Plötsligt ramlade poletten ner för mig. Jag förstod i det ögonblicket vad jag under mina år i Frankrike inte hade begripit. I Sverige, i den självklarhet och den kontext jag själv levde var ett tecken på god konst och litteratur en känsla av delaktighet.
Längst in och djupast ner delar vi alla livsvillkoren, längst in finns det en jämlikhet, en existentiell gemenskap och när det kommer till kritan sitter vi alla i samma båt. Men här i denna franska kontext var det precis tvärtom.
Här gällde utvaldhet som ett avgörande tecken på konsten och konstnären. Intellektuell utvaldhet, estetisk utvaldhet. Den sköna tanken, den sanna tanken, den gudomliga tanken. Tala om ensam. Här är det konstnären och Gud. Högt, högt ovanför oss andra.
Så tydligt blev det att min konstsyn, säkert grundad under decennier av arbetarrörelse och demokrati, ville säga att god konst förenar människor, den talar om våra gemensamma livsvillkor. Hennes konstsyn sa precis tvärtom. Den skiljer elit från massa, konstnären från folket.
Hela texten finns här: Inuti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar