Bråte och ökensand

Att komma till en gammal stad som gammal (nåja) och påminnas om att jag en gång var ung och gick och gick i en annan stor stad: New York, men inte så HÄR uråldrigt gammal!

Allt är bekant fast jag aldrig varit här; hur trottoarerna är omöjliga att gå på; de små, små kycklingarna och de taniga katterna; sladdarna, elen, kablarna. 

Utanför köksdörren öppnar sig ett mörkt djupt schakt mot en bakgård fylld med bråte och ökensand. 

Det här blev genast ett hem. Parketten som trampats, partierna i golvet där det sviktar. Hissen i trapphuset i schaktet som knakar och motvilligt rör sig uppåt och nedåt. Jag kom in här och kände igen mig. Stenmosaiken i hallen. Allt liv som har levt här före mig. De stora tunga trämöblerna. Hammershøi-vibbarna. 

 Jag är ensam och känner mig som ett ensamt barn men eftersom rummen är besjälade är jag inte ensam. 

Jag skulle kunna stanna här för alltid. Alternativt: Jag har alltid varit här.

Vad ska allt bli av? frågar man sig. Var ska gatubarnen gå i skola? Vem ska se till att biltrafiken minskar? Att de gamla stammarna i alla hus ersätts med nya? 

 Ja, inte jag Jag är bara här Som gammal är jag här och vandrar i dammet och larmet mot norr mot syd mot öst och väst.

Staden Kairo verkar aldrig slut.

(88 Al Kasr Al Aini, Kairo, hos Xenia.)