måndag 31 december 2018

Det andra uppbådets avantgardist

Lille Zachris är den som aldrig skapar något nytt själv och aldrig tar några risker. Däremot hoppar han på de nymodigheter som börjar få vind i seglen och framställer dessa som sina egna. En andra uppbådets avantgardist, en vindflöjel. Sagan om Lille Zachris kallad Cinober skrev av E.T.A Hoffmann. Finns att läsa här på engelska.

Det är Lars Gyllensten som i Ur min offentliga sektor kallar Lars Gustafsson för Lille Zachris. Tonen är hätsk. Lika hätsk som mot litteraturkritikern Lars Bäckström som Gyllensten anser använder "modeord, tendentiöst tillrättaläggande, klyschor och slappa hugskott" när han ska bestyrka sin doktrin om nyenkelheten.

Men denna hätskhet, hur såg Gyllenstens och Gustafssons konflikt ut?  När jag läser deras texter ser jag likheter mer än olikheter. Är Gyllensten som jag? Snabb att kasta sig över skribenter som liknar honom själv? Negga om kvinnliga poeters provinsialism tex vilket jag vet att jag gjort.

torsdag 27 december 2018

Ensam på partaj

Jag är inte den som brukar gå på kulturfester och tycker att det är underligt att jag varje år blir bjuden på just Expressens Kulturfest. (Aftonbladets borde jag få gå på för där har jag ju medverkat, eller SVDs eller Tidningen Vis) Nåväl, förra vintern bestämde jag mig för att gå trots att jag inte visste om någon jag känner skulle gå dit, som ett socialt experiment om inte annat. Jag klädde upp mig och gick till Nalen. Jens Liljestrand och Karin Ohlsson stod i dörren och hälsade välkomna, de känner endast vagt igen mig.  Jag hämtade mat och ett glas vin och ställde mig vid ett tomt barbord. En kulturjournalist från Aftonbladet ställde sig vid samma bord tillsammans med sin man. Hon och jag var på AB samtidigt. Jag sa hej och försökte småprata lite med henne och maken. Det gick trögt. Hon vände till och med ryggen mot mig och uteslöt mig helt från sitt samtal. Ja, ja där stod jag i alla fall och åt gratismat. Efter en stund kom två unga kvinnor och delade bord med oss. Vi presenterade oss och började samtala, visade sig att vi har några gemensamma vänner osv. När den ene skulle gå till baren frågade hon om hon skulle hämta något till mig med.  Summan av kardemumman: De var VÄNLIGA och tog lite ansvar för den äldre damen som stod ensam vid deras bord. Till skillnad från dumma AB-tanten. Nåväl, nu är jag bjuden igen och vet inte om jag ska gå. Jag älskar ju partaj! Jag tycker även att partaj blir roligare om jag är bjuden på dem. Jag gör så att säga partajet en tjänst om jag går. Och jag fick två nya Facebook-vänner den kvällen och det blev livat i baren då jag stötte på kompisar från förr. Det lutar åt ett ja alltså. Gott slut!

måndag 10 december 2018

Blondes in Selamlik



En film som aldrig blev av. Lite rörig idé men jag tycker fortfarande att det är underhållande. 

Först på engelska. Sen blir det svenska. Hoppeliskutt! Sen engelska igen.

 1. In every society in every culture, women and men adapt to behaviours and take on appearances that give them social, cultural, economic and survival benefits. Man is mimetic an we can’t help it.

(Images from nature, of babies, animals, imitating objects)

In Gulag for example, the infamous soviet work camps, many women transformed from prudish, home woven girls to hard core prostitutes in order to please the men in charge- the criminal urkis- and by this transformation enhance their own chances of staying alive for one more day. 
Falling in love with a Russian intellectual these days was a really bad idea. The intellectuals were seen as scum and doomed as soon as they stepped in to Gulag.

(Images from Gulag, tattoos, black and white photos…archives…)

From this perspective it is not strange that women of the north east hemisphere like Sweden and Poland more than often dye their hair. It is just a smart survival strategy. If these women are lucky- they can attract a man from a position that they perceive as high in the hierarchy of the western hemisphere.

(Images of fat men in suits, big cars…mobile phones tacky watches, jewelry but also classy and more prominent guys as…Kofi Annan?)

But Blondes are not just one species. Just like in the old ottoman era, where the harem consisted of thousands of women, the blondes have their on hierarchical system.


(Images of harems and veiled women.)

Andrea Rosenbaum, professor in anthropology at the University of Stockholm has an ongoing project where she studies the hierarchy of blondes and at what point a blonde stops being an object and becomes a subject.

(Images: Andrea in her workplace at the university, computer, books, she walks down the street, tiny Jewish actress with glasses, blondes in a bus, blondes in a room, an intellectual Jewish woman, a couple of blondes, they look at each other, throw gazes, stare.. sometimes awkwardly they notice the camera….they know they are studied…. )

Rosenbaum: -Well, the concept of subject and object is almost obsolete these days. I see this from the standpoint of cultural survival strategy. But still- when do you stop being an object and become a subject? At what point? Primarily I study the gazes and how the blondes try to give themselves a position in the group. Call it hierarchy Call it female survival strategy...

(Images: Blondes….in a room, Four blondes sit in a white waiting room and read, maybe two chat. One intellectual blonde, on regular girl next door blonde, one sporty blonde etc. Different types. The door opens. A platina blonde walks in with fixed breasts and a pink jump suite. All the other blondes look at her.)

Rosenbaum: - I have been doing this for ten years. And all of my data is pointing towards one direction. And that is Mimesis. Mimesis is the built capacity of man which is much stronger than what we think is rational man. As a matter of fact, Im about to tear down the whole foundation of western thought.

Voice over: - Well, the concept of being blonde is to be found in every society on earth, even in Asia. We have come over this weird piece of film that has become very popular among asian nationalists right now and is spreading over the internet. In it two chinese “blondes” mock the Swedes in a park:

Chinese Pennalist on the square Nytorget Stockholm Sweden. Sunny spring day, they sit on a bench, well made up, great clothes. Two Chinese women who speak Chinese. Subtitled in Swedish or English. 

Scen 1. kinesiskorna  tittar på och kommenterar en svensk kvinna (1) som passerar med matkassar och unge.

-Ser du vad hon har i kassarna?
-Blöjor!
-Ha ha!
-Bindor!
-Ha ha!
-Välling!
- Ha ha!
 -Ungen har blaskiga ögon!
- Ja usch!
- Det är väl för att den får så dåligt med näring, du vet de lever ju på filmjölk och mackor.
- Ja, ingen köttbenssoppa här inte.
-Inte tänker de vuxna på vad de äter heller, det är därför de blir kraftiga så fort de inte är tonåringar längre.

Scen 2 kinesiskorna – svensk kvinna (2) passerar med unge.

- Den där då?
- Hon ser ut att avsky bilar.
- Ha ha - ja och vilka fula skor, hon röstar säkert på miljöpartiet.
- Och ungen då?
- Som en blek hårlös råtta.
 - Ha ha - inte får de se sina ungar växa upp heller
- Nä, det överlåter de åt främmande människor att göra, låter främmande män och kvinnor uppfostra deras barn, det tycker dom är rätt - dom verkar vilja se så litet som möjligt av sina barn, till och med på sommarloven skickar de bort dom - ja, det där som heter Barnens Ö.

Scen 3- kinesiskorna – en svensk kvinna (3 )

- Titta på den där blondinen - det enda de har är sina ljusa glesa hårstrån.
-De åldras så snabbt- när de är trettio ser de ut som gummor.
-Skumt att de har tänderna kvar.
-Ha ha!

Scen 4  kinesiskorna – en svensk kvinna (4) –med stora bröst.

-Den där då - försöker se ut som vad heter den där Ann Nicole 
- Jag fattar inte hur dom fått för sig att stora bröst är nåt snyggt, dom ser ju bara ut som mjölkkossor. 
- Ja men hon lär ju knappast ha råd med en bröstoperation.
- Nej för deras män tjänar ju ingenting.
- Ja herre vilka förlorare männen är!
- Hurra för kvinnokamp, nu sitter dom där och försörjer sina män i stället för tvärtom. 
- Haha - ja det är vidrigt , du vet när vi skulle genom entrén från tunnelbanan så bara tränger sig en man före och skriker nåt i stil med ”sorry, I’m in a hurry to pick up my kid from dagis” – ja men visst, håll inte upp dörrar, låt inte kvinnor gå före 

Scen 5 kinesiskorna och Lars Erik Åström som kommer in i bild, stannar till en kort stund, går ut ur bild 

-Det där var Torbjörn Tännsjö 
-Jaså var det. 
-Han som skrev att de förtryckta identifierar sig för starkt med den härskande klassen så de gör aldrig uppror 
-Ha ha -ja det säger ju allt om sakernas tillstånd.
-Ja ha ha!

Scen 6 kinesiskorna – översiktsbilder av parken 

- Den här parken är den finaste de har här i stan, här bor alla som har sådan här media jobb.
-Om den här parken var en wok panna vad blir det för mat av det här? 
- Fläsk med selleri? 
- Titta där kommer tofun och spenaten. 
- Ha ha!
  
Och så något slags övergång....

3.Blondes in Selamlik
 In the surburb of Rinkeby, four blondes already encountered in the first part try to take over on of the public spheres, the café, where the Turkish and Somalian men drink coffee all day. It’s filmed as a happening. We will study how the men interact with the blonde “perpetrators”. Will they leave the café? Will the Swedish women and the men start talking? The arriving blondes are to be friendly and talkative. Blondes in selamlik.


fredag 23 november 2018

X&Y

Konstnären Anna Odell och skådespelaren Mikael Persbrandt. Ett par skådisar som ska gestalta aspekter av deras två personligheter. De ska alla vara instängda i en filmstudio med uppbyggda boxar. Premissen är: ett utforskande, en lek mellan fiktion och verklighet. En lek med identiteter. Tyvärr ger mig inte filmen någon inblick i hur det är att vara människa. Jag var inte (och är inte) särskilt intresserad av den publika bilden av Anna Odell eller den publika bilden av Persbrandt eller vilka de eventuellt är "på riktigt".

Men absolut: filmen innehöll ett par roliga scener.  Onaniscenen tyckte jag var kul bland annat. Och några av skådisarna imponerar: Trine Dyrholm! Och i alla fall i början av en scen kände jag "på riktigt" när Odell tröstar den karaktär (Jens Albinus) som spelar hennes sköra jag. Men jag struntar helt i hennes och Persbrandts "konstbaby". Jag kände exakt som några av skådisarna uttryckte i filmen: var är manus och vad är meningen med detta?  Som en övning- absolut! Men inte med ambitionen att göra film. 

onsdag 21 november 2018

Sjaskiga och sorgliga liv

Jag har läst dem länge, ja så länge som internet har kunnat förse mig med dem och folk har delat dem (läs Flashback) . Jag laddar ned PDFer och bläddrar bland sidorna, beslagsprotokoll, utskrifter från larmcentraler, teknisk bevisning, vittnesmål, telefontrafik, triangulering. Mord är mest intressanta att läsa om så jag är väldigt typisk (och bör kanske sluta klanka ned på alla som läser deckare.)
Mord är så definitiva. Så orättvisa.
Ett av de första protokollen jag läste handlade om mordet i Stureby där medelklassungdomar var inblandade. Det senaste jag läste handlade om ett mord i en gångtunnel i Fagersta.

De här protokollen öppnar upp världar som jag annars inte skulle få inblick i. Gubbar som på fyllan slår ihjäl sina kärringar i sommarstugor, män som blir lämnade av sina kvinnor och då slår ihjäl dem och sedan bara är TVUNGNA att hacka dem i bitar för att dölja brottet. Vittnesmål från grannar och vänner som berättar om sina och de misstänktas liv. Bilder på brottsplatser, stökiga hem, gödselbrunnar, misstänkta föremål.

Mest intressant tycker jag det är när misstänkta mördare nekar i förhör och polisen försöker få dem att erkänna. Mördarna slingrar sig, de vet ingenting, minns plötsligt jättemånga detaljer från något de gjorde ett par timmar innan men just när mordet skedde svävar de på målet, har ingen aning. Polisen vet kanske saker som mördaren inte vet och försöker få dem att säga emot sig själva. Timmarna går. Polisen är tillmötesgående och blir kompis med den misstänkte. Polisen erbjuder öppningar, erbjuder frid kanske. Det gäller att stå emot. De flesta klarar det inte.

Och vilka är mördarna? Det är alltid så synd om dem. De är ofta så ynkliga, de förstår aldrig själva hur det kunna bli så här. De var på vippen att inte göra det men så var de tvungna. Alltid så små. Fagerstamordet är väldigt obehagligt att läsa om ur många aspekter. 28-åringens liv och tankar. Den yngre pojken. Vilket sjaskigt och sorgligt liv.

söndag 18 november 2018

Klanen

Manhattan hösten 1986. Jag hade dejtat en kille som hette Bryan och när jag inte ville träffa honom mer kom han till baren där jag jobbade för att få svar på varför han inte dög. Han var påstridig och hämndlysten. Jag gillade inte hans stil och sa det till några av bargästerna. Genast ryckte gubbarna ut till mitt försvar. Den pensionerade polisen Steve ställde sig i dörren när Brian kom.  Jeff och Mike stod bakom honom med korsade armar. Brian fick lomma därifrån. Alla lovade hålla koll så att han inte skulle komma tillbaka.

En underlig tillfredställelse infann sig. För första gången i mitt liv hade några män ryckt ut för min skull. De såg sig själva som min"familj" och jag skulle försvaras. Jag var 20 år och jag hade aldrig i min uppväxt haft någon omkring mig som stod upp för min heder och ära. Varken min far eller bror 
brydde sig inte om vem jag dejtade eller inte dejtade.

Jag kom att tänka på den episoden i går när jag lyssnade på presentationen av antologin "Klanen".

tisdag 30 oktober 2018

Hon som säljer mig frukts

Skrivet i Indien 2007

Så du vill gå din bedrövelses väg som är vägen till dig själv? Kan du även tvinga stjärnor att vrida sig runt dig? Lill-Feffe 


Mot Kovalam

Damen med de jeansklädda benen i flygplanssätet bredvid ber mig vakta hennes sömn. Hon talar precis som de flesta kvinnor ur den generation som var ung på sjuttiotalet och skaffade sig en högre humanistisk utbildning med Jung och Freud som bas och nu lever i ett hem med danska designmöbler och bourgogne. Hon berättar att hon är psykiater. Hon kan massor om “flickor som skär sig” med mera. Hon somnar in. Lång borta i nordöst skymtar Afghanistan, snett åt höger Pakistan.

Fredsarbete tänker jag på, medan jag vaktar psykiatern, hur otroligt vettig sysselsättning är inte det?

Men om man inte längre kan göra en Viera de Mello-karriär inom FN eftersom man är för gammal och har fel bakgrund, språk, utbildning och kontaktnät, hur kan man då skaffa sig en nyckelposition för att verka för fred?

Det enklaste sättet är antagligen att börja verka för motsättningar hemma, då det inte är tal om att bo utomlands. Bidra till att bygga upp oöverstigliga konflikter, etniska och ekonomiska, hetsa de gammelrika i Djursholm mot de nyrika invandrarna, hetsa hyresrättssvenssons mot bostadsrättssvenssons, katolska irakier mot muslimska irakier, syrianer mot jugoslaver. Det jäser till att bli ett riktigt osande surdeg av aggressioner mellan olika grupper, ledarsidor och politiker talar inte om annat i månader i sträck.  Medierna börjar till och med använda termen ”inbördeskrig”. Så småningom träder man själv in på scen, leende, lugn och brunbränd för att nysta upp och medla mellan grupperna.  Karriären är ett faktum. Prydandet av The Economist hägrar.

-----

Solen går ned över Arabiska havet, de indiska männens ansiktsdrag blir allt svårare att urskilja i dunklet. De två svenska kvinnorna vid bordet bredvid mitt småpratar med varandra om buddhismens rötter och vänder sig västerut mot det försvinnande ljuset. Tre indiska män stannar till vid caféet och tittar intresserat på tv-skärmen, det pågår boxning.

Jag har aldrig förstått mig på sport och tävling.
Bollar, pengar och män är mysterier.
Moderskap är underligt och att vi fortsätter finnas.
Relationer är obegripliga och livet en gåta.

Kirre heter en amerikan med svintohår och grå t-shirt som kommer från Boston. Vi börjar prata på Beatles Café där han satt och läste boken “Ett oskrivet blad” och han redogör gärna och länge för saker han plockat upp i olika böcker han har med sig på resan.

- De som kallas analfabeter har ett annat grafiskt tänkande. De kallar mörkgul för ”smutsiga tänder” och gråblå för ”snö i skymning”, säger han.
-Åh, det är vackert, säger jag.
- Att läsa och skriva är inte naturligt, vi är inte genetiskt kodade för det. Hjärnan använder de banor som från början var ämnade för att skilja en liten grön orm från en böna till att skilja bokstaven A från bokstaven O, säger Kirre.
-DET vet jag, säger jag.

- Att läsa och skriva är ett slags hobby att jämföra med knyppling och broderi. Det blir en massa tid över för den växande sysslolösa klassen, läsning håller dem i schack, läsning förvandlar dem till god medelklass, läsning hör till massorna, medelklassen håller samhällsomstörtande aktiviteter på avstånd. Och visste du att det finns paralleller mellan framväxandet av det finansiella systemet och de ökade kravet på massorna att de skulle sluta masturbera?

-Nej, det var nytt! Verkligen?  Berätta mer!
Jag vilar i hans svada.

Mitt enda anspråk är att tvinga de nu levande att bry sig om mänsklig erfarenhet uttryckt i text, att få texten att leva vidare.  En man sade något apropå poesin innan han fick avgå från en hög post inom medier med en dumstruthatt på huvudet, förklarad okunnig och ovärdig: ”Många kulturer har haft sina högt värderade kulturyttringar som gått under och fått ge vika för nya.” Självfallet har han rätt och det är sorgligt att inte poeterna förstår detta.

Vad gör poeterna? De som inte hålls som gisslan av fienden, blir journalister. Några jobbar på behandlingshem. Några hemfaller åt prosa.

Det muntliga språket är en pågående sång som stelnar i språk, bevaras som fossil, behöver aldrig hittas, att skriva är att skapa fossil. Vi som snart ska dö sjunger en märklig visa för oss själva, som för att bevisa för oss att vi fortfarande är vid liv.

Men den ensamma människans skapande av någon som både talar och lyssnar? Vad är den värd? För mig kan den vara värd allt. Men för världen i stort? Vi blir fler och fler och fler.

Vems ensamhet svarar världen? Vems skapande av någon som talar och lyssnar? Kanske din, kanske min, kanske någon annans. Hon som säljer mig juice? Vad är hennes skapade litteratur värd? Kvinnan med de sex fingrarnas? Hon som säljer mig frukts?

När solen nu försvinner i havet står indierna som svarta siluetter vid havskanten, och vänder sina ansikten mot det knappa ljuset som hungrigt äts upp av vattnet. Strandvakterna blåser febrilt i sina visselpipor när de ser någon yngling simma för långt ut.  Av lathet, inte vill de simma påklädda ut och rädda!
Eller av omsorg...?

Bakom hotellens kulisser vid stranden är det alldeles tyst och mörkt. Kanaler och avlopp löper kors och tvärs under träden. Män bär hinkar eller balar med tyg. Palmerna skuggar allt skräp. Några unga män går två och två med armarna om varandra försvinner in på en stig.

Längst in i mig själv finns ett stort svart hål där alla föreställningar om vem jag är rasade samman för väldigt länge sedan, det ligger där som bråte. Kanaler och avlopp. Vill hälla ut oljefat. Få det att brinna.

Swiss Café. Jag går upp för en trappa och hamnar ovanför tiggarna och sanden, tack. Den vackra unga indiskan i sin sari bär knyte i famn, räcker fram hand och får 50 rupies.

Fruktförsäljerskan med de röda tänderna har gjort mig till sin och skapar den för inhandlandet av frukt så viktiga relationen oss emellan. Jag är hennes. Hon säljer frukt. Jag köper.

Den svenska sjuksystern- min räddare eftersom jag blev av med plånboken samma dag jag kom hit- talar om sig själv och jag vilar i hennes berättelser om London, om att vara personlig tränare, om att sälja diamanter, om att råka ut för en bilolycka, om att flytta hem, om att vara tillsammans med en kirurg som inte älskar henne. Även hon nämner att hon jobbar med ”unga flickor som skär sig i armarna”. Är hela den svenska sjukvården specialiserad på detta nu förtiden?
Hur många kan de vara, akademikerdöttrarna?

Sjuksystern berättar också om de ryska hororna på Sturebadet, hon säger att hon vill hoppa av ”Stureplanståget”, att hon har börjat försöka bejaka att hon gillar Hemmets Journal på grund av korsorden.

Korsord! De förföljer mig. Jag börjar tänka på att korsord ska frälsa den tidning jag har anställning på men stoppar mig själv: gå in i din sorg nu, hona, säger jag till mig själv, ta hand om det där bråtet där längst inne. Hämta det som hämtas skall.

Bollan dyker upp och beställer en gin och tonic, snygg vit kostym.
- Men skogen är väl ändå ljus? säger han.
-Ja, jag är inte rädd i världen, det är innan världen jag är rädd, säger jag.
-Jag vet, säger han, men jag fanns ju, säger han.
-Ja, för att jag hittade på dig, säger jag.
-Där är böckerna hon skrev innan hon bara började stå i fönster och glo på himlen, året innan hon försvann. Släng dem. Släng hennes dravel. Berättelsen om ett språk som dör. Berättelsen om ett döende språk inuti en döende kvinnotyp.

Dikter då? frågar Bollan
- Ja, jag hör ju havet skölja upp över land, oavbrutet Jag ser ju fattiga unga män vars drömmar jag vill ta del av. Jag ser en svart himmel och ett opålitligt elsystem. Jag ser en välklädd man stå under balkongen med två blåtiror formade som hängmattor under ögonen.
- Var då?
Bollan böjer sig nyfiket över räcket.
- Jaså, ser man alltså ut när man opererat bort sina skinnpåsar... Bill, please! säger han.
-Som du ser, dikterna rasar i hop och blir annat. Nu får du går för jag ska prata med Kirre som kommer där, säger jag och puttar bort Bollan. Kirre går loss med en lång monolog om världsekonomin.

De har hittat döda språk inuti containrar
I månader fick språken driva till havs på båtar
I lådor som inte öppnats på mycket länge.

Samudra Beach. Fiskarna är sysselsatta timmar i sträck med att dra upp sina nät. De sjunger samtidigt, en bön till gudarna om fångst, alla sjunger, alla drar. Turisterna ligger på solstolar och läser engelska, tyska, danska, svenska, holländska deckare. Vad heter den europeiska medelklassens religiösa urkunder om inte deckare?  Deckarförfattarna är profana profeter. Någon är mördad, vem som är ond är fördolt, ett pussel.  Något ska karréerna ha att göra när de ligger raklånga och mätta.

Timmarna går. Alla fiskare sjunger, alla fiskare drar. De två äldsta fiskarna är i varsin ände, en lång mager farbror närmast havet och en kort mager farbror längst in, de lägger repen till rätta och bestämmer riktning. De unga starka männen drar i mitten skjortor och färggranna kjolar, kepsar och vita turbaner. Vilken fångst! Vad ska de få? Slutligen kommer nätet upp och när det är på land lämnar turisterna sina böcker och samlas runt om för att se på fångsten. Sex eller sju fiskkroppar sprattlar i nätet.  Så mycket arbete för så lite fisk! Det utbryter gräl mellan de fiskare som stått och dragit på land och de som varit ute till havs med båtarna, vems är felet?

Hoppas den går att sälja dyrt. Hur länge skulle jag själv orka stå och dra i repet? Jag anar att jag snabbt skulle få solsting och att händerna skulle börja blöda efter 20 minuter. Jag skulle lomma tillbaka till solstolen och Marcel Proust och fortsätta småle åt beskrivningar om hushållerskor som är inkapabla till medlidande med människor i sin omedelbara närhet men som däremot gråter krokodiltårar över påhittade mänskliga öden som utspelar sig långt borta från hennes egen verklighet.

nu kommer havet havet havet nu kommer havet havet have nu kommer havet havet havet nu.

De bor på samma hotell som jag och har även de rest ospecificerat vilket har fått till följd att de delar rum, mamma, son och sons flickvän. Svärmor har väldigt roligt åt detta. Hon lät höra ett förnöjsamt skratt som pågick en aningen för länge, därav har de av mig i smyg fått namnet Mullhollanddrive-familjen eftersom Naomi Watts mamma och pappa skrattar för mycket och för länge i baksätet på bilen. HA HA HA HA. De tre anser att de hamnat i ett charterparadis. Sonen har inlett en relation med hovmästaren som hjälper dem att arrangera diverse utflykter. Den mörka flickvännen går hela tiden vid sidan om, jag har ännu inte sett någon kroppskontakt mellan henne och sonen, det verkar som det i första hand är sonen och moderns resa. När de fick höra att mina pengar var borta uttryckte de djupt medlidande med mig, men det var nästan så att de gottade sig åt mitt prekära läge. De erbjöd mig inte konkret hjälp, frågade inte ens om jag behövde låna en hundralapp.  Vilket jag tacksamt hade gjort. Men vad de ojade sig. Dagen efter mötte jag de tre rödmosiga då de fått en Ayurveda-behandling, förvissade om att just den behandling de nyss fått var den absolut bästa Ayurveda-behandlingen i den allra bästa av charterturismvärldar. Och den andra kväll när jag genomled en urusel dansföreställning i hotellets trädgård tillsammans med min välgörare Sjuksystern satt de och stampade takten vid bordet bredvid och jag anar att de för sitt inre redan hade bestämt att just denna dansföreställning var den mest fantastiska de kunde åtnjuta. De nickade medlidsamt åt mitt håll, de har bestämt sig för att det är synd om mig, kvinnan utan pengar. Och de njuter av att jämföra sig med mig. HA HA HA

Sjuksystern med ett förflutet i London som personlig tränare och diamantförsäljerska söker mitt sällskap och eftersom hon varit snäll mot mig måste jag vara snäll tillbaka. Hon visar sig vara så ytlig och själlös att jag var tvungen att avboka en gemensam tripp till staden Trivandrum som jag första dagen nästan hade lovat mig till. Ett par timmar till i hennes närvaro framstod som ett komplett själsligt slöseri med tid. Det enda hon verkar roas av är att jämföra mellan olika hotell, jämföra olika priser, jämförelser i pengar länder emellan, en flaska parfym här, en flaska parfym där. Under vår två middagar långa samvaro har jag endast lyckas får ett stycke information av intresse från henne: ”jag läser Hemmets Journal på grund av korsorden”, var faktiskt det mest intressanta hon sa. Och hon är en sådan som ska hjälpa unga flickor som skär sig i armarna?  Bevare oss om psykvårdens personal som möter oss på landets psykavdelningar består av själsligt grunda individer i sjuksysterns mått. Hon är som ett formlöst vatten som rinner åt det håll marken sluttar, för att citera Proust.

Tänker på poesi som motkraft till alla typer av förställelse.
Som att det måste gå att skriva sant. På något jäkla vis.

Skriver meningen: Vad jag hittills vet om pengar.
Skriver meningen: Hur man överlever som välutbildad vuxen svensk i hyresrätt.

Kirre går i gång igen.
-Du kan alltså skära av kontakten helt mellan en människas vänstra och den högra hjärnhalva. När du gjort detta kommer den vänstra delen göra allt för att dölja att den inte längre har koll på den högra, säger han.
-Hur då? frågar jag.
-Du kan be min högra hjärnhalva att gå fram till en telefon och ta upp luren utan att den vänstra vet om det. När du sedan frågar min vänstra hjärnhalvan om varför du reste dig och gick fram till telefonen kommer den att komma upp med en totalt påhittad förklaring. Som att den kände för att ringa till en kompis. Eller att den tyckte telefonluren såg ut att vara av. Den måste ljuga, dess uppgift är att hålla skenet uppe, illusionen att jaget är intakt. Illusionen att vi är ett odelat jag. Att vi vet vad vi gör. Att vi är.

Samudra Beach. Åh, fiskare jag vill ha era armar och era ben. Jag vill kunna era sånger.

Jag vet saker. Men kunskapen stannar aldrig. Jag minns inte. Jag känner något ett tag, sedan kan jag inte minnas vad jag känt.  Vem var det som älskade mina barns fäder? Vem är det han säger sig älska? Det är aldrig samma. Jag dör hela tiden. Jag vet vad kärlek är, jag säger att det är en personlig fixering med starkt känslomässigt engagemang. Men det är allt. Jag glömmer varifrån det kommer. Jag äter det, jag är i det ett kort ögonblick, sen är det borta. Förstår ni?

Om våren går människorna runt med sopsäckar och kvastar. Det blir ett ljus. Här var norr, här var midnattsmörka land, här var karghet. Här var ensamhet och överlevnad.

Naturen hotar oss inte längre, vi åt upp henne, hon blev en del av oss själva. Vi åt upp skogen och träsken, vi åt farorna och döden. Människan härbärgerar allt. När hon är rädd är det inuti hon är rädd. När hon är hungrig är det själen som hungrar. Världen utanför oss har eliminerats. Människan är allt. Men hur mycket klarar hon av att äta? Implosionen när inträffar den? Hur många måste vi bli? Vi ska vara kvinna, vi ska vara man, vi ska vara träl, vi ska vara herre, vi ska vara värld. Vill vränga mig ut och in, vill vara tom. De nya barbarerna kommer att sticka hål på den västerländska människans uppblåsta självbild.  

Lay low, play dumb, keep moving. Det är mitt bästa råd.

- Skräck skärper våra sinnen och lidande lär oss strategier för att undvika lidande, säger Kirre.
-Vi ska se till att vara rädda i bland alltså, säger jag.
- Processen mänskligheten genomgått från djur till människa karaktäriseras framför allt genom att vi eliminerat de flesta av de möjliga situationer då rädsla kan uppstå. I den civiliserade världen kan man i princip gå från vaggan till graven utan att någonsin känna den minsta rädsla. Många av oss måste drabbas av sinnessjukdom för att förstå vad den är. Men när skräcken är nära är språket strax där, säger han.
-Nu håller du föreläsning, Kirre. Och nu måste jag norrut.

-Håll dig nära skräcken. Håll dig nära den krypande oron, säger han.
-Adjö Indien. Adjö Kirre!

Det skymmer.
Det snöar.
Jag åker tåg.
Här har jag åkt tåg i över trettio år.
Förbi de stora husen,
förbi trädgårdarna med ek och björk.
Vart tog livet mig?
Ingenstans tog livet mig.
Vart tog livet mig?
Överallt tog livet mig.
Detta gråa land.
All denna blötsnö.
Men jag har benen, jag har armarna.
Och i köttet bor fåglar som sjunger.


Fotnot: Begreppet "Lay low, play dumb, keep moving" är myntat av Roger Stone
Bollan och Kirre är mina låtsasvänner sen barndomen. Bollan uppträder även som poeten Frank O Hara i vissa av mina texter.  Vilka "fienderna" är minns jag inte men periodvis undersöker jag vilka de är. Som för att definiera mig. Här skulle de kunna vara de utestängande elitistiska poeterna, ja kanske Forum-poeterna.

söndag 28 oktober 2018

För det första, för det andra

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej när texten skrevs.

Jag drömde att jag oväntat fick pengar på kontot. Men inte särskilt mycket, runt 6990 kronor på ett konto och 4950 kronor på ett annat. När jag vaknade undrade jag vart mina drömmar tog vägen. Mitt storhetsvansinne? Varför drömma om realistiska summor? Känns enormt fjuttigt med ett så verklighetsanpassat drömliv.

För det andra springer det hela tiden människor över min stallplan. Jag behöver bygga ett stängsel. Tidigare i livet har jag varit bra på att försvara den stora tomma stallplanen med näbbar och klor. Nu är den en av miljontals spår genomkorsad plats. Sjunker.

PR-människan dödar poesin

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej när texten skrevs.

Jag ser hur det tändes ett ljus i PR-människans ögon när jag presenterar en kompis känd från teve för PR-människan.
PR-människan stryker mig medhårs och smickrar mig. PR-människan bjuder på fest. När jag klär upp mig och går ser PR-människan till att jag hamnar på bilder som den kan visa sin uppdragsgivare. Så mäter PR-människan sina PR-framgångar.
PR-människan omöjliggör möten mellan människor utan avsikter.
En PR-människa inleder aldrig en relation om den inte tänkt igenom saken noga först, för PR-människan har varje relation en kostnad. PR-människan dödar poesin.

Kanske var hon fångvaktare förr. Nu behöver medelklassen nya yrken.

Längtar till min egen underjord

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej exakt när texten skrevs.

Nu har jag läst de tre delarna av Haruki Murakamis IQ84. Känslan av att Murakami är dum i huvudet finns kvar. Alla dessa upprepningar, att uttala allting om och om igen. Det var ett halvår sedan jag läste tvåan men det gjorde inget för han berättar ju handlingen igen. Han hittade sin egna litterära stil genom att skriva på engelska och sedan översätta tillbaka till japanska (Sam Anderson/ NYT).

I samma intervju beskriver han sig själv som en stor kastrull. Han kokar inte upp så snabbt men håller värmen länge när han väl börjat bli varm. Ja, och fiktionen är verkligen som en stor gryta. Som han rört om i så att det står härliga till.

För mig är Tengos faders död central. Som att författarjaget väver just denna berättelse för att orka med att faderns död. Och fadern är den oälskande som lämnar mörka skuggor i Tengos liv. Little People är problematiska för de flesta recensenter. Murakami får inte riktigt till det med dem. De är små skojiga gnuer som får mig att tänka på både Astrid Lindgrens underjordiska i " tu tu tu, lika många får i dag som i går". När Little People drar trådar från luften och från den anskrämligt fula Lyckodocksskallen Ushikawas hjässa ärt det som att Dostojevksij möter David Lynch minimänniskor som dyker upp i filmen Lost Highway, mamman och pappan blev små och dansar runt.

Jag har alltid tyckt om att vistas inuti Murakamis sagoberättande men samtidigt leds jag. Mitt hjärta slår långsammare. Som att jag är barn och att tiden går mycket, mycket sakta. Jag vill gå därifrån men kraften i berättelsen är starkare. Min upplevelse liknar mannens som sitter längst ned i brunnen i Fågeln som vrider upp världen. Inget händer, inget händer, inget händer men till sist ger väggarna vika och en annan värld uppenbarar sig.

I slutet av IQ84 låter Murakami sin kvinnliga huvudperson Aomame klättra upp för trapporna vid motorvägen för att komma tillbaka till den riktiga världen. På vägen upp passerar hon ett övergiven fönster där det står en benjaminfikus. Den stod där 8 månader tidigare också när hon skyndade sig ned för att hinna till sitt viktiga möte. Jag har sett den växten. Jag vet hur ljuset lyser på de dammiga bladen, hur övergiven den ser ut och jag kan se strukturen på den ljusa polyestergardinen.


Publiken älskar klasshat

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej när texten skrevs.

För ett par år sedan åt jag lunch med en poet. Han berättade hur mycket han avskyr insmickrande poesi. Det vill säga när poeten skriver texter så att publiken älskar honom eller henne. Han vill hellre väcka avsky än kärlek om jag förstod honom rätt. För att be om kärlek är att göra sig till hund. Så han måste ha avskytt att stå på Dramaten när publiken jublade åt hans dikter om hur man förnedrar de rika i villan i Bromma.
Under sena 90-talet när jag fortfarande var poet, skrev jag liknande texter. Där finns insprängda partier av hat mot de rika. Jag tyckte det var kittlande och edgy. Mina vänstervänner gillade det. Publiken på Arboga Festivalen gillade det. "Någon som inte älskar oss har våldtagit vårt land" hojtade en gång Maria Pia Boethius och publiken jublar.  Klasshat är publikfriande och...töntigt.


Apropå:
Jens Liljestrand
Åsa Lindeborg

Där i dunklet vill jag vara, mot det öppna

Bloggtext sparat som utkast. Vet ej exakt när texten skrevs.

Det här med Odysséens "värld i vardande, rörlig och vidöppen mot djurriket men lika mycket mot dödsriket och gudariket, och människorna i den verkar ofullgångna" går jag i gång på, där i det öppna dunklet vill jag vara. Tredje Mosebok stänger världen. Men innan dess var den öppen. Men den är ju fortfarande öppen! Människorna med olika slags förvridna lemmar finns ju här Min döende pappa finns ju här. Avföringen finns här. Varför ska den som lever så nära öppna världen se Cindy? Är inte då konsten till för dem bara vars värld är stängd? Vad är det i oss som stänger den? Civilisationen och Apollon, ljuset och lagen? Men allt det andra existerar ju parallellt med detta. Där i dunklet vill jag vara, mot det öppna.


Apropå: http://www.dn.se/kultur-noje/karl-ove-knausgard-kan-inte-varja-sig-mot-cindy-shermans-skrackfotografier/

lördag 27 oktober 2018

I ett hus i Kavala

Något otidsenligt är det med ett svenskt hus i en grekisk liten stad. Efter första världskriget: svensken ska bli internationell! Hon ska röra sig utomlands! Där ska finnas hus för den kulturelle svensken i Grekland, Frankrike, Italien och Turkiet. På ovanvåningen bor en svensk författare jag inte hört talas om tidigare.  I huset är flera forskare inhysta och ett par översättare. Vi får inte slänga toapapper i toan. Stilen är funkis. Våra middagar på restaurang kostar 100 kronor.  I dag promenerade jag och S i många timmar högt uppe i bergen. I kväll ska vi äta korvar, fetaost och sallad och dricka grekiskt rött vin. Jag har näst minsta rummet som vetter ut mot gatan.  I hallen har jag skrivit mitt namn på en lista och skrivit skribent efter mitt namn. Nu går jag till solen och läser Hemsökelsen på Hillhouse för att både Jonas Thente och Jenny Lindh har sagt att den är bra. Thente skrev om teveserien på Netflix att "Bildmediets vällingflaska har än en gång spätt ut skriftens giftampull." Det var roligt sagt. Hej då!

fredag 26 oktober 2018

Skruven

Bloggtext sparat som utkast 2011. Vet ej exakt när texten skrevs eller om den ens är min.


Min dikt är en mindre skruv. Konisk med vassa gängor i fall det hon träffar på är trä. Cylindrisk med spets när hon träffar på stål. Oftast skjuter hon ut i ingenting. Alltid ren mellan gängorna och i de flesta hålrum. Hon tröstar aldrig, ser inte det som sin uppgift, hon bara vrider sig.

Uteblivet möte för tusen år sedan

Text från nittiotalet

Björnen kallades han. Han hade kysst henne på en fest en gång och trodde sedan att han var förälskad i henne. Litegrann i alla fall. Han ringde henne ett par gånger. Avslutade med ett ”kram på dig”.

När sommaren kom åkte han ut till skärgården för att jobba på kollo. Han ringde henne därifrån. Sa att han gärna träffade henne igen. Hon älskade en annan men hon blev smickrad. Och när den hon älskade lämnade henne ringde hon Björnen. Hon sa att hon gärna kom ut och hälsade på. Han bjöd henne på fest och en fredag, efter jobbet, tog hon bilen och for norrut. Det var sommar och lite regn den kvällen. Hon mådde bra av att lämna staden.

När hon kom fram till ön höll all kollopersonal på att förbereda middagen. Björnen stod i duschen. Det dröjde en halvtimme innan han kom ut för att välkomna henne. Han gav henne en kram. Han luktade rakvatten. Han sa att han var glad att hon hade kommit. Hon ställde sin väska i hallen och öppnade sin vinare. Björnen försvann. Det gjorde inget, hon kände en massa andra. När middagen serverades satt alla kring ett stort bord. Björnen slog sig ned bredvid henne. Hämtade en drink åt henne. De åt och drack. Kollopersonalen höll tal. Några sjöng. Efter middagen började de dansa inne i huset. De spelade Cher: ”Do you believe in love after love”. Hon dansade med alla, även med Björnen.

 Efter en stund tog hon sin väska och gick upp på hans rum och lade sig på sängen. Björnen kom efter. Han satte sig bredvid henne. De kysstes. De tog av sig kläderna. Han var rejält hårig. Hon smekte honom. Bet honom lite. Björnen kom till skott men var förströdd och frånvarande. Drog sig ur efter en stund.

–Har du legat med Mikael Persbrandt, frågade han.
–Inte vad jag minns svarade hon.
 –Han och jag har samma smak, sa Björnen.
–Jaha, sa hon.
–Jag är glad att du är här, sa han.
–Bra, sa hon.
 –Du är en fin tjej, sa han.
–Mmm, sa hon.

De gick ned till festen igen. Björnen försvann. Kicki satt i trädgården och grät. Hon var alkoholist. Kickis mamma och bästa kompis hade tagit livet av sig. Kicki var förtvivlad. En pojke som var i tjugoårsåldern försökte trösta. Fick henne till slut i säng.

Klockan fyra var hon för trött för att orka fortsätta festen. Hon gick återigen upp till Björnens rum, borstade tänderna och gick och lade sig. Somnade direkt. När hon vaknade var det ljusan dag. Hon hade sovit ensam. Hon gick ned till köket och träffade Maria.
–Hörde du vad som har hänt med Björnen, sa Maria.
–Nej, vad har hänt med Björnen, sa hon.
–Han är på sjukhus, sa Maria.
–Ojdå, vad har hänt? sa hon.
–Ja först hoppade Anders ut genom fönstret. Sedan hoppade Björnen ut genom samma fönster men med huvudet före och ramlade så illa att han bröt nyckelbenet, sa Maria.

 De skrattade. Det var för dråpligt.
–Björnen har ringt, sa Maria. Han ville be dig så mycket om ursäkt.
–Varför det? sa hon.
–Ja, han skäms väl, sa Maria.
–Jaha, sa hon.
–Och så sa han att han är kär i dig, sa Maria.
–Det tror jag inte, sa hon.

 Björnen kom med taxi på eftermiddagen. Hon hade suttit på förstugetrappen med Martin och Stefan. De hade pratat om relationer och politik. Solen tittade fram. När Björnen kom blev det uppståndelse. Björnen fick berätta för alla vad som hade hänt. Han visade sina axlar, han redogjorde i detalj för fallet, han berättade vad som hade hänt på sjukhuset, hur han hade propsat på att få åka taxi.

–Det där gör du aldrig om va Björnen, sa Stefan. Du är ingen ungdom längre.
–Nej för fan sa Björnen.

 De tog bilen. De åkte ut till havet. Björnen satt bredvid henne fram. Hon körde. Martin och Stefan satt i baksätet. Vid havet var det vackert. Björnen gick först över klipporna. Han pratade med Stefan och Martin mest. Han pratade om sitt nyckelben. Han pratade om sina sandaler. Han pratade om författaren Stig Larsson. De lade sig på en varm klippa. Hon satte på sig en bikini. Havet brusade. Solen sken. De drack äppeljuice. Björnen låg på rygg och pratade med Martin. Stefan lade sig bredvid henne på henne filt. Hon gick upp i skogen för att kissa. Där var det fint. Alldeles tyst. Sedan hoppade hon på klipporna. När hon kom tillbaka till killarna låg de kvar och Björnen pratade om sitt nyckelben. Efter en stund for de hem. När de kommit hem bad Björnen henne om ursäkt för att han hamnat på sjukhus.

–Det är lugnt, Björnen, sa hon.

 De åt lite lax, rester från kvällen innan. Sedan spelade de boule på kvällen. Alla som var med gav sig själva smeknamn. Björnen kallade sig ”En ägglåda”. Hon kallade sig ”Kristus syrra”. Martin kallade sig ”Unga Designers Smart Form, Stockholms innerstad”. Anders, kallade sig ”fyrtio kilo ris rakt upp i fittan”. De var tvungna att använda dessa namn. Annars fick de minuspoäng. Domaren hette egentligen Pelle. Han kallade sig ”Vem är det jag spelar med?”. Efter boulematchen satt de kvar och drack vin.

Björnen satte sig bredvid henne ibland. Hon pratade mest med en kille som hette Bosse, trafikledare på flygplatsen. Han var stor och skallig och hade blond peruk för myggen skull. Han var trevlig. Hon blev nästan lite kär i honom. Men Björnen markerade för Bosse att hon var hans. Han kom och satte sig mittemellan. Hon sa att hon visste vad hon skulle kalla sig nästa gång hon var med och spelade boule. ”Man, låginkomstagare med impotensproblem”. Bosse tyckte det var kul.

 Sedan fortsatte de att dricka inomhus på soffan. Några rökte hasch. Några somnade. Hon blev trött och gick upp och lade sig i Björnens rum. Björnen satt kvar på soffan.

–Jag kommer strax sa han.
–Det är lugnt sa hon.

 När hon vaknade hörde hon att han stod i duschen. Det var ljusan dag. Hon klädde på sig och gick ned. Tog en kopp kaffe i personalköket. Björnen kom efter en stund och kramade om henne. Han luktade rakvatten.
–Jag somnade på soffan sa han. Jag hade tänkt väcka dig. Överraska dig, nyduschad, sa han.
–Mmm, sa hon.
–Det kändes som att bli healad när du smekte mig vid bordet igår, sa han.
–Ja, det är healing, sa hon. Smekningar är.

 Björnen sprang iväg. Hon drack kaffe. Björnen visade sina axlar för alla. Tog av sig den rosa skjortan. Alla var mycket intresserade. Klockan halv tre hoppade hon in i bilen och for till stan. Hon gav Björnen en kram.
–Det har varit fantastiskt här, sa hon.
–Jag hör av mig, sa han.
–Gör det, sa hon.

torsdag 25 oktober 2018

Om Kärlekens Antarktis

Kärlekens Antarktis är i långa stycken mycket vacker. Stridsberg kan konsten att verkligen gripa tag med sitt språk. Berättelsen är en litterär fantasi om ett kvinnomord, löst upphängd på Catrine da Costa- fallet. Jaget i boken är den mördade Inni som talar efter sin död. Oerhört vacker är berättelsen om den mördades mamma Raksha som får besök av sin förra man, Innis styvfar Ivan. Deras trasiga relation skrivs så att även jag blöder, "de hade älskat varandra som två hundar."

 Båda Rakshas barn är döda, lille Eskil som drunknade och nu den styckade Inni.

 Men greppet att tala i jag-form med den dödas röst är minst sagt komplicerat för jag hör Stridsbergs egen röst ljuda, hon skriver en berättelse om nåd och om kärlek genom den mördade kvinnan. Hon gestaltar mordet på kvinnan om och om i boken och min tanke är: det där vet du ingenting om. 

Stridsberg tror på en planerande mördare som långdraget rituellt har ihjäl huvudpersonen och dumpar hennes huvud i ett avfallshål och kroppsdelarna runt om i resväskor i Stockholm. Mördaren njuter och det är utdraget och vår stackars huvudperson hinner många gånger tänka att hon ska dö och att hon vill dö och så vidare. Men jag tror inte på det. Jag tror inte särskilt mycket på sådana mördare. Jag tror på slafs-mördare som typ börjar med att lappa till och sedan råkar gå för långt och sedan när man råkat ha ihjäl måste stycka kroppen. Jag tror på mördare som tycker enormt synd om sig själva efteråt. Inte på jägare som letar efter kvinnor som vill dö.

Nej, jag tycker inte om att hon låter Inni dö så där utdraget. Det är Sara Stridbergs fantasi. Jag älskar Sara Stridsberg på grund av hennes värme och godhet men jag tycker inte det är ett bra litterärt grepp, snarast sentimentalt. Och när det kommer till mordscenen: grymt. Minst lika grymt som de deckarförfattare jag vet att hon retar sig på som låter kvinnor dö.

Och hon förbiser också helt det självbedrägeri i princip alla jag känner med drogproblem lever i. Jag är lite tveksam till upplägget med den älskade lillebrodern Eskil som dör. Jag upplever det som stereotyp när hon ska beskriva de två utsatta barnens fosterfamiljer- hon tar den döda mammans perspektiv: Valles fosterfamilj är förstås kall.

 Lille Valle, man älskar både honom och flickan Solveig men vilka är det Stridsberg egentligen skriver om undrar jag?

Och jag har i och för sig inte tagit heroin men jag anar att heroinet gör att man faktiskt helt struntar i sin avkommas väl och ve. Inni är en älskande mamma som springer runt på stan och letar tjack med babyn. Hon lyckas båda älska sin baby och knarka. Jag tror inte på att Inni kan hysa den moderliga omsorgen som Stridsberg väver fram med sin vackra väv. Sara Stridsberg försöker skapa mening åt det meningslösa genom att fylla offret med sin egen röst. Men sorry, det blir något sliskigt av brygden.

Dikten jag närapå helt glömt bort

I dikten som jag glömt åker någon hiss
och alla tider existerar samtidigt
och någon sover i närheten av Columbia Universitetet
och kanske en flamingo eller pelikan är med och flaxar
och den som skriver dikten antingen dör eller drömmer

och jag som en gång läste den minns att dikten påminde
om att man kan fylla rummen och tiden med roliga ting och sorgliga ting och att tid kan bli rum och vice versa och som gammal kommer tid återigen bli rum, du vet den tickande klockan i rummet där du ligger och stirrar.

Jag har fått den motor jag bad om. I en annan tid delar vi bröd.

tisdag 1 maj 2018

Dressman XL

1 maj 2018

På Dressman XL säljs det flanell
Där jobbar man om man är tjock och snäll
Smala och stygga gör sig inte besvär
Trind och glad ska man vara för att få jobba där

Nedanför trappan sitter poeten
mätt och nöjd och mitt i smeten,
En tjock och en smal passerar revy
den ene är låghalt, den andra är kry.
Den goda vänstern marscherar i dag
Fascismen ska krossas är deras förslag

Jag vill lustiger vara, kan ej sitta stiller
det går inte att skriva om jag ej får ett piller

Så många liv som passerar i  dikten
kärringar och gubbar
och turister som skymmer sikten

turisterna stirrar, ynglingar irrar, gubbarna vinglar
och singlarna de singlar

Det här är hålet till det allra längst in
Men djupast under svålet finns alltså ingenting
Raj raj
Bling bling

tisdag 2 januari 2018

Poesin är ett slutet rum med egna kompisar och egna koder

Jag har läst ”Tapeshavet ”av Gunnar D Hansson. Detta är lärdomsdikt, dagbok, essä och dikt i ett. Jag förstår snabbt att det är en äldre lärd man som har hållit i pennan. Ramen är detta gamla ”hav” eller rättare sagt: beteckningen på en postglacial strandlinjeförhöjning vid Skagerack och Kattegatt under stenåldern och det handlar om vad som finns kvar, om kökkenmöddingar, musselbankar, benrester och slam. Poeten citerar sina vänner, låtsaskompisar, andra poeter. Jag som egentligen avskyr när poeter ska markera hur belästa de är i sina dikter köper glatt hans referenser eftersom stilen är mer essäns än diktens. Jag lär mig saker. Och han ger mig ordentliga noter.

Anslaget och det stora anspråket i dikten ”Österöd” gillar jag mycket även om han förstås måste referera till ”danskan” (gissar: Christensen). På något annat håll senare till polskan (gissar: Szymborska). Han hänvisar ofta till att någon ”klok” har sagt, alltså en diktare. Jo jo. Poesin är ett slutet rum med sina egna kompisar och egna koder.

Diktaren vet alltså om att hans publik är mycket snäv. Det är fint att han tvivlar på att det han gör betyder något för fler än en handfull läsare, men att han är en nörd, kan sålunda inte göra något annat än det han gör. Tragglar på. Om jag ska ta spjärn mot boken så kan man säga att jag blir rastlös av den på samma sätt jag blir rastlös inuti en Roy Andersson-film. Hansson har dock mer humor än Andersson, men han står inte heller på torget och spelevinkar sig och reciterar dikter för allmänheten om man säger så.

Allra mest tycker jag om hans världsbild, alltså att vi är en del av evolutionen och styckena som handlar om varför man överhuvudtaget skriver poesi. Där är vi lika, jag är med honom. Men vi har väldigt olika temperament. Tråkigast var stycket om CM Bellmans eventuella resa till Norge på grund av personlig konkurs. Jag tolkar den så här: Hanssons litteraturkompis har precis dött, kompisen var besatt av den här eventuella Norgeresan, Hansson sörjer och vill ge något tillbaka till sin kompis och har med detta om Bellman. Han tappar mig helt. Det hjälper inte att han lite putslustigt försöker dra in Leif GW Persson. Det är som att han bara talar till kompisen.

Grejen med Hanson är att han fångar mig (alltså; jag är vem som helst- en sådan han inte tror läser dikter) men sen tappar han mig när han glömmer bort att jag är här. ”Det jag nu är blir du en gång, det du nu är var jag en gång” Jag snyftar till när jag läste den sidan. Vi är många som tror på dikten.

Om jag själv hade skrivit ”Tapeshavet” hade jag låtit bullriga maskiner komma körande i mörkret för att gräva stora hål i musselbankarna. Solen hade gått upp och ned oftare över kökkenmöddingarna och dikterna hade blinkat och tjutit mer. Dikterna hade läckt som såll men åt helt andra håll. (framtiden? AI?) Men han låter också sina dikter läcka, han är inte den som vill bygga befästningsverk, han hoppar från ett ämne till ett annat och skojar men långsamt och lågmält. (Lärd humor, vad tycker jag om i lärd humor? Ja, i bokform går det bra)

Stycket om världens sämsta dikt och begreppet pekoral gillade jag. Min diktsamling som både kom för väldigt länge sedan och som definitivt satte punkt för min egen diktarkarriär hade pekoral som titel: “Som hör boskapen till”.

Jag tycker inte diktare ska vara uppgivna, nej Hanson det är inte bara dina närmaste nördkompisar som är intresserade, vi finns överallt.