Scener ur ett äktenskap

Jag ville lämna Dramaten efter första akten för att jag drabbades av akut klaustrofobi där i mitten på tredje bänk men bestämde mig ändå att stanna till slutet. Nu känner jag mig nödgad att förklara varför pjäsen inte är sevärd trots att hela Teatersverige verkar tycka det. Ett par kvinnor i publiken stod upp för att applådera efteråt, så förlösande härlig tyckte de att pjäsen (Jonas Karlsson?) var.

Ok, här kommer lite skäl varför jag inte ville vara där:

1. Mannen som JK gestaltar är en sådan samtiden har lärt oss ta avstånd ifrån. Det fanns en scen i andra akten när han blir riktigt sorglig och då bränner det till, så där patetisk kan människan vara... (nu tänker jag på Ekelöf och att botten i honom är botten i mig) men efter JKs monolog gör han sig rolig över sin egen rollfigurs utbrott. Han säger något i stil med "Och så här mår jag"

Det blir en komisk lättnad och alla kan skratta åt den patetiska mannen men i samma sekund han gör det visar han mig att han inte omfamnar rollen inuti sig själv. Han tror alltså inte på sin egen smärta. Så varför ska jag göra det?

2. Jag känner inte igen någon familjesituation där mannen och hans åtrå så totalt är i centrum. Var är barnen? Varför ska jag titta på sjuttiotalet?

3. JK och LV framstår inte som verkliga personer, de är skådisar som förhåller sig till text.

4. För att förstå ett erotiskt spel mellan man och kvinna och varför de inte kan släppa varandra helt måste man gestalta åtrå (som tex Dafoe och Gainsbourg gör bra i Antichrist) JK säger att han vill ha LM men jag ser inte det på honom. Han är inte där med sitt kön. Inte hon heller.
4. Kvinnollen Marianne är en manlig produkt (på samma sätt som Lisbeth Salander är en manlig sexfantasi.) Jag tror inte på Marianne, hon är en falsk bild om att en kvinna älskar villkorslöst. Den är dessutom självuppfyllande: kvinnor blir sådana för att de tror att kvinnor ska vara sådana. Dessutom får hon nästan ingen plats, har inga roliga repliker. Det är mannen som är i centrum. Urtrist.

5. Inga originella eller nya tankar sades. Allt har jag hört förut.

6. Människor är inte så ytliga och omedvetna om sina egna drivkrafter som dessa två karaktärer. Jag vet att människan är en knepig sak, visa mig det.

7. Föreställningen konserverar falska föreställningar om hur män av en viss generation "är" och hur kvinnor "är" och vad starka känslor "är".

8. När JK skojade med lamporna och mixtrade med sina nakna fötter i sängen blev det genast övertydligt och extremt förutsägbart.

Har inte regissören Stefan Larsson förstått någonting? Går vi på teater för att se teaterhistoria eller för att känna igen oss i andra, lära oss något om vårt djup? Som tur var läser jag Anders Johanssons ypperliga bok om ondska, annars hade jag känt mig extremt ensam i kväll. Särskilt när nästan hela publikhavet skrattade åt tråkiga skämt.