På jobbet

Foto: Hanna Teleman

Dramaten

Senast jag var på Dramaten såg jag publiksuccén Scener ur ett äktenskap. Aldrig har jag känt mig så ensam som när publiken skrattade åt Jonas Carlsson som låg och vickade med tårna i den äktenskapliga bädden. ( Jo möjligen då jag på teve hör publiken skratta högt åt Jonas Gardells skämt i "Mellanmjölkens land".)

Egentligen skulle jag sett Polanskifilmen Carnage som går på Sture men när jag gick förbi Dramaten fick jag för mig att "överaska mig själv "byta spår" och köpte en sista minuten- biljett. Det blev en pjäs av en författare jag gillar: John Ajvide Lindqvists "Fem kända musiker döda i seriekrock".

Tio minuter senare började föreställningen. Jag var välvilligt inställd men efter ca 10 minuter ångrade jag mig bigtime där jag satt på första raden utan möjlighet att smita.
Exakt vad skulle denna förutsägbara dansbandskvintett vara metafor för? Vad var den större berättelsen? Jag tyckte männens problematik var banal och förutsägbar, bävern löjlig, den unge filmaren JÄTTETRÅKIG och skämten trista och när publiken skrattade skrattade inte jag.

Männens folkhemssorg blev inte min sorg.

En enda replik som den toksnygge Reuben Salamander fällde var tajmad men jag kan inte erinra mig nu exakt vad det var. Jag trodde inte för fem öre på gestalterna. Jag ville att den påstådda bomben skulle brisera. Jag har roligare när jag pratar i telefon med någon jag känner. Jag kommer aldrig mer gå till Dramaten tror jag. I alla fall inte om det ska kosta mig 180 kronor.

Poesin föds i rörelsen

Det här var den vackraste sång jag hört på länge, framförd av en sångerska som borde ha gått hur långt som helst vid det här laget: Sara Isaksson. Jag har känt till hennes talang ända sedan hon gav ut Red Eden på 90-talet.

Dikten "Lucia" skrevs av Erik Axel Karlfeldt 1898 och återfinns i Fridolins visor. Texten i sig går inte in i hjärtat på mig. Läser jag den högt låter det ungefär som "Tomten" av Rydberg. Men vad som däremot går rakt in i mig är att diktens erfarenhet- att bli väckt som gäst en mörk vintermorgon i Sverige för mer än 100 år sedan- FÖRS IN I NUET. Det vill säga: vad vi gör med dikten är viktigare än själva dikten. Att den används! Att själva handlingen, rörelsen och traderingen blir poesi. Och lyssna på hur hon bryter upp rytmen. Jag ryser. Sången har även sjungits av Sofia Karlsson och den är inte så pjåkig men frågar ni mig är det Sara Isaksson som äger. Musiken är skriven av Esbjörn Hazelius.

LUCIA

I natten darra
de kalla väder.
Steg hör jag knarra
på vindens bräder:
i vita kläder
stod herrgårdsflickan,
med vaxljuskrona kring håret fäst,
nyss vid mitt läger och räckte brickan
lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman
i mörka tider!
Med tjärvedsflamman
Lucia skrider
i däld och lider.
I dörren gläntar
med morgonglöggen min muntre värd
och bringar bud, att ung dottern väntar
sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter
ren snön är fallen,
och foten slinter
på frusna vallen
och vit står tallen
som silverstaken
för månens prunkande högtidsljus
och stjärnbloss brinna högt över taken
på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes
med fäll och täcken,
och selad ledes
från klöverhäcken
den raske skäcken.
Med fröjd vi glida
igenom sovande skogars skjul
Ur huvan tindrar det vid min sida
som morgongryning till härlig jul.

Dikten funnen inskannad hos Runeberg.org

Murakami är en stor kastrull

Färdig med de tre delarna av Haruki Murakamis IQ84. Känslan av att Murakami är lite "dum i huvudet" kvarstår. Alla dessa upprepningar, att pedagogisk och omständligt uttala allting om och om och om igen. Det var ett halvår sedan jag läste tvåan men det gjorde inget. Enligt uppgift hittade han sin litterära stil genom att skriva på engelska och sedan översätta tillbaka till japanska. Jag är inte förvånad.

I samma läsvärda intervju beskriver han sig själv som en stor kastrull. Han kokar inte upp så snabbt men håller värmen länge när han väl börjat bli varm. Ja, fiktionen är verkligen som en stor gryta. Som han rört om i så att det står härliga till.

För mig är Tengos faders död central för berättelsen. Jag får för mig att författarjaget väver just denna väv för att orka med att fadern är döende. Den nitiske tevepejlaren som lämnar mörka skuggor i Tengos liv. Han som inte älskar, inte berättar. Han som fortsätter att spöka och skrämmer livet i både Aomame och Fukaeri (och mig).

Bokens Little People är problematiska men skojiga. Murakami får inte riktigt till det med dem. Little People klättrar ur munnen på en död get och skapa puppor (berättelser?) ur ingenting. Poeter. Precis som författaren. Little People får mig att tänka på dvärgarna i Trollkarlen från Oz men även på Astrid Lindgrens underjordiska i " tu tu tu, lika många får i dag som i går".

När Little People drar trådar från luften och från den anskrämligt fula Lyckodocksskallen hjässa för att skapa en ny luftpuppa är det som att någon av Dostojevskijs gestalter (Ushikawa) möter David Lynch minimänniskor i Lost Highway, mamman och pappan blev små och dansar runt.

Jag har alltid tyckt om att vistas inuti Murakamis sagoberättande men samtidigt leds jag. Hjärtat slår långsammare. Det är som att jag är barn och att tiden går mycket, mycket sakta. Hypnotiskt. Jag vill gå därifrån men kraften i berättelsen är starkare. Min upplevelse liknar mannens som sitter längst ned i brunnen i Fågeln som vrider upp världen. Inget händer, inget händer, inget händer men till sist ger väggarna vika och en annan värld uppenbarar sig. Litteraturen ersätter religionen. Fiktionen smittar av sig på verkligheten.

I slutet av IQ84 låter Murakami sin kvinnliga huvudperson Aomame klättra upp för trapporna vid motorvägen för att komma tillbaka till den riktiga världen. På väg upp passerar hon ett övergiven fönster där det står en benjaminfikus. Den stod där åtta månader tidigare också när hon skyndade sig ned. Jag har sett den växten. Jag vet hur ljuset lyser på de dammiga bladen, hur övergiven den ser ut och jag kan till och med se strukturen på den ljusa polyestergardinen.

Som hör boskapen till

Samma dag regissören Linus Tunström intervjuades i DN befann jag mig på en linoleummatta i en gymnastiksal, omgiven av flåsande motionärer i tajts och t-shirts. Ledaren bar rött och hojtade ”Kom igen nu!” Gruppen hoppade och skuttade. Jag stod med armarna uppåt sträck när en stark olustkänsla infann sig. Jag sänkte armarna, tog min väska, lämnade rummet och gick därifrån.

Ni vet, när man ser filmer och fotografier från andra världskriget och tyskarna föser i hop människor med judestjärnor och trycker in dem i godsvagnar eller ställer dem på led, strippar dem på alla kläder och föser in dem i gaskammare. Först förvandlar man människor till anonym boskap, sedan dödar man. Att vara ingen att sakna namn, att vara en i boskapsflocken, icke ha en historia och befinna sig mitt bland människor som är namnlösa och saknar en berättelse. Ingen sticker ut, ingen blåser upp sig.

Tunström träffade jag för övrigt ett par gånger på 90-talet, skrev några rader om hans i mitt tycke belåtna självbild i en av mina diktsamlingar: den unge konstnären som dinglar med fötterna under barbordet och tuggar i sig sin viktiga neuros. 20 år senare är pojken en uppburen regissör och av jag är en anonym kropp som gör sit-ups på Friskis. Självbilden: att vara någon särskild eller möjligen kunna bli någon särskild i framtiden rasade.

Jag rotar efter känslor av avundsjuka i mitt inre. Hittar ingen. Men något i artikeln måste givetvis ha slagit an en sträng av ”jag skulle ha varit han...”. Så måste det förstås ha varit. Att erkänna avund är svårt för mig. Att vilja ha det någon annan har, karriär, framgång, saker är tabu, fult. Man har det man har. Men när jag stod där med armarna i luften måste jag ändå ha jämfört min sociala lägesposition med hans. Där jag befann mig fanns ingen strålkastare eller en intresserad publik som antecknade mina rörelser eller yttranden om världen. En anonym kropp, ett linoleumgolv, svettiga motionärer, bättre blev det inte.

Det har gått ett par år sedan det där hände. Jag tränar gärna i grupp igen. Lider inte alls av att inte vara någon. Utmärker mig inte med hjälp av klädsel. Får inte längre gaskammarassociationer när en större mängd kvinnokroppar duschar i hop.