Läsk, sol och ondskesnack

Vi har varit en vecka i Goa, Indien nu i stället för resan som inte blev av i julas. Vi slog till på en sista minuten och räknar nu kallt med att resebyrån Doodle och Finnair kompenserar oss för vår totalkvaddade jul och nyårshelg. Annars! Annars?

En vecka i det enorma landet är ett skämt, egentligen. Jag har tidigare varit i provinsen Kerala som är mer indiskt än Goa. Vi tog en taxi söderut till den långgrunda stranden Palolem. Här var det engelsmännens domän och en hel del ryssar men eftersom vi var där efter högsäsong var stränderna ändå ganska glesa. Yogamänniskor och gräsrökare. Underströmmar och barnarbetare. Trashigt och avslappnat.

Djur vi sett:

Kossor och små gråa grisar som mumsade på soporna som låg överallt.

Hundar som tog över stränderna tidiga morgnar och ylade och skojade och hade sig.

På dagarna låg de och slappade under våra solstolar.

Kråkor som kraxade i gryningen och väckte oss när vi bodde på stranden.

En överkörd apa och en annan apa som satt bredvid och sörjde.

Delfiner.

Jättevackra tuppar.

Saker vi talade om:

"Fritzl, vem ska förlåta honom?!"

"Fritzl, kan man förlåta honom?"

"Hur många läsk får man?"

"Finns det flera Buddha?"

"Får vi efterrätt?"

Varför beställer så många dödsdömda hamburgare som sin sista måltid?"

"Hur lång tid tar det för ljuset att färdas från solen till jorden?"

Roligt att tala med barnen i dagar i sträck.

Några av oss åkte till tempel. Jag spanade på ryssar och läste en massa böcker. (se föregående inlägg om reselektyr.) Kunzelmann och Kunzelmann: han är verkligen en skälm, Vallgren, han får mig att tänka på filmer av bröderna Coen fast slutet snodde han bara i hop, jag tycker J borde ha dött i stället.

Vi åt nanbröd, fiskar och curryrätter och drog in ljus i våra kroppar som förhoppningsvis stannar i oss.