Förenen er icke helst!

År 1970 utfördes ett socialt experiment på en skola i Michigan: Efter att ha svarat på frågor om attityder till svarta skolbarn på ett närliggande gymnasium, delades eleverna upp i två grupper.
De studenter som var starkt negativa eller var öppet rasistiska placerades med likasinnade.
De toleranta eleverna hamnade i samma grupp som de som också var positiva. Studenterna ombads sedan diskutera frågor som skolskjuts och rättvist boende. Efter diskussionerna fick de fylla i en ny enkät. Den visade ett slående mönster: bara genom att prata med varandra hade de trångsynta studenterna blivit ännu mer trångsynta och de toleranta ännu mer toleranta.

Människors benägenhet att bli mer extrema efter att ha träffat likasinnade kallas grupppolarisering och det fungerar överallt, i alla läger. Feminister som talar med andra feminister blir mer orubbliga i sin feminism. Motståndare till samkönade äktenskap som träffar andra motståndare blir ännu mer motståndare.

Varför grupppolarisering uppstår är inte helt klar. En teori säger att när människor diskuterar något de tror på med andra som hyser samma åsikt fastnar bara nya argument som är till förmån för det man redan tror. En annan teori hävdar att människor i grupp alltid försöker överträffa varandra: Om alla i gruppen håller med om att män är idioter, då kommer gruppdynamiken driva på någon i gruppen att övertrumfa ordet idiot och säga att män är svin.

Informationsteknologin gör att vi kan skaffa oss information på sajter som ideologiskt rimmar med våra egna uppfattningar. Det gäller både feminister, rasister och liberaler, sossar och moderater.

Aldrig någonsin har vi i medierna kunnat välja bort så många motargument till det vi själva tror är sant. Sug på det en stund. Läskig tanke tycker jag. Mer om detta delikata demokratiska ämne i en bok: "Going to Extremes: How Like Minds Unite och Divide."

Länk till Elizabeth Kolberts artikel i New Yorker