Murakami är en stor kastrull

Färdig med de tre delarna av Haruki Murakamis IQ84. Känslan av att Murakami är lite "dum i huvudet" kvarstår. Alla dessa upprepningar, att pedagogisk och omständligt uttala allting om och om och om igen. Det var ett halvår sedan jag läste tvåan men det gjorde inget. Enligt uppgift hittade han sin litterära stil genom att skriva på engelska och sedan översätta tillbaka till japanska. Jag är inte förvånad.

I samma läsvärda intervju beskriver han sig själv som en stor kastrull. Han kokar inte upp så snabbt men håller värmen länge när han väl börjat bli varm. Ja, fiktionen är verkligen som en stor gryta. Som han rört om i så att det står härliga till.

För mig är Tengos faders död central för berättelsen. Jag får för mig att författarjaget väver just denna väv för att orka med att fadern är döende. Den nitiske tevepejlaren som lämnar mörka skuggor i Tengos liv. Han som inte älskar, inte berättar. Han som fortsätter att spöka och skrämmer livet i både Aomame och Fukaeri (och mig).

Bokens Little People är problematiska men skojiga. Murakami får inte riktigt till det med dem. Little People klättrar ur munnen på en död get och skapa puppor (berättelser?) ur ingenting. Poeter. Precis som författaren. Little People får mig att tänka på dvärgarna i Trollkarlen från Oz men även på Astrid Lindgrens underjordiska i " tu tu tu, lika många får i dag som i går".

När Little People drar trådar från luften och från den anskrämligt fula Lyckodocksskallen hjässa för att skapa en ny luftpuppa är det som att någon av Dostojevskijs gestalter (Ushikawa) möter David Lynch minimänniskor i Lost Highway, mamman och pappan blev små och dansar runt.

Jag har alltid tyckt om att vistas inuti Murakamis sagoberättande men samtidigt leds jag. Hjärtat slår långsammare. Det är som att jag är barn och att tiden går mycket, mycket sakta. Hypnotiskt. Jag vill gå därifrån men kraften i berättelsen är starkare. Min upplevelse liknar mannens som sitter längst ned i brunnen i Fågeln som vrider upp världen. Inget händer, inget händer, inget händer men till sist ger väggarna vika och en annan värld uppenbarar sig. Litteraturen ersätter religionen. Fiktionen smittar av sig på verkligheten.

I slutet av IQ84 låter Murakami sin kvinnliga huvudperson Aomame klättra upp för trapporna vid motorvägen för att komma tillbaka till den riktiga världen. På väg upp passerar hon ett övergiven fönster där det står en benjaminfikus. Den stod där åtta månader tidigare också när hon skyndade sig ned. Jag har sett den växten. Jag vet hur ljuset lyser på de dammiga bladen, hur övergiven den ser ut och jag kan till och med se strukturen på den ljusa polyestergardinen.