När Kairo går under går hela världen under

Passerar vattenpumparnas gata, bilkarossernas, rullstolarnas, barnklädernas, verktygens, de rostiga burkarnas gata.

Jag ser mödrar utan skor som sover under träd med sina småbarn. Jag ser alla magra katter och hundar som går över motorvägar utan att blinka. Jag hör från dunkla caféer gubbars röster mumla: welcome.

Jag ser en utmärglad häst med synliga knotor. Jag ser ett par som dricker kaffe invid ett bord och på marken bredvid dem: ett nyslaktat får Jag ser en kvinna som piskar en åsna som drar en kärra och springer mot trafiken på en motorledsavfart. Jag ser en mamm äta foul på trottoaren med två små barn. Jag ser pojke sova på trottoaren med en plasttoffla som huvudkudde.

Jag går mitt bland bilarna för att trottoarerna inte finns eller så är de belamrade eller avstängda med block så att islamister inte ska kasta bomber på kyrkor och ambassader.

Jag hamnar i de fattigas kvarter där gatorna är av jord där tupparna går och fåren.

De boende ser en främling komma gående och deras reaktion är: vad kul!
Och de tycker det är lite spännande och deras andra reaktion är att försöka hjälpa.

Gatorna är ett hem.
Staden evig.

Här hänger tvätt i ruinerna

Det sägs att när Kairo går under går hela världen under.
Rimligt. Det tror jag på