Poesin är ett slutet rum med egna kompisar och egna koder

Jag har läst ”Tapeshavet ”av Gunnar D Hansson. Detta är lärdomsdikt, dagbok, essä och dikt i ett. Jag förstår snabbt att det är en äldre lärd man som har hållit i pennan. Ramen är detta gamla ”hav” eller rättare sagt: beteckningen på en postglacial strandlinjeförhöjning vid Skagerack och Kattegatt under stenåldern och det handlar om vad som finns kvar, om kökkenmöddingar, musselbankar, benrester och slam. Poeten citerar sina vänner, låtsaskompisar, andra poeter. Jag som egentligen avskyr när poeter ska markera hur belästa de är i sina dikter köper glatt hans referenser eftersom stilen är mer essäns än diktens. Jag lär mig saker. Och han ger mig ordentliga noter.

Anslaget och det stora anspråket i dikten ”Österöd” gillar jag mycket även om han förstås måste referera till ”danskan” (gissar: Christensen). På något annat håll senare till polskan (gissar: Szymborska). Han hänvisar ofta till att någon ”klok” har sagt, alltså en diktare. Jo jo. Poesin är ett slutet rum med sina egna kompisar och egna koder.

Diktaren vet alltså om att hans publik är mycket snäv. Det är fint att han tvivlar på att det han gör betyder något för fler än en handfull läsare, men att han är en nörd, kan sålunda inte göra något annat än det han gör. Tragglar på. Om jag ska ta spjärn mot boken så kan man säga att jag blir rastlös av den på samma sätt jag blir rastlös inuti en Roy Andersson-film. Hansson har dock mer humor än Andersson, men han står inte heller på torget och spelevinkar sig och reciterar dikter för allmänheten om man säger så.

Allra mest tycker jag om hans världsbild, alltså att vi är en del av evolutionen och styckena som handlar om varför man överhuvudtaget skriver poesi. Där är vi lika, jag är med honom. Men vi har väldigt olika temperament. Tråkigast var stycket om CM Bellmans eventuella resa till Norge på grund av personlig konkurs. Jag tolkar den så här: Hanssons litteraturkompis har precis dött, kompisen var besatt av den här eventuella Norgeresan, Hansson sörjer och vill ge något tillbaka till sin kompis och har med detta om Bellman. Han tappar mig helt. Det hjälper inte att han lite putslustigt försöker dra in Leif GW Persson. Det är som att han bara talar till kompisen.

Grejen med Hanson är att han fångar mig (alltså; jag är vem som helst- en sådan han inte tror läser dikter) men sen tappar han mig när han glömmer bort att jag är här. ”Det jag nu är blir du en gång, det du nu är var jag en gång” Jag snyftar till när jag läste den sidan. Vi är många som tror på dikten.

Om jag själv hade skrivit ”Tapeshavet” hade jag låtit bullriga maskiner komma körande i mörkret för att gräva stora hål i musselbankarna. Solen hade gått upp och ned oftare över kökkenmöddingarna och dikterna hade blinkat och tjutit mer. Dikterna hade läckt som såll men åt helt andra håll. (framtiden? AI?) Men han låter också sina dikter läcka, han är inte den som vill bygga befästningsverk, han hoppar från ett ämne till ett annat och skojar men långsamt och lågmält. (Lärd humor, vad tycker jag om i lärd humor? Ja, i bokform går det bra)

Stycket om världens sämsta dikt och begreppet pekoral gillade jag. Min diktsamling som både kom för väldigt länge sedan och som definitivt satte punkt för min egen diktarkarriär hade pekoral som titel: “Som hör boskapen till”.

Jag tycker inte diktare ska vara uppgivna, nej Hanson det är inte bara dina närmaste nördkompisar som är intresserade, vi finns överallt.