Det andra uppbådets avantgardist

Lille Zachris är den som aldrig skapar något nytt själv och aldrig tar några risker. Däremot hoppar han på de nymodigheter som börjar få vind i seglen och framställer dessa som sina egna. En andra uppbådets avantgardist, en vindflöjel. Sagan om Lille Zachris kallad Cinober skrev av E.T.A Hoffmann. Finns att läsa här på engelska.

Det är Lars Gyllensten som i Ur min offentliga sektor kallar Lars Gustafsson för Lille Zachris. Tonen är hätsk. Lika hätsk som mot litteraturkritikern Lars Bäckström som Gyllensten anser använder "modeord, tendentiöst tillrättaläggande, klyschor och slappa hugskott" när han ska bestyrka sin doktrin om nyenkelheten.

Men denna hätskhet, hur såg Gyllenstens och Gustafssons konflikt ut?  När jag läser deras texter ser jag likheter mer än olikheter. Är Gyllensten som jag? Snabb att kasta sig över skribenter som liknar honom själv? Negga om kvinnliga poeters provinsialism tex vilket jag vet att jag gjort.

Ensam på partaj

Jag är inte den som brukar gå på kulturfester och tycker att det är underligt att jag varje år blir bjuden på just Expressens Kulturfest. (Aftonbladets borde jag få gå på för där har jag ju medverkat, eller SVDs eller Tidningen Vis) Nåväl, förra vintern bestämde jag mig för att gå trots att jag inte visste om någon jag känner skulle gå dit, som ett socialt experiment om inte annat. Jag klädde upp mig och gick till Nalen. Jens Liljestrand och Karin Ohlsson stod i dörren och hälsade välkomna, de känner endast vagt igen mig.  Jag hämtade mat och ett glas vin och ställde mig vid ett tomt barbord. En kulturjournalist från Aftonbladet ställde sig vid samma bord tillsammans med sin man. Hon och jag var på AB samtidigt. Jag sa hej och försökte småprata lite med henne och maken. Det gick trögt. Hon vände till och med ryggen mot mig och uteslöt mig helt från sitt samtal. Ja, ja där stod jag i alla fall och åt gratismat. Efter en stund kom två unga kvinnor och delade bord med oss. Vi presenterade oss och började samtala, visade sig att vi har några gemensamma vänner osv. När den ene skulle gå till baren frågade hon om hon skulle hämta något till mig med.  Summan av kardemumman: De var VÄNLIGA och tog lite ansvar för den äldre damen som stod ensam vid deras bord. Till skillnad från dumma AB-tanten. Nåväl, nu är jag bjuden igen och vet inte om jag ska gå. Jag älskar ju partaj! Jag tycker även att partaj blir roligare om jag är bjuden på dem. Jag gör så att säga partajet en tjänst om jag går. Och jag fick två nya Facebook-vänner den kvällen och det blev livat i baren då jag stötte på kompisar från förr. Det lutar åt ett ja alltså. Gott slut!

X&Y

Konstnären Anna Odell och skådespelaren Mikael Persbrandt. Ett par skådisar som ska gestalta aspekter av deras två personligheter. De ska alla vara instängda i en filmstudio med uppbyggda boxar. Premissen är: ett utforskande, en lek mellan fiktion och verklighet. En lek med identiteter. Tyvärr ger mig inte filmen någon inblick i hur det är att vara människa. Jag var inte (och är inte) särskilt intresserad av den publika bilden av Anna Odell eller den publika bilden av Persbrandt eller vilka de eventuellt är "på riktigt".

Men absolut: filmen innehöll ett par roliga scener.  Onaniscenen tyckte jag var kul bland annat. Och några av skådisarna imponerar: Trine Dyrholm! Och i alla fall i början av en scen kände jag "på riktigt" när Odell tröstar den karaktär (Jens Albinus) som spelar hennes sköra jag. Men jag struntar helt i hennes och Persbrandts "konstbaby". Jag kände exakt som några av skådisarna uttryckte i filmen: var är manus och vad är meningen med detta?  Som en övning- absolut! Men inte med ambitionen att göra film. 

Sjaskiga och sorgliga liv

Jag har läst dem länge, ja så länge som internet har kunnat förse mig med dem och folk har delat dem (läs Flashback) . Jag laddar ned PDFer och bläddrar bland sidorna, beslagsprotokoll, utskrifter från larmcentraler, teknisk bevisning, vittnesmål, telefontrafik, triangulering. Mord är mest intressanta att läsa om så jag är väldigt typisk (och bör kanske sluta klanka ned på alla som läser deckare.)
Mord är så definitiva. Så orättvisa.
Ett av de första protokollen jag läste handlade om mordet i Stureby där medelklassungdomar var inblandade. Det senaste jag läste handlade om ett mord i en gångtunnel i Fagersta.

De här protokollen öppnar upp världar som jag annars inte skulle få inblick i. Gubbar som på fyllan slår ihjäl sina kärringar i sommarstugor, män som blir lämnade av sina kvinnor och då slår ihjäl dem och sedan bara är TVUNGNA att hacka dem i bitar för att dölja brottet. Vittnesmål från grannar och vänner som berättar om sina och de misstänktas liv. Bilder på brottsplatser, stökiga hem, gödselbrunnar, misstänkta föremål.

Mest intressant tycker jag det är när misstänkta mördare nekar i förhör och polisen försöker få dem att erkänna. Mördarna slingrar sig, de vet ingenting, minns plötsligt jättemånga detaljer från något de gjorde ett par timmar innan men just när mordet skedde svävar de på målet, har ingen aning. Polisen vet kanske saker som mördaren inte vet och försöker få dem att säga emot sig själva. Timmarna går. Polisen är tillmötesgående och blir kompis med den misstänkte. Polisen erbjuder öppningar, erbjuder frid kanske. Det gäller att stå emot. De flesta klarar det inte.

Och vilka är mördarna? Det är alltid så synd om dem. De är ofta så ynkliga, de förstår aldrig själva hur det kunna bli så här. De var på vippen att inte göra det men så var de tvungna. Alltid så små. Fagerstamordet är väldigt obehagligt att läsa om ur många aspekter. 28-åringens liv och tankar. Den yngre pojken. Vilket sjaskigt och sorgligt liv.

Klanen

Manhattan hösten 1986. Jag hade dejtat en kille som hette Bryan och när jag inte ville träffa honom mer kom han till baren där jag jobbade för att få svar på varför han inte dög. Han var påstridig och hämndlysten. Jag gillade inte hans stil och sa det till några av bargästerna. Genast ryckte gubbarna ut till mitt försvar. Den pensionerade polisen Steve ställde sig i dörren när Brian kom.  Jeff och Mike stod bakom honom med korsade armar. Brian fick lomma därifrån. Alla lovade hålla koll så att han inte skulle komma tillbaka.

En underlig tillfredställelse infann sig. För första gången i mitt liv hade några män ryckt ut för min skull. De såg sig själva som min "familj" och jag skulle försvaras. Jag var 20 år och jag hade aldrig i min uppväxt haft någon omkring mig som stod upp för min heder och ära. Varken min far eller bror brydde sig om vem jag dejtade eller inte dejtade.

Jag kom att tänka på den episoden i går när jag lyssnade på presentationen av antologin "Klanen".

För det första, för det andra

Jag drömde att jag oväntat fick pengar på kontot. Men inte särskilt mycket, runt 6990 kronor på ett konto och 4950 kronor på ett annat. När jag vaknade undrade jag vart mina drömmar tog vägen. Mitt storhetsvansinne? Varför drömma om realistiska summor? Känns enormt fjuttigt med ett så verklighetsanpassat drömliv.

För det andra springer det hela tiden människor över min stallplan. Jag behöver bygga ett stängsel. Tidigare i livet har jag varit bra på att försvara den stora tomma stallplanen med näbbar och klor. Nu är den en av miljontals spår genomkorsad plats. Sjunker.

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej när texten skrevs.

PR-människan dödar poesin

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej när texten skrevs.

Jag ser hur det tändes ett ljus i PR-människans ögon när jag presenterar en kompis känd från teve för PR-människan.

PR-människan stryker mig medhårs och smickrar mig. PR-människan bjuder på fest. När jag klär upp mig och går ser PR-människan till att jag hamnar på bilder som den kan visa sin uppdragsgivare. Så mäter PR-människan sina PR-framgångar.

PR-människan omöjliggör möten mellan människor utan avsikter.

En PR-människa inleder aldrig en relation om den inte tänkt igenom saken noga först, för PR-människan har varje relation en kostnad. PR-människan dödar poesin.

Kanske var hon fångvaktare förr. Nu behöver medelklassen nya yrken.

Längtar till min egen underjord

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej exakt när texten skrevs.

Nu har jag läst de tre delarna av Haruki Murakamis IQ84. Känslan av att Murakami är dum i huvudet finns kvar. Alla dessa upprepningar, att uttala allting om och om igen. Det var ett halvår sedan jag läste tvåan men det gjorde inget för han berättar ju handlingen igen. Han hittade sin egna litterära stil genom att skriva på engelska och sedan översätta tillbaka till japanska (Sam Anderson/ NYT).

I samma intervju beskriver han sig själv som en stor kastrull. Han kokar inte upp så snabbt men håller värmen länge när han väl börjat bli varm. Ja, och fiktionen är verkligen som en stor gryta. Som han rört om i så att det står härliga till.

För mig är Tengos faders död central. Som att författarjaget väver just denna berättelse för att orka med att faderns död. Och fadern är den oälskande som lämnar mörka skuggor i Tengos liv. Little People är problematiska för de flesta recensenter. Murakami får inte riktigt till det med dem. De är små skojiga gnuer som får mig att tänka på både Astrid Lindgrens underjordiska i " tu tu tu, lika många får i dag som i går". När Little People drar trådar från luften och från den anskrämligt fula Lyckodocksskallen Ushikawas hjässa ärt det som att Dostojevksij möter David Lynch minimänniskor som dyker upp i filmen Lost Highway, mamman och pappan blev små och dansar runt.

Jag har alltid tyckt om att vistas inuti Murakamis sagoberättande men samtidigt leds jag. Mitt hjärta slår långsammare. Som att jag är barn och att tiden går mycket, mycket sakta. Jag vill gå därifrån men kraften i berättelsen är starkare. Min upplevelse liknar mannens som sitter längst ned i brunnen i Fågeln som vrider upp världen. Inget händer, inget händer, inget händer men till sist ger väggarna vika och en annan värld uppenbarar sig.

I slutet av IQ84 låter Murakami sin kvinnliga huvudperson Aomame klättra upp för trapporna vid motorvägen för att komma tillbaka till den riktiga världen. På vägen upp passerar hon ett övergiven fönster där det står en benjaminfikus. Den stod där 8 månader tidigare också när hon skyndade sig ned för att hinna till sitt viktiga möte. Jag har sett den växten. Jag vet hur ljuset lyser på de dammiga bladen, hur övergiven den ser ut och jag kan se strukturen på den ljusa polyestergardinen.

Publiken älskar klasshat

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej när texten skrevs.

För ett par år sedan åt jag lunch med en poet. Han berättade hur mycket han avskyr insmickrande poesi. Det vill säga när poeten skriver texter så att publiken älskar honom eller henne. Han vill hellre väcka avsky än kärlek om jag förstod honom rätt. För att be om kärlek är att göra sig till hund. Så han måste ha avskytt att stå på Dramaten när publiken jublade åt hans dikter om hur man förnedrar de rika i villan i Bromma.
Under sena 90-talet när jag fortfarande var poet, skrev jag liknande texter. Där finns insprängda partier av hat mot de rika. Jag tyckte det var kittlande och edgy. Mina vänstervänner gillade det. Publiken på Arboga Festivalen gillade det. "Någon som inte älskar oss har våldtagit vårt land" hojtade en gång Maria Pia Boethius och publiken jublar.  Klasshat är publikfriande och...töntigt.


Apropå:
Jens Liljestrand
Åsa Lindeborg

Där i dunklet vill jag vara, mot det öppna

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej exakt när texten skrevs.

Det här med Odysséens "värld i vardande, rörlig och vidöppen mot djurriket men lika mycket mot dödsriket och gudariket, och människorna i den verkar ofullgångna" går jag i gång på, där i det öppna dunklet vill jag vara. Tredje Mosebok stänger världen. Men innan dess var den öppen. Men den är ju fortfarande öppen! Människorna med olika slags förvridna lemmar finns ju här Min döende pappa finns ju här. Avföringen finns här. Varför ska den som lever så nära öppna världen se Cindy? Är inte då konsten till för dem bara vars värld är stängd? Vad är det i oss som stänger den? Civilisationen och Apollon, ljuset och lagen? Men allt det andra existerar ju parallellt med detta. Där i dunklet vill jag vara, mot det öppna.


Apropå: http://www.dn.se/kultur-noje/karl-ove-knausgard-kan-inte-varja-sig-mot-cindy-shermans-skrackfotografier/

I ett hus i Kavala

Något otidsenligt är det med ett svenskt hus i en grekisk liten stad. Efter första världskriget: svensken ska bli internationell! Hon ska röra sig utomlands! Där ska finnas hus för den kulturelle svensken i Grekland, Frankrike, Italien och Turkiet. På ovanvåningen bor en svensk författare jag inte hört talas om tidigare.  I huset är flera forskare inhysta och ett par översättare. Vi får inte slänga toapapper i toan. Stilen är funkis. Våra middagar på restaurang kostar 100 kronor.  I dag promenerade jag och S i många timmar högt uppe i bergen. I kväll ska vi äta korvar, fetaost och sallad och dricka grekiskt rött vin. Jag har näst minsta rummet som vetter ut mot gatan.  I hallen har jag skrivit mitt namn på en lista och skrivit skribent efter mitt namn. Nu går jag till solen och läser Hemsökelsen på Hillhouse för att både Jonas Thente och Jenny Lindh har sagt att den är bra. Thente skrev om teveserien på Netflix att "Bildmediets vällingflaska har än en gång spätt ut skriftens giftampull." Det var roligt sagt. Hej då!

Skruven

Bloggtext sparat som utkast 2011. Vet ej exakt när texten skrevs eller om den ens är min.


Min dikt är en mindre skruv. Konisk med vassa gängor i fall det hon träffar på är trä. Cylindrisk med spets när hon träffar på stål. Oftast skjuter hon ut i ingenting. Alltid ren mellan gängorna och i de flesta hålrum. Hon tröstar aldrig, ser inte det som sin uppgift, hon bara vrider sig.

Om Kärlekens Antarktis

Kärlekens Antarktis är i långa stycken mycket vacker. Stridsberg kan konsten att verkligen gripa tag med sitt språk. Berättelsen är en litterär fantasi om ett kvinnomord, löst upphängd på Catrine da Costa- fallet. Jaget i boken är den mördade Inni som talar efter sin död. Oerhört vacker är berättelsen om den mördades mamma Raksha som får besök av sin förra man, Innis styvfar Ivan. Deras trasiga relation skrivs så att även jag blöder, "de hade älskat varandra som två hundar."

 Båda Rakshas barn är döda, lille Eskil som drunknade och nu den styckade Inni.

 Men greppet att tala i jag-form med den dödas röst är minst sagt komplicerat för jag hör Stridsbergs egen röst ljuda, hon skriver en berättelse om nåd och om kärlek genom den mördade kvinnan. Hon gestaltar mordet på kvinnan om och om i boken och min tanke är: det där vet du ingenting om. 

Stridsberg tror på en planerande mördare som långdraget rituellt har ihjäl huvudpersonen och dumpar hennes huvud i ett avfallshål och kroppsdelarna runt om i resväskor i Stockholm. Mördaren njuter och det är utdraget och vår stackars huvudperson hinner många gånger tänka att hon ska dö och att hon vill dö och så vidare. Men jag tror inte på det. Jag tror inte särskilt mycket på sådana mördare. Jag tror på slafs-mördare som typ börjar med att lappa till och sedan råkar gå för långt och sedan när man råkat ha ihjäl måste stycka kroppen. Jag tror på mördare som tycker enormt synd om sig själva efteråt. Inte på jägare som letar efter kvinnor som vill dö.

Nej, jag tycker inte om att hon låter Inni dö så där utdraget. Det är Sara Stridbergs fantasi. Jag älskar Sara Stridsberg på grund av hennes värme och godhet men jag tycker inte det är ett bra litterärt grepp, snarast sentimentalt. Och när det kommer till mordscenen: grymt. Minst lika grymt som de deckarförfattare jag vet att hon retar sig på som låter kvinnor dö.

Och hon förbiser också helt det självbedrägeri i princip alla jag känner med drogproblem lever i. Jag är lite tveksam till upplägget med den älskade lillebrodern Eskil som dör. Jag upplever det som stereotyp när hon ska beskriva de två utsatta barnens fosterfamiljer- hon tar den döda mammans perspektiv: Valles fosterfamilj är förstås kall.

 Lille Valle, man älskar både honom och flickan Solveig men vilka är det Stridsberg egentligen skriver om undrar jag?

Och jag har i och för sig inte tagit heroin men jag anar att heroinet gör att man faktiskt helt struntar i sin avkommas väl och ve. Inni är en älskande mamma som springer runt på stan och letar tjack med babyn. Hon lyckas båda älska sin baby och knarka. Jag tror inte på att Inni kan hysa den moderliga omsorgen som Stridsberg väver fram med sin vackra väv. Sara Stridsberg försöker skapa mening åt det meningslösa genom att fylla offret med sin egen röst. Men sorry, det blir något sliskigt av brygden.

Dikten jag närapå helt glömt bort

I dikten som jag glömt åker någon hiss
och alla tider existerar samtidigt
och någon sover i närheten av Columbia Universitetet
och kanske en flamingo eller pelikan är med och flaxar
och den som skriver dikten antingen dör eller drömmer

och jag som en gång läste den minns att dikten påminde
om att man kan fylla rummen och tiden med roliga ting och sorgliga ting och att tid kan bli rum och vice versa och som gammal kommer tid återigen bli rum, du vet den tickande klockan i rummet där du ligger och stirrar.

Jag har fått den motor jag bad om. I en annan tid delar vi bröd.

Saker jag aldrig sett

Norrsken.
En krum liten gubbe som drar en tjock gubbe i en skottkärra uppför en backe i en grekisk stad.

Vilda afrikanska djur.
Vilda australienska djur.
En raket inifrån.
En satellit inifrån.
Ett lik i skogen.

Dressman XL

1 maj 2018

På Dressman XL säljs det flanell
Där jobbar man om man är tjock och snäll
Smala och stygga gör sig inte besvär
Trind och glad ska man vara för att få jobba där

Nedanför trappan sitter poeten
mätt och nöjd och mitt i smeten,
En tjock och en smal passerar revy
den ene är låghalt, den andra är kry.
Den goda vänstern marscherar i dag
Fascismen ska krossas är deras förslag

Jag vill lustiger vara, kan ej sitta stiller
det går inte att skriva om jag ej får ett piller

Så många liv som passerar i  dikten
kärringar och gubbar
och turister som skymmer sikten

turisterna stirrar, ynglingar irrar, gubbarna vinglar
och singlarna de singlar

Det här är hålet till det allra längst in
Men djupast under svålet finns alltså ingenting
Raj raj
Bling bling

Poesin är ett slutet rum med egna kompisar och egna koder

Jag har läst ”Tapeshavet ”av Gunnar D Hansson. Detta är lärdomsdikt, dagbok, essä och dikt i ett. Jag förstår snabbt att det är en äldre lärd man som har hållit i pennan. Ramen är detta gamla ”hav” eller rättare sagt: beteckningen på en postglacial strandlinjeförhöjning vid Skagerack och Kattegatt under stenåldern och det handlar om vad som finns kvar, om kökkenmöddingar, musselbankar, benrester och slam. Poeten citerar sina vänner, låtsaskompisar, andra poeter. Jag som egentligen avskyr när poeter ska markera hur belästa de är i sina dikter köper glatt hans referenser eftersom stilen är mer essäns än diktens. Jag lär mig saker. Och han ger mig ordentliga noter.

Anslaget och det stora anspråket i dikten ”Österöd” gillar jag mycket även om han förstås måste referera till ”danskan” (gissar: Christensen). På något annat håll senare till polskan (gissar: Szymborska). Han hänvisar ofta till att någon ”klok” har sagt, alltså en diktare. Jo jo. Poesin är ett slutet rum med sina egna kompisar och egna koder.

Diktaren vet alltså om att hans publik är mycket snäv. Det är fint att han tvivlar på att det han gör betyder något för fler än en handfull läsare, men att han är en nörd, kan sålunda inte göra något annat än det han gör. Tragglar på. Om jag ska ta spjärn mot boken så kan man säga att jag blir rastlös av den på samma sätt jag blir rastlös inuti en Roy Andersson-film. Hansson har dock mer humor än Andersson, men han står inte heller på torget och spelevinkar sig och reciterar dikter för allmänheten om man säger så.

Allra mest tycker jag om hans världsbild, alltså att vi är en del av evolutionen och styckena som handlar om varför man överhuvudtaget skriver poesi. Där är vi lika, jag är med honom. Men vi har väldigt olika temperament. Tråkigast var stycket om CM Bellmans eventuella resa till Norge på grund av personlig konkurs. Jag tolkar den så här: Hanssons litteraturkompis har precis dött, kompisen var besatt av den här eventuella Norgeresan, Hansson sörjer och vill ge något tillbaka till sin kompis och har med detta om Bellman. Han tappar mig helt. Det hjälper inte att han lite putslustigt försöker dra in Leif GW Persson. Det är som att han bara talar till kompisen.

Grejen med Hanson är att han fångar mig (alltså; jag är vem som helst- en sådan han inte tror läser dikter) men sen tappar han mig när han glömmer bort att jag är här. ”Det jag nu är blir du en gång, det du nu är var jag en gång” Jag snyftar till när jag läste den sidan. Vi är många som tror på dikten.

Om jag själv hade skrivit ”Tapeshavet” hade jag låtit bullriga maskiner komma körande i mörkret för att gräva stora hål i musselbankarna. Solen hade gått upp och ned oftare över kökkenmöddingarna och dikterna hade blinkat och tjutit mer. Dikterna hade läckt som såll men åt helt andra håll. (framtiden? AI?) Men han låter också sina dikter läcka, han är inte den som vill bygga befästningsverk, han hoppar från ett ämne till ett annat och skojar men långsamt och lågmält. (Lärd humor, vad tycker jag om i lärd humor? Ja, i bokform går det bra)

Stycket om världens sämsta dikt och begreppet pekoral gillade jag. Min diktsamling som både kom för väldigt länge sedan och som definitivt satte punkt för min egen diktarkarriär hade pekoral som titel: “Som hör boskapen till”.

Jag tycker inte diktare ska vara uppgivna, nej Hanson det är inte bara dina närmaste nördkompisar som är intresserade, vi finns överallt.