Flickan i Strömmen

Det här är prologen till den deckare jag och Bea började skriva för 11 år sedan, inte så pjåkig tycker jag.

Strömmen 21 mars 1989

”Fan, ungen flyter ju som en jävla kork”. Mannen i dunklet på kajkanten mumlar för sig själv. "Jag borde tagit av henne den förbannade dunjackan."
I det kalla mörka vattnet kämpar en kvinna och ett barn för sina liv. Kropparna kastas runt i det forsande iskalla vattnet. Den starka strömmen drar i kläderna, det är ett ett inferno av kyla och mörker.
- Andrea! Kvinnan ropar barnets namn innan vattnet blockerar luftvägarna.
Bara ett par meter bort ser hon sin dotters röda jacka. Hon måste ta sig dit, bara måste, men jackan försvinner, hon ser den inte längre, hon orkar inte. Vattnets krafter är henne övermäktiga.
- Mitt barn. Inte mitt barn.
Kraften i vattnet drar henne bort från Andrea, hon kämpar, måste orka måste rädda. Ullkappan väger bly, skorna, byxorna, halsduken drar henne nedåt, mot mörkret och mot djupet. Hon fastnar med foten i något.
”Vad grunt det var här. Jag visste inte att det var så grunt, kanske klarar vi det här…”
Hon fortsätter. Men kylan är henne övermäktig, hon sitter fast, vattnet sköljer över henne.
”Förlåt, mitt barn. Jag orkar inte mer. Förlåt.”
Hon sjunker, försvinner.

Mannen väntar en stund tills han ser moderns huvud försvinna under vattenytan. Han tittar bort mot barnet som i sin röda jacka flyter bort mot Grand Hotel.

- Är hon inte död? Jävla unge. Men hon kan inte överleva den här kylan.
Plötsligt ser han några gestalter som närmar sig längst med kajen vid Kungsträdgården. Han kan inte stanna längre. ”Fan också! Flickan!”
Han vänder sig om och springer längst med Strömparterrens grusgång och upp för trapporna till Strömbron och försvinner bort mot slottet där bilen står parkerad.

De fyra överförfriskade män som haft konferens på Operabaren passerar Strömmen. De går skrattande och skrålande förbi utan att se flickan i den röda jackan som far som en vante i det kalla vattnet bort mot Grand Hotel...