Vad som inte är fiktion

Dimman är ingen fiktion. Inte ljuset, träden, stenarna, mossan. Människokroppen ingen fiktion. Inte heller kylan, årstiderna eller mörkret. Men det jag skriver nu är fiktion, att namnge är fiktion. Som ånga stiger berättelsen från tyst materia. Vilken evolutionär betydelse för människan har fiktionen? Den talar om rörelse. Den får oss att tro att något händer. Den hjälper oss att föröka oss. Den håller liv i våra barn.

Om fiktion inuti fiktion

Jag har börjat uppfatta allt jag är med om som fiktion. Pengar och yrken, språk, vänskap, tårtor och rulltrappor. Jag menar inte att dessa företeelser är overkliga. Snarare uppfattar jag själva verkligheten som en överenskommelse, en fiktion. Med detta sätt att se på världen får jag svårt att skapa något nytt.  Jag har ingen aning om vad för slags texter som behövs inuti allt det här som bara pulserar och pågår och som jag befinner mig i.  Jag märker att jag älskar mina kroppsfunktioner och mina sinnen mer och mer. Det är höst nu. Dofterna! Men börjar tycka att jag (självbilden och den fiktionsstyrda berättelsen) blivit mer och mer ointressant. 

Om inget särskilt

Hösten är här.  Dofterna i marken. Den kyla som sveper in fast dagarna är varma.  En glädje i kroppen. Den spritter när den vaknar. Vetskapen om det närstående mörkret. Jag sitter i lägenheten på Frejgatan med en kopp kaffe och ska snart bege mig till Centrum för fotografi där nordisk fotografi ska diskuteras. Datorn har varit på sedan klockan sju och jag har skrivit notiser och läst texter då vi presslägger nästa vecka. Världen är orolig. Så här skrev jag 2000 i några texter från tunnelbanan:

T-centralen 5 minuter Dom hittar döda i containrar.

Moder fader barn och spädbarn.
Dom hittar döda i containrar. Moder fader barn och spädbarn.

Natten vimlar av väldoftande unga kvinnor. SL män letar efter något bland sätena. En bomb?

Vänsterjournalister. Varför i hela fridens namn valde jag den som dansade sämst? Jo, han hade besökt mitt föräldrarhem. Han visste mitt flicknamn. Främlingar vart jag än blickar. Till och med forna vänner är främlingar numera

Containrar i Asien med flyktingar i. Skrivet i Sverige år 2000. Det var länge sedan. Hade varit på fest med vänsterjournalister. Lite låg anar jag.