklet. Jag är inte ens mystiker.
Jag bär en stor likgiltighet som sakta förtär mig.
Jag arbetar mig bort från det magnifika.
Jag arbetar mig bort från språk.
Jag är en infångad.
En omhändertagen.
Som krafsar med fingret mot en glasruta.
Så ser gesten ut.
Tamgrisar skriver inga dikter.
Jag umgås inte med döda.
Jag umgås inte heller med levande.
Föräldraransvar tror jag i och för sig på, men det är mer generellt.
I ögonvrån:
En man med fodrad jeansjacka och keps gestikulerar vilt.
Han lyssnar i lurar och talar högt rakt ut.
Hans svarta granne flyttar sig undan.
Jag ser på torget på vilket snön yr.
Det är nu.
Det är överlevnad att se.
Inte psykolog, han ska bli läkare.
Han har lämnat familjelivet för att studera till tentan i lugn och ro.
Det är bråttom, han har ångest för begreppen fastnar inte lika lätt hos oss medelålders.
Levande människor med en viss läggning väljer ut döda.
Vilka de väljer handlar om likhet, om personkemi, identifikation.
Notera gärna att detta inte gäller bönder, soldater eller slampor.
Men jag vill inte äta längre.
Jag vill vara före, inte springa efter som en idiot.
Du ska äta mig.
Men du finns inte.
Ja, ja, jag ska skriva en dikt.
Jag ska bara prova tvåtusen paljettklänningar först.
Jag ska bara vandra genom hav av overallklädda små barn som med ledsna ögon betraktar sina mödrar slita i reakläder.
Jag ska bara spionera på den krumma tiggaren som haltar fram och tillbaka utanför Hötorgshallen.
Så han rycker!
Jag ska bara oja mig över hur lättklädda tonårsflickorna är.
Jag ska bara undersöka hur det står till med inomhusprostitutionen här.
Jag ska bara se efter en extra gång att ingen kvinna spelar schack.
Jag ska bara tänka lite mer på vad det är som tynger North Face mannen?
Jag ska bara sluta tänka på kärringar och deras inneboende problematik.
Kan de inte bara låta mig vara?
Jag liknar inte er, skärp er!
Detta är inte frihet.
Jag är hund.
Jag går genom livet på alla fyra i HM-kläder.
Jag blir en gammal tik i HM-kläder.
Jag blir utan minne. Jag blir hon som ska nynna.
Orden kränger runt mitt ingenting. Virvlar i vakuum.
Och du finns inte ännu.
Jag är ett stycke kött.
Att vara ambitiös är att simma motströms.
Men hur ska jag göra med De Aderton?
Att låta dem frysa ihjäl vore barmhärtigast.
Enklast är annars att förgifta deras mat med något som dödar utan smärta.
Jag kan ju faktiskt servera.
Nästla mig in.
Hur kommer denna akt att förändra min självbild?
-Av lathet. Kunde inte inlemma dem på något annat sätt, svarar jag på frågor om motiv.
Men om jag hade vetat hur jobbiga de skulle bli som döda hade jag avstått.
Kulturhusets Läsesalong den 2 januari 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar