Min nya poetkompis läser dikt av Karl Ove Knausgård

Vet inte om någon har missat att Karl Ove Knausgård har skrivit en självbiografisk roman i sex delar som heter Min Kamp, recenserad bland annat här och här. Jag har läst första delen. Bitvis var den lysande, till exempel när han tömmer huset där hans pappa dött och dricker sprit med sin farmor och när han beskriver klaustrofobin man kan uppleva med barn men den blir tradig i längden, här har vi killen som slutat dricka och måste få ur sig allt. Och oredigerat allt blir tråkigt att ta del av. (Som långa långa bloggtexter ungefär...) Att hans prosa skulle likna Marcel Prousts har han lyckats prångla in som budskap i var och varannan intervju. Grattis till det, marknadsavdelningen på Norstedts, men jag finner inga som helst likheter med Proust. Proust står inte i centrum för sin berättelse som Knausgård gör. Nej, jag kommer inte läsa de fem andra delarna. Däremot kanske jag läser honom sedan när han är klar med den här kampen. Och snygg är han, precis som Stefan Sundström så riktigt påpekar i Skavlan.