Poesin föds i rörelsen

Det här var den vackraste sång jag hört på länge, framförd av en sångerska som borde ha gått hur långt som helst vid det här laget: Sara Isaksson. Jag har känt till hennes talang ända sedan hon gav ut Red Eden på 90-talet.

Dikten "Lucia" skrevs av Erik Axel Karlfeldt 1898 och återfinns i Fridolins visor. Texten i sig går inte in i hjärtat på mig. Läser jag den högt låter det ungefär som "Tomten" av Rydberg. Men vad som däremot går rakt in i mig är att diktens erfarenhet- att bli väckt som gäst en mörk vintermorgon i Sverige för mer än 100 år sedan- FÖRS IN I NUET. Det vill säga: vad vi gör med dikten är viktigare än själva dikten. Att den används! Att själva handlingen, rörelsen och traderingen blir poesi. Och lyssna på hur hon bryter upp rytmen. Jag ryser. Sången har även sjungits av Sofia Karlsson och den är inte så pjåkig men frågar ni mig är det Sara Isaksson som äger. Musiken är skriven av Esbjörn Hazelius.

LUCIA

I natten darra
de kalla väder.
Steg hör jag knarra
på vindens bräder:
i vita kläder
stod herrgårdsflickan,
med vaxljuskrona kring håret fäst,
nyss vid mitt läger och räckte brickan
lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman
i mörka tider!
Med tjärvedsflamman
Lucia skrider
i däld och lider.
I dörren gläntar
med morgonglöggen min muntre värd
och bringar bud, att ung dottern väntar
sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter
ren snön är fallen,
och foten slinter
på frusna vallen
och vit står tallen
som silverstaken
för månens prunkande högtidsljus
och stjärnbloss brinna högt över taken
på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes
med fäll och täcken,
och selad ledes
från klöverhäcken
den raske skäcken.
Med fröjd vi glida
igenom sovande skogars skjul
Ur huvan tindrar det vid min sida
som morgongryning till härlig jul.

Dikten funnen inskannad hos Runeberg.org