lördag 30 oktober 2010

Jag var ensam då, så ska jag tänka

Skrivet på Morton street - 1988, då jag var 22 år. Förklarar rätt bra varför jag varken blev författare eller amerikansk hemmafru... Importhustru-tankarna dyker upp redan här, det är sorgligt och pretentiöst. Lite väl långt att blogga men wth, kanske kan någon känna igen sig. Jag sökte faktiskt upp en katolsk munk i New York; Father Myles. Skrev en text om honom men vet inte var den håller hus. Ja, jösses, Dostojevskis Bröderna Karamazov och Lars Ahlins Din Livsfrukt var mina närmaste vänner. Och Bergman förstås. Jag var ensam då, så ska jag tänka- det finns trots allt en viss tillförsikt i det.

I skuggan av Tvillingtornen.

Så länge det finns liv. Så länge avgaser och neon gör staden vacker. Så länge hon tror att en människas blick från ett fotografi kan förändra allt. Hon har slutat skratta. Hon har slutat gråta. Det är en lång väntan på dikten som aldrig kommer eller på ett telefonsamtal från en annan värld. Hennes dagar är gator och viktiga val, höger eller vänster, kaffe eller cig.
Hennes vardag är en brusande vattenledning och grannens slammer i köket.

Men staretsen är verklig. Det han säger är sant men det berör henne endast en bråkdels sekund. Känslan av visshet försvinner så snabbt och hon väntar rastlöst på nästa visdomsord att absorbera och glömma. Någon slår med en käpp på den våta trappan utanför huset. Lampor tänds runt om i byggnaden på andra sidan gatan. Hon väntar på sin låtsasprins, en prins av bambu, som aldrig fanns och aldrig finns.

Hon kan inte låtsas vara precis som dem trots att hon har försökt. Hon lurar ingen. Möjligen lär de sig något om sig själva av hennes falska ytliga småprat. Kanske ser de sitt eget beteende parodierat i hennes tafatta ansträngning att vara lik dem.

Som när man ser öststaternas melodifestival och plötsligt inser hur befängd den västerländska underhållningsindustrin är. De vackra ryskorna som iklätts amerikanska kläder och lärt sig amerikanska danssteg för att på scenen framföra västerländsk kommersiell musik. De når inte ända fram. Mimemis blir tydligt, att de härmar. Allt blir parodi. Den dumme skrattar åt dem. Den kloke ser sig själv, sina egna absurda normer i dessa skrattspeglar.

Så: hon måste behålla sitt jag utan att försöka tillfredställa deras bilder av vad hon förväntas vara. Men vem vill inte bli omtyckt, uppskattad, gillad, uppmärksammad? Hon lyckas bäst socialt tillsammans med intellektuella knarkare- men till vilket pris? Hon drömmer om uppmärksamhet dagar och nätter. Allt har ett pris, även kärleken.

Kanske finns det på immigrationsmyndigheten en speciell sektor som enbart tar hand om immigranternas psykiska välmåga. Hon får inte vara tyst när mannen kommer hem. Hon måste vara tillfredställd, glad, lycklig, leende.
Den där halsmuskeln.
Det där örat med en knopp mitt på.
Den där munnen som i bland saknar läppar.
Hur kan hon undgå att inte älska...?

Religiösa grubblerier ligger inte i tiden, det är en synd att inte älska livet.
Ivan: “Jag älskar människorna som helhet men inte var individ.”
Hon kan inte acceptera Guds existens men begreppet Gud förstår hon.

Det bor en man tvärsöver Morton street i ett trevåningshus. Hon brukar se honom på förmiddagarna då han drar från gardinerna och öppnar fönstret på vid gavel för att hänga ut sina sängkläder. Hon kryper upp i sitt fönster och trycker näsan mot rutan och studerar hans rörelser. Han ser henne aldrig hur hon än försöker påkalla hans uppmärksamhet. När han så småningom lämnar fönstret känner hon tomhet och besvikelse. Han lyfter aldrig en sekund på huvudet. Hon finns inte. Hon går in i köket, häller upp varmt vatten och kaffepulver i en kopp, slår sig ned vid köksbordet och öppnar gårdagens tidning. Det ligger en sax på bordet i händelse av att hon finner något intressant att klippa ut. Hon funderar ett slag över att klippa ut alla notiser om rasistiska övergrepp och trakasserier men hon finner alltför många: “Svart FBI-agent trakasserad av kollegor.” “Svart cyklist lemlästad av fyra vita bilförare.” “Vit stad vägrar svarta få en egen kyrka.”
Sen läser hon om alla barnamord i skuggan av flickan Joanne Steinberg som plågades ihjäl av sina vita medelklassföräldrar och blev känd över hela kontinenten. Det lär ske ett misshandelsfall i veckan som leder till döden. De flesta barn talas det inte om, inte om de är svarta eller spanska. “Tvååring funnen i plastpåse”. “Död baby funnen i Harlem.”

Hon slänger tidningen åt sidan och tänder en cigarett. Solen lyser rakt in genom fönstren och hon känner hur ryggen blir alldeles varm. Klockan närmar sig elva och hon har ännu en dag att avverka. Hur har hon hamnat i denna förtidspensionering? Hur gick det till? Hon åkte ju från hemlandet för att vända tristessen ryggen. Efter en månad inser hon att det är hon själv som skapar tristessen. Det var inte landet som var deprimerande, det var hon. Tristessen skapas i hennes nedsänkta blick, i hennes bittra kommentarer när någon tilltalar henne, i hennes djupa önskan att vara mannen tilllags. Hon vet att det bara är en fråga om tid tills hon har vant sig men hon vill inte vänja sig. Nuförtiden handlar hon så rationellt hon bara kan, känslorna har hon lagt åt sidan, hon är tom, hon känner inget.

Tidigare kunde hon fantisera om ett liv i East Village, då hade hon suttit på barerna där och umgåtts med konstnärer och författare. Då ville hon bli del av deras värld: deras rödvin och ångest. Så trodde hon. I dag drömmer hon mer om att träffa en katolsk präst eller kanske en nunna som levt i 60 år och som ändå älskar världen och människorna. Hon mötte nyligen en person som uppfyllde hennes krav men han var ej av kött och blod, han var ett tankefoster hos Dostojevskij och hur vackert han än talade kunde hon aldrig få ögonkontakt, aldrig möta hans blick.

Det är kanske inte så konstigt att vi mår så illa. I det här landet döljer man det väl- där hon kommer ifrån är det mera tydligt. Ett sunt illamående som syns eller ett osunt välmående som tar sig uttryck i materialism, narkomani och alkoholism. Leendet finns dock alltid där. Och det falska skrattet. Hon kan inte skratta. Lika lite som prinsessan som bestämde att den man som kunde få henne att skratta skulle få henne till fru. Vad var roligt på sagoåldern?

I relationen leker hon en harmlös lek som aldrig får bli farlig, aldrig bränna till. Den stannar i en pik, uttalad i vredesmod. Sedan försoning med en ljummen smekning. Den harmlösa leken: vem vill såra först? Ska hon kasta första stenen? Ja, hon bär skuld, alltså kan hon kasta. Men han ligger redan ned och hon får inte slå ett barn. Hon önskar att han var hon och hon var han. Hon är inte ond. Hon är bara tom. Hennes påstådda lycka kväver henne. Denna trygghet förslappar.

Om han bara kunde ta den första stenen och kasta den hårt i hennes öppna ansikte. Då skulle hon bli han och han bli henn. Då skulle hon ömsint kunna vårda smärtan och leva för det öppna såret. Äntligen få känna blodet pulsera under huden.

En av de värsta hycklarna är hon. Tvi. Hon kallar sig socialt medveten och gråter över en svart man i rullstol som tigger pengar på Hudson Parkway. Nästa dag vandrar hon bland franska märkeskläder på Bergdorf Goodman och låtsas inför sig själv att hon är dotter till en rik ambassadör och blivit uppmanad att handla något snyggt och dyrt till den fina middagen kvällen därpå. Att hon just nu bär en gammal sliten läderjacka med färgklickar berör henne inte det minsta: hon är ju rika familjens svarta får. Den älskande fadern sliter sitt hår för hennes skull och om hon bara ville skulle hon kunna ha minkpäls och Armanikläder.

På gatan utanför varuhuset sitter tre tiggare i rad vid husväggen. Men icke att hon tar upp sin portmonä och ger dem sina småpengar, nej hon fortsätter gatan fram utan att låtsas se dem. “Det är inte ord utan gärningar som gör en människa god.”

I natt ville hon dö trots att puberteten och de bråddjupa ångeståren borde vara över. Hon skämdes över sin gråtmilda önskan men önskade likafullt. Den där känslan av att allting saknar värde förföljer henne och infekterar varje tanke hon bär. Konsten, kärleken, orättvisan, pengarna, kroppen. Känslan av att ha misslyckats. Oförmågan att glädjas. Rädslan att göra mannen besviken; han som har en för henne helt okänd bild av vem hon är.

I dag ser man knappast att Tvillingtornen från köksfönstret, dimma har bäddat in allt som befinner sig på hög höjd. Det har regnat hela morgonen och hon har sovit mycket djupt. I går arbetade hon med att ta emot kappor och pälsar på en portugisisk restaurang. En grupp grekiska pälshandlare satt i baren och en av dem nöp henne i kinden då hon gick förbi. Inte förrän efteråt kände hon förödmjukelse. Hon kallas ofta söt, babyface, gullig, cupcake och sedan nyper de till.
Mannen var vaken när hon kom och han hade sett Flashdance. Han somnade som en stock och hon låg vaken och grät. Hon grät för att hor var sexton år och cyklade genom Stolpaskogen. Hon hade sovit hos den man hon älskar. Det var gryning och skogen doftade sommar, fåglarna var nyvakna, gruset gav vika för cykelns framhjul och hon var så full av liv. Just den natten när hon var så lyckligt stod hon på randen till ett nytt liv som skulle kännetecknas av flykt. Till hemlandet kan hon inte återvända, där bor den hon alltid tycker sig stå närmast och som inte älskar henne. Den natten brast allt det gamla och ersattes av något nytt och otäckt som hon själv var med att bygga.
De sågs dock igen. De höll om varandra mycket hårt en hel natt på Kungsholmen. De for till fjällen utan att nudda vid varandra. Hon kunde inte stå ut med tanken på att sträcka ut sin hand utan att han skulle ta emot den. De sågs en annan natt på en soffa i ett kök i en gryning i maj. De gick hand i hand längst med Skeppsbron och han sa att han älskade henne och hon sa att hon vill att hennes framtida barn ska vara med honom. Han hade glömt sitt silverarmband hos henne. Det hade hon med sig hit.
Hon är så patetisk och hon är sitt eget enda vittne. Snart står hon brud med en man hon inte älskar. Hon ska snart gifta sig med en främling. Hon är en importhustru på en ny kontinent.

Hennes morfar kommer även på besök på natten. Han kommer gående i en dröm och tittar på henne utan att säga något. Hon befinner sig i ett kök med en intellektuell narkoman och hon är på väg att vara otrogen. När hon ser sin morfar stå utanför köksfönstret förstod hon varför han är där och hon lämnar köket. Hennes morfar håller på att försvinna men hon hinner ropa: “Vänta, tycker du om min man? “
“Så klart jag tycker om din man”, säger han.

Hon bär ingen kärlek.
Hennes stora problem är att hon å ena sidan anser sig vara genial, å andra sidan föraktar sig själv å det yttersta. Det är att misskänna sin obetydliga roll i världen då man tar livet för allvarligt. Så varför misskänner hon?

En dag vandrar hon längst med femte avenyn. Hon ser människor och vissa människor ser tillbaka på henne. Kvinnor i högklackade skor och päls, män i lumpor, män i cashmere. Hon ser filmen “Persona” och förstår varför Liv Ullman tystnar. Man väljer tystnad framför ett förljuget språk. Hon förstår varför Liv dras till Bibis pladder. Hon förstår varför Bibi reagerar med vrede när hon blir ett objekt och funnen naiv. Hon förstår varför pojken fingrar på det stora suddiga fotografiet i slutet. Att vilja men vara insnäjd. Att inte kunna dö men hela tiden dras till döden. Att inte kunna handskas med kaos.

Plötsligt blir hon alldeles sjuk av längtan efter att drabbas av minnesförlust. Att inte minnas det gamla, att vakna en morgon utan besvikelser, åsikter, inte fördöma det ena eller det andra. Inte veta. Att få börja om på nytt och se världen med ett barns ögon. Hon känner sig svimfärdig och börjar nästan gråta, springer ned i tunnelbanan. Nere under jorden är det som att alla stirrar på henne, ser de hur nära bråddjupet hon är? En vacker ung man stannar upp i trappan och tittar länge på henne. Kanske liknar hon någon han känner. Tunnelbanan kommer och hon står väldigt nära kanten. Känner vinddraget. Hon älskar det vinddraget och hon älskar bullret från det underjordiska plåtodjuret. Men aldrig att hon ska hoppa.
Det är bara alla dessa minnen som skär i henne som knivar. Känslan av att aldrig vara älskad tillbaka skär djupast och är svårast att bära. Olycklig kärlek brukar vara vacker i konst men i verkligheten är känslan så ful, det är som att ha ett brunt födelsemärke, stort som en enkrona mitt i pannan.
Att inte få öppna sitt hjärta för någon. Att inte tala om filmen hon nyss såg.
I SOL
A TIO
Det är endast få förunnat att älska med hela sitt hjärta. De flesta människor får nöja sig med en icke absolut kärlek. Hon har rymt från den icke besvarade kärleken och stannar nu hos en man som säger sig älska henne men som inte har den blekaste aning om vem hon är.

Hennes gamla släkting dör och hon tänker på kvinnans vagina. Aldrig mer tänka på gamla tanters vaginor säger hon till sig själv. Men hon gör det igen. Hon tänker på tantens vagina. Fan ta henne, fula själ, låga tankar.

Hon kan avstå från all sin intelligens (hur mycket hon nu har av den varan) och genast sluta värdesätta sig själv så högt bara hon kan få folk att skratta.

Hon har köpt fina skor och väntar på en sandwich på Mauricios café. Stället är nästan tomt. Hon skriver i ett kollegieblock som ligger framför henne på bordet:

“Jag blir fin som brud klädd i svart. Och ensamheten har jag vant mig vid. Allt är lärdom, allt smått är viktigt. Jag var ensam då, så skall jag tänka. I was lonely then”

1 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Vad sorgligt hopplös den dikten kändes.

31 oktober 2010 19:01  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida