söndag 9 november 2008

Bloggtexten kontra artikeln

På torsdag talar jag på temat "varför jag bloggar" på Garbo Reportage på Söder, alla får komma (tror jag) men maila ana (snabela)udovic.se för säkerhets skull. Redan i dag kom jag på några fördelar med bloggtexten framför tidningstexten: 
Den får vara hur lång eller kort den vill och är inte styrd av tidningens behov av ett visst antal tecken. Den kan börja med ett tema och sluta med ett helt annat. Tex börja med demokrati och sluta med en korvgryta eller börja med Nietzsche och sluta med att det stormar in barn.
Den blir ofta bäst när man inte har en plan utan bara börjar skriva....
Nu måste jag febrig och dan släpa mig tillbaka till sängen och läsa fantastiska Bära Bud av Håkan Bravinger.  Även Mordet i Amsterdam av Ian Buruma tokrekommenderas.

3 kommentarer:

Morelli sa...

I en bloggtext behöver man inte heller förklara varför något är bra man bara slänger ur sig att det är bra, underbart!

elvira sa...

Det här tvånget, expressiva draget hos oss som skriver tankar, poesi, "Predikningar" etc är ju ett slags narcissistiskt drag om man så vill. För mig som skall bli präst står det för igenkännande hos mig själv eller för den jag möter.

Kunde tyvärr inte komma på ditt föredrag. MEN vad betyder blogggskrivandet för dig? OM du vill dela med dig?

Morelli sa...

hjälp!
jag behöver utrymme att skriva det. men det är helt klart en läggning...lite beroendeframkallande ( som att jag kollar kommentarer NU)
Det är också roligare att säga ngt till många än att "bara" säga det till syrran i telefon...att blogga är att dela ngt, ge ngt...men också att visa upp sig.
För mig är det också
en slags frihet
och ett sätt att möta människor jag inte skulle träffa annars
O jag gillar att det är TEXT och att jag bestämmer sammanhanget. sen har den här bloggen en 3 årig historia, den har ett minne...den är en "virtuell rabatt" i vilken jag planterar blommor- fula eller fina, stora eller små
Nu jobbar jag ju o får lön o får bloggar på arbetstid också...men när jag var frilans bloggade jag också...