God, ond, god, ond

Om det beror på att julen närmar sig vet jag inte men jag har faktiskt lekt med tanken på att bli god. Men i samma sekund jag uttrycker detta i skrift sällar jag mig förstås till de ondas skara.
Den goda människan håller nämligen inte på att snackar om att hon eller han är god. De bara gör saker som är goda. De som talar högst om godhet har störst behov av att intala sig själva att de är goda. De som påstår sig vara minst rädda för döden är de första att lägga benen på ryggen och lämna byn när pesten kommer.

Så slår jag bakut inuti: vad är det för tjafs om att bli "god"? Ska du köpa böcker om snällhet av Stefan Einhorn? Är han god? Tror jag det minsta på det?

Nej, jag tror inte på goda eller onda människor, men jag tror på goda och onda handlingar och jag skulle vilja begå handlingar som får större konsekvenser för fler människor än damen jag håller upp dörren för. Eller bara svära mig fri genom att lägga några hundra kronor på välgörenhet. Jag vill ge bort en miljard till demokratiutveckling i Nordkorea exempel. Men då måste jag ju först sträva efter makt och pengar...Och då måste jag bli ond och kaxig först så att jag sedan kan bli god och ödmjuk.

Eller stå i soppkök på lördagar. Men är det inte en ond handling att inte vara hemma och städa med mina egna barn? Ja, ni hör, ekvationen går inte i hop. Jag fortsätter nog att vara lite småond.

Tillägg: Salman Rushdie är visst inne på samma tema i det här avsnittet av Babel när han säger sig vilja slå alla som går runt på fest och påstår sig vara andliga. Den andlige PÅSTÅR sig inte vara andlig.