Rädsla

Jag tänker på rädsla. Det var så länge sedan...

Jag har långt till min, den ligger inkapslad.

INNANFÖR det stora huset?

Där fanns den röda lampan i vardagsrummet.

Sprang för livet i korridoren om natten

Lampan var ett öga

Där fanns gestalter som kom och slog en i ens spjälsäng.

Man kunde inte komma någonstans, skakade galler

När yrvaken moder inte trodde på en, då rasade allt...

UTANFÖR det stora huset hände det att man fick stryk av sjuåriga gossar

när man själv var sex.

Då vred sig tarmarna.

Sedan kom poetens son och jagade mig.

Älskade han mig inte egentligen?

jag anade det...

Han lade i alla fall ned mycket tid på att skrämma mig till döds.

Stå och vänta runt hörnor. Se hotfull ut. Stalka.

Både han och jag slutade skolan för att komma i från varandra.

I stället sågs vi på Roslagsbanan när vi lämnade förorten för stan.

I varsin skola.

Vi kunde ha blivit vänner sen, sågs flera gånger i tonåren.

Men rädsla...det är ett jobb för mage och tarm.